Köpa sex – en rätt eller ett brott ?

Sverige kriminaliserade som första land sexköp 1999. Avsikten var dels att minska på prostitutionen och dels och i synnerhet att ge en signal att prostitution inte är önskvärt i ett samhället som respekterar kvinnor och jämställdhet. Norge och Island följde efter och kriminaliserade sexköp 2009. Danmark inte. Finland hukade naturligtvis och kom med en fullständigt tandlös lag där sexköp är kriminellt endast om köparen vet om att säljaren är offer för människohandel.

Och hur fungerar den svenska modellen ? Sverige har argumenterat för och emot och fakta tolkats för och emot. De feministiska argumenten går mycket förenklat ut på att prostitution är patriarkalt och strukturellt förtryck och våld, kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter, slaveri och diskriminering, de sexradikala att prostitution är sexarbete, dvs ett jobb som vilket som helst och kriminalisering en begränsning av detta arbete. Det enda båda sidor är överens om är att det är ekonomisk ojämställdhet som ligger bakom prostitution.

En statlig utredning av lagens verkningar som 2010 gjordes på uppdrag av justitiekansler Anna Skarhed påstod, inte oväntat, att efterfrågan hade minskat och attityderna till prostitution blivit negativare. Bl.a socialstyrelsen har ändå ifrågasatt utredningens som inte neutral, inte opartisk och inte kritisk och utredningens påståenden som inte entydigt stödda av fakta. De prostituerade hade inte heller hörts tillräckligt. Andra aktörer, som RFSU, har också kommit ut med sammanställningar och rapporter. Hyllmetervis. Utan att man blivit klokare på vad kriminaliseringen resulterat i.

Så när forskaren Nina Vuolajärvi nu i september utkom med en kompakt (39 s) forskningsrapport (Seksin oston kriminalisoiva laki tutkimuksen valossa) om den svenska modellen, beställd och publicerad av Suomen Naistutkimuksen Seura, hoppas man ju då äntligen få reda på vad den svenska modellen egentligen resulterade i.

Men tji får man. Vuolajärvi kommer inte med några enkla svar. Rapporten betonar att prostitution är ett mångdimensionellt problem och prostituerade en heterogen skara med olika erfarenheter och olika ställning där levnadskostnader, uppehållstillstånd, nationalitet, etnicitet, självständighet, drogmissbruk, sexualitet, arbetstakt och utbildningsmöjligheter har betydelse plus hur och var de saluför sina tjänster; internet, lägenhet, bordell, gatan, massageinstitut, bar.

Enligt Skarhedrapporten har svenskarnas stöd för kriminaliseringen ökat från 67 % år 1996 till 71 % år 2008, dvs 79 % för kvinnor och 60 % för män. Enligt en oberoende gallup skulle siffrorna vara 66 % för kvinnor och 49 % för män. Ju högre utbildning en kvinna har desto starkare är stödet, för män finns ingen korrelation med utbildningsnivå. Att lagen haft nån inverkan dvs att sexhandeln skulle ha minskat tror endast 20 % medan 37 % tror att den ökat och 43 % att lagen inte haft nån inverkan.

Svenska forskare är eniga om att gatuprostitutionen minskat med ungefär hälften. Att uppskatta hur mycket som blivit underjordisk eller internetbaserad är svårt. Enligt en gallup skulle andelen svenska män som köpt sex sjunkit från 13,6 % 1996 (då det bara var omoraliskt) till 8 % 2008 (då det också var straffbart). Många prostituerade upplever att de efter kriminaliseringen har stigmatiserats, viktimiserats, marginaliserats, inte betraktas som fullvärdiga medborgare.

Sammanfattningsvis är det enligt rapporten svårt att se entydiga resultat av kriminaliseringen. Forskningen har tills vidare gett mångtydiga och pga informanternas olika perspektiv också motstridiga resultat. Rapportens slutkläm är alltså, föga överraskande, att mera forskning behövs.

Denna text publicerades som recension i Ny Tid nr 40, 4.10.2013, under rubriken 'Inget entydigt om sexköp'

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *