Presentation 1: Rätt tid

Jag har inte bloggat tidigare och blev uppmanad att först presentera mig själv. När man fyllt sjuttio är det ganska mycket man då börjar tänka på. Mitt bloggande kommer därför först att bli lite väl självcentrerat. Eftar det hoppas jag komma till mer allmänna frågeställningar.

Jag föddes med fyra förmånsrätter: tid, plats, klass och språk. En femte förmånsrätt var mitt kön, men den delar jag med halva mänskligheten och där jag föddes spelade den en mindre roll än på andra håll i världen.

Tid

I augusti 1943 pågick kriget för fullt, men utgången hade blivit allt klarare. De tyska trupperna hade kapitulerat i Nordafrika och i Stalingrad. Den röda armén stod som segrare i pansarslaget vid Kursk och de allierade hade landstigit i Sicilien. Finland befann sig visserligen på förlorarnas sida, men kunde trots detta undvika en fullständig katastrof. Landet undvek ockupation och bevarade sina demokratiska institutioner, något som ingen annan krigförande nation på den europeiska kontinenten klarade av.  Efter kriget förstärktes demokratin ytterligare, trots det svåra utrikespolitiska och ekonomiska läget.

För mina föräldrar var kriget smärtsamt. Min mors första man stupade under slutstriderna i vinterkriget. Hennes tandläkarmottagning totalförstördes under ett bombanfall. Hon blev ensamstående förälder till en treårig dotter samtidigt som hennes egen mor avled. Min fars doktorsstudier avbröts och hans skötebarn, museifartyget Sigyn, höll på att gå i kvav på grund av vanskötsel och bombskador. Den grundplåt för ett sjöhistoriskt museum som han tiggt ihop före kriget hade inflationen ätit upp. En ljusstake som han släpade hem som krigsbyte från fjärrkarelen kom att plåga hans samvete för resten av livet. Att han hamnade i min mors tandläkarstol medan han var inkallad blev bådas lycka – och min början.

Att födas i slutet av ett krig är antagligen bättre än att födas före eller efter det.  Detta även om det säkert inte var så behagligt för min mor att ligga på BB, medan det blåstes alarm och en barnmorska tittade in och frågade ”Pelkääks’ joku?” (Är nån rädd?). De som föds före kriget upplever allt skrämmande som det för med sig. Många fick otillräcklig näring eller skickades till grannlandet till en helt främmande familj. Också jag placerades i trygghet i landskommunen Aura, där det fanns mera mat och inga flygbombningar. Det var emellertid lätt att komma dit från Åbo och hälsa på.

Efter ett krig brukar det följa en babyboom. Jag föddes några år före de stora årskullarna och hann därför undan trängseln till skolor och arbetsliv. Numerus clausus till universiteten infördes först efter det att jag hade hunnit börja studera. Kanske hinner jag också undan den värsta trängseln i ålderdomshemmen. Jag är medlem av föreningen VSHU (Vi som hann undan) som på skoj inrättades av förra Åbo akademi-rektorn Bengt Stenlund.

Viktigast är det i varje fall att få växa upp i och leva under fredstid. Visst präglades min generation av atombombshotet under det kalla kriget och av de många krigen och konflikterna i den tredje världen, men det var ett stort privilegium att leva i ett av världens fredligaste hörn. Sverige och Finland utgjorde en säregen neutral zon, som möjliggjorde både distans och samarbete åt alla håll.

Ett privilegium är det också att växa upp när tidsandan präglas av framtidstro. Min generation kunde tro på fred och framsteg – inte bara som en förhoppning, utan som något som man kunde verka för genom att engagera sig. Det stod i mänsklig makt att stoppa en kärnvapenförintelse, att övervinna fattigdomen och att upprätta en mer rättvis världsordning. Så uppfattade vi det åtminstone. I boken The Age of Extremes indelar Eric Hobsbawm det korta 1900-talet i två faser: ”katastrofernas tid” 1914-1945 och ”guldåldern” 1945-1989. Enligt den periodiseringen var det en mycket lämplig tid att födas i augusti 1943.

This entry was posted in Bloggar, Jotto. Bookmark the permalink.

2 Responses to Presentation 1: Rätt tid

  1. Ernst Mecke says:

    It is of course not easy to comment anything reasonable on such an autobiographical piece, but I am anyway very happy that you have begun writing for this blog.
    As a first question to the expert: do you know (and if, what do you think of) Ha-Joon Chang’s book ”23 Things They Don’t Tell You about Capitalism”. I wrote about it that absolutely glowing review ”In Praise of A VERY GOOD BOOK” in this blog, but of course my praise would get a bit more weight and/or attention if also you could say something about it (IF you would now agree with me) …

  2. Jan Otto Andersson says:

    Apropå rätt tid kan vi ta fasta på Changs utsaga: ”Economics, as it has been practised in the last three decades, has been positively harmful for most people.”

    Jag hade förmånen att utbilda mig till nationalekonom när keynesianismen ännu dominerade, när det ännu var möjligt att läsa lite ekonomsik historia och doktrinhistoria och när det växte fram ett stort intresse för radikala ekonomiska ansatser. Men sedan cirka 1980 har utvecklingen inom huvudfåran och undervisningen gått i en allt nyliberalare riktning.

    Halvgalna ideer som ”rationella förväntningar”, ”naturlig arbetslöshet”, ”marknadsklarering” har gått hand i hand med en av- och omreglering, och till en avskrivning av sociala och kulturella värden. I stället för den ”Nya Ekonomiska Världsordning” som vi hoppades på på 1970-talet lever vi i en finansdomierad kapitalism i vilken det demokratiska spelrummet beskurits genom ”fri handel”, ”fria kapitalrörelser” och privatiseringar.

    Trettio år av nyliberal dominans har emellertid (trots pågående försök att ge multisarna ytterligare rättigheter gentemot staterna) nått en kulmen. Den som lever får se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.