Feminism med sting och humor

Caitlin Moran har skrivit en rolig bok om feminism, How To Be A Woman, till svenska med härlig queeraccent ypperligt översatt av Molle Kanmert Sjölander med titeln Konsten att vara kvinna.

Moran är brittisk arbetarklassflicka, äldst av åtta syskon, som sen hon var femton jobbat som reporter med början på musiktidskrifter och sen som kolumnist i tidningar som The Observer, The Guardian och The Times. Konsten att vara kvinna är hennes självbiografi, inspirerad av Germaine Greers feministklassiker Den kvinnliga eunucken, men med ett rejält mått av frodig och elak humor. Boken kom ut på engelska 2011 när hon var trettisex, nu är hon trettiåtta och boken har blivit en bästsäljare.

Konsten att vara kvinna har av feministiska kritiker anklagats för att generalisera, för att tala i alla kvinnors namn när Moran i själva verket skriver ur en vit kvinnlig feminists och klassresenärs perspektiv. Men hon gör det på ett roligt och väldigt personligt sätt. Och det var ju trots allt just tesen att det personliga är politiskt som var det revolutionära budskapet feminismen förde fram. Boken riktar sig inte heller i första hand till medvetna feminister utan till alla dem – män inte undantagna – som inte ännu insett att de ju är feminister.

För feminist är man ju enligt Moran om man tycker att kvinnor ska vara lika fria som män, hur knäppa, korkade, förvirrade, illa klädda, feta, inåtvända, slöa och självgoda de än är. Att man som kvinna ska ha en självklar rätt att bestämma över sin kropp och t.ex dess behåring; här blir hon riktigt upprörd: ”Det är helt obegripligt att det i praktiken kostar pengar att ha mus. Vi tvingas pröjsa för skötsel och undehåll av våra genitalier, som om de vore offentliga parker. Rena smygbeskattningen: mums – musomsättningsskatt. Det är pengar som borde gå till ELRÄKNINGEN och OST och BASKRAR.” … ”Om man ställer frågan ’Varför anser sig dagens 21-åringar tvungna att avlägsna könshåret?’ blir svaret ’För att alla i porren gör det’ ”.

Det är nämligen enligt Moran hårdporren som är västvärldens primära sexualupplysning numera. Och det är tyvärr där ungdomen hämtar sina värderingar och uppfattningar om vad som är ’normalt’ i fråga om sexualitet.

Att smaka på sitt mensblod, vilket Greer uppmanade till, är nu inte så viktigt. Att hoppa upp på en stol och vråla ’JAG ÄR FEMINIST!’ är däremot viktigt: ”Och tro inte att att du slipper klättra upp på stolen och hojta ’JAG ÄR FEMINIST!’ bara för att du är kille. Manliga feminister är en av evolutionens mest lysande produkter. Manliga feminister ska ABSOLUT upp på stolen så att vi tjejer kan få skåla för er i skumpa innan vi börjar åtrå era kroppar hämningslöst. Och kanske be er byta glödlampan när ni ändå står däruppe.”

Halvvägs genom boken inser jag att den till sin uppställning struktur egentligen långt är ett verbalt seriemagasin, utan tecknade rutor alltså, varje kapitel en stripp. ’Jag börjar blöda!’, ’Jag får päls!’, ’Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst!’, ’Jag är feminist!’ och så vidare. Moran använder också ett par gånger metaforen stripp för skeden i sitt liv. Nån gång konstaterar hon att hon egentligen har noll koll på vad det är att vara kvinna, eftersom hon ju har avsagt sig och protesterat mot de flesta av kvinnlighetens traditionella attribut. Åtminstone såna som föreskrivs av patriarkatet.

Moran driver med patriarkatet, för det mesta utan att specifikt nämna det vid namn. Rått och hjärtligt. Och intelligent, stridbart och roligt. På tal om feminismen olika så kallade ’vågor’ hoppas hon på en femte våg som förhoppningsvis mer än en våg kommer att likna ett stigande tidvatten och där det främsta vapnet kommer att vara skrattet.

Denna text har publicerats i Ny Tid nr 45 / 8.11.2013

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *