Uppdaterad: Analytisk skiss: Om situationen i förorten just nu

Rutinmässigt har det nu återigen blivit svårare att analysera ett dramatiskt händelseförlopp i Sverige – utan att för den skull bli misstänkliggjord. De kravaller som utkämpats i Husby sedan sex nätter i natt visar än en gång hur pressen springer polisens och högerns ärenden i sin braskade beskrivning av händelserna.

Pliktskyldigast har mer eller mindre liberala skribeter citerat Fanon och Sartre, mest uppmärksammat; Ann Heberlein. Men så här på femte dagen av oroligheterna så svenska intellektuella de med ljus och lykta efter förklaringar till händelserna i huvudstadsförorten.

Själv tror jag visst att liberaler kan läsa Fanon och Sartre. Dessutom tror jag att liberaler har en del att lära av socialismen, befrielseteori och existensialismen. Men det kräver i så fall nogranna studier och ett intresse långt utöver att  ta fram läromästarnas böcker ur giftskåpet varje gång det blir bråk i förorten mella ayna (polisen) och kidsen.

Moderata politiker talar om förbättrad undervisning i skolan och om riktade sociala insattser mot förorten. Och framförallt ska polisen närvaro allt mer militariseras.

Man talar om att ungdomen i förorten blivit våldsam. De har rätt. Med ett minimum av fysiskt våld hotar kidsen den ohämmade cowboy-liberalismen. De står därför för ett mycket starkt våld.

Men konstaterandet att kidsen i förorten är våldsamma, saknar i sig själv förklaringsvärde. Först måste man fundera vad våld är för något.

Strukturellt våld

En tänkbar kategorisering som framförts är att kidsens våld är reaktivt, medan samhällets våld är strukturellt. Sett ur den synvinkeln så är samhällets våld som det tagit sig uttryck de senaste åren oändligt mycket större än kidsens; samhället har genom sina utförsäljningar givit sig på skolan, sjukvården, stadsdelscentren; arbetslösheten har skjutit i höjden, slavarbetsformen Fas-3 har införts  etc etc.

Allt emedan landets överklass fått bidrag; Rut och Rot; det är till och med avdragsgillt ha bartender hemma. Överklassen kan alltså på allvar dra kostnaderna för att ha en knegare hemma som blandar apeltini och metropolitandrinkar åt dem. Man har sålt ut sjukhusen och vårdcentralerna till privata aktörer som strippat dem på lösöre endast för att kunna lägga ned dem.

Därtill kommer ordingsmaktens mera militära fysiska våld – manifesterat främst genom dödsskjutningen av 68-åringen i Husby, som skedde i mitten av maj. Och polisens övervåld och rasism mot alla av utlänskt ursprung ; vare sig de varit på plats för att stävja oroligheterna eller för att delta i dem.

Krönt av sverigedemokratiska förslag att etabera krypskyttar i området; nazistiska pöbelhordar som drar runt för att misshandla folk; uppmaningar till polisen att skjuta ihjäl ungdomar. Moderaten Hanif Balis förslag om att man borde gripa och fängsla våldsverkarna för att därefter vräka deras föräldrar (han tog dock tillbaka detta uttalande i efterhand, men det är ändå symptomatiskt); som på ett tragikomiskt vis ekar Monty Pythons sketch Stockbrokers unpopular views: raketbeskjut och bomba fattiga kvarter, skjut ned de flyende med maskingevär: det är vulgärt och ovärdigt en demokrati.

Reaktivt våld

Det är ställt bortom tvivel att kravallerna är en arbetarklassresning, vilket syns tydligt i statistiken; medelinkomsten i Husby är 182 700 kronor medan medelinkomsten i Stockhom är 377 000, arbetslösheten ligger på 8.8 procent, mot Stockholms 3.3 procent. I Husby är 18.8 procent obehöriga för gymnasiestudier, medan siffran för Stockholm är 10.6 procent.

Många av de politiska partierna försöker desperat blanda bort korten genom att hänvisa till individuellt ansvar, till Socialdemokraternas eventuellt misslyckade skolpolitik för sju år sedan (innan vi fick en borgerlig regering), misslyckad integrationspolitik, etnicitet etcetera. Och lyckas osyligöra att det var genom kravaller och olyndnadskampanjer som vi långt före Husby, fick demokrati i det här landet.

Då precis som nu inleddes upproret mot makten av sporadiska uppror: då brödkravaller och vilda strejker;  i bland annat Malmö, Stockholm, Sundsvall och i Ådalen. Då organiserade sig folk slutligen i en arbetarrörelse. Numera lever denna bara genom sina institutioner som visat sig tandlösa. Husbyungdomarna kommer därför att behöva skapa en ny liknande rörelse så småningom. Men för ögonblicket utkämpar den en initial strid mot institutionerna.

Det tragiska i det reaktiva våldet är att det främst riktats mot de egna kvarteren. Bilarna som brunnit tillhör Husbyborna själva. Då brandkåren attackerats med stenar, har de varit på plats för att bekämpa och kontrollera bränder som utbrutit i Husby. Det är självklart kontraproduktivt. Bättre vore i så fall att ställa till kravaller på Östermalm eller i Lidingö, som båda är överklassområden. De ligger dock på långt geografiskt och socialt avstånd från Husby. Och det är inte så att en politisk gruppering planerat kravallerna. De är spontana. Liksom alla spontana uppror är de även lokala.

Vänstergruppen Megafonen har i efterhand klivit fram som språkrör för Husbys ungdomar. Men det är inte de som initierat eller planerat upproret. De har förövrigt startat en solidaritetsfond, där de som fått oförsäkrad egendom förstörd kan få ekonomisk ersättning.

Husbykravallerna i sammanfattning

Kravallerna har hårdbevakats i samtliga svenska medier. Och även i internationella. Det har varit en våldsfixerad bevakning som bortsett från de demonstrationer av solidaritet som varit fredliga. Längst gick ryska Russia Today, som häromdagen lät en nazist från Nationaldemokraterna: Marc Abramsson, förklara att bråket är integrationens fel. Det har gått sämre för Sverigedemokraterna vars partiledare Jimmie Åkesson,  som har samma åsikt som Abrahamsson, men som läxats upp av såväl vänsterns Jonas Sjöstedt som moderaternas Fredrik Reinfeldt.

De senaste dagarna har flera analytiker lyft fram klassperspektivet. Men frågan om dess anknytning till den strukturella rasismen har lyst med sin frånvaro. Främst polismännens mycket explicita verbala rasism har lyfts fram.

Så medan debattörerna namedroppar Sartre och Fanon har ännu ingen lyckats tillämpa dem. Vill man göra det kan man exempelvis använda Jordens fördömda analytiskt; genom de förtryktas motvåld skapas ett samtalrum, det gör dialog möjligt; som ses på landets kultursidor just nu. Utifrån Fanons bok Svart hud, vita masker kan man studera hur majoritetssamhället skapar revolutionären i den vardagsrasism som iblad kallas strukturell rasism – det är mycket matnyttigare än att stirra sig blind på den våldsamma situation som uppstod i Alger innan revolutionen bröt ut och som Fanon var verksam i.

Den rappade versionen av texten står malmörapparen Timbuktu för

This entry was posted in Bloggar, Joacim. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *