Faderskap

Under den i föregående inlägg beskrivna arbetsgruppens – om mäns rädslor alltså – senaste möte påstod en manssaksman på tal om faderskap på fullt allvar, nästan med brösttoner, att faderskapet vore manlighetens väsentligaste del, dess innersta kärna liksom.

Öh. Byt genusförtecken på påståendet och man känner sig liksom förflyttad hundra år bakåt, till den tid då moderskapet ansågs vara kvinnlightens innersta väsen. Att som kvinna idag påstå nåt sånt vore väl närmast (genus)politiskt självmord.

Men manssaksmännens argument liknar ju annars också i mycket kvinnosakskvinnornas för hundra år sen. Om man byter genusförtecken alltså. Och det gick ju också ganska exakt hundra år från det att feministerna startade kvinnoorganisationernas centralförbund till dess att manssaksmännen s.a.s fick rumpan upp i sin vagn.

Manssaksmännens glorifierande av faderskapet är väl i och för sig närmast ägnat att lyfta fram faderskapets betydelse, som komplement till moderskapets. Eller kanske snarare som motvikt eller antites. Eller kanske rentav som motvikt till den förhärskande, i närapå patologisk grad på yrkesrollen baserade manliga identiteten i dagens samhälle ?

Och på tal om faderskapet och dess olidliga lätthet var det förstås nån som tog upp detta med faderlösa pojkar och hur synd det är om dem. Att pappor är eller borde vara viktiga för sina söner. Har man ingen pappa är det per definition synd om en. Eller ?

Men det kan väl vara en mindre olycka för en pojke att vara faderlös än att t.ex ha en våldsam, alkoholiserad eller kriminell pappa. Och har man ingen pappa så måste man ju själv aktivt ta reda på och bygga upp det där med manlighet och faderskap, i stället för att bara passivt använda arvegods.

Så kanske sannolikheten att bli en självständig och reflekterad man i själva verket är större om du inte har haft en pappa som bara försökte få dig att kopiera sin manlighet och sina värderingar ?

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

2 Responses to Faderskap

  1. Ernst Mecke says:

    Well, well, well … . I was not there, but I think it unlikely that in this case the importance of being a father was meant in the biblical sense (i.e. just being a breeder male who is then proud of having produced – by whatever means – a large flock of children, especially sons).
    As to other aspects of being a father, I do think it VERY important that boys have good male models around. And as it is important that this model is around during the decisive moments, and the father has in our forms of family life better chances to be present (by living in the family) than other men, the law should also guarantee that he really has the possibility to be present.
    As to what would be a ”decisive moment”, one example: father and son go the Helsinki Air Show; they discover that flights over Helsinki are on offer, though not for free; father counts his money and says to son: ”If you want, you can take part in a flight, but you will have to fly alone”; son hesitates a bit, but after a while decides to fly; father pays and son does take his flight; afterwards mother is upset that she was not asked. My claim: if a boy decides to take a calculated (and really not very big) risk he should not be hindered in this by however well-meant motherly fears (and mothers DO tend to have more fears). – And if some psychologically educated person disagrees with this, s/he is herewith invited to write a comment to this text.
    A further question is then at which age of a boy a male model would be of special importance. I do see the possibility that the father’s presence is for a very small baby less important than for a boy of some higher age. About this question there should be more research and – once the results are in – perhaps something like accordingly adjusted laws concerning fatherhood holidays.
    Finally, also I think that a father who is a violent alcoholic is a bad model (if anybody should be doubting me in this point), but that would then be a case for the social authorities.

  2. Bert says:

    Nu vet jag inte hur den bibliska dimensionen av faderskapet ser ut, men den låter farlig.

    Jag håller helt med Ernst om att det för en pojke eller ung man som håller på att bygga upp sin manliga identitet vore viktigt att ha tillgång till en riktig levande man, pappa eller mammas pojkvän eller varför inte pappas pojkvän ;-) Helst då en tänkande, kännande, ickevåldsam osv man som har både tid och lust att fungera som manlighetsmentor.

    Men jag har förstått att såna män är alltför sällsynta nufötiden. De i praktiken faderlösa sönernas skara växer. Egentligen borde vi starta en förening, den kunde heta t.ex De faderlösa eller Heimlaga kara ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *