Snubbfritt

Häromveckan råkade jag i Husis lästa en kolumn skriven av Ronja Boije där hon berättade om när hon efter att för ett par år sen ha flyttat till Stockholm en vacker dag fann en man stående vid sin bokhylla. Mannen frågade om han fick låna något och när hon föreslog några titlar avvisade han hennes förslag med att alla de böcker hon föreslog var skrivna av manliga författare och att ’han just då hade en snubbfri månad’. Vilket alltså betydde att han under en månad läste enbart kvinnliga författare, såg film gjord enbart av kvinnliga regissörer och konst / performance enbart av kvinnliga konstnärer / artister. Efter sin snubbfria månad tänkte han sen utvärdera hur hans kulturkonsumtion hade påverkats och om han eventuellt skulle fortsätta med sin privata kvotering.

Hur det gick sen fick man inte veta, utom att kolumnisten till slut konstaterade att en av de finaste sakerna med det svenska samhället är att det kan vara just en man som får en kvinna att inse att en sån här privat kvotering kan leda en in på fantastiska villovägar och till kultur som man aldrig annars hade hittat fram till om hon bara hade fortsatt på sina upptrampade stigar.

Jag har nyss läst Caitlin Morans ’Konsten att vara kvinna’, håller på att avsluta Alice Munros ’Kärlek vänskap hat’ och efter det – genast jag får den från nätbokhandeln – ska jag läsa Åsne Seierstads ’En av oss – en berättelse om Norge’, dvs om vansinnesdåden på Utøya. Och efter att ha läst Anna R:s kolumn om Doris Lessing blir hon nog nästa projekt.

Alltså snubbfritt här också. Inte ett medvetet val, men kanske åtminstone delvis en biprodukt av en profeministisk intresseprofil, jag läser faktiskt gärna kvinnor. Män skriver nämligen ofta så manligt, typ Knausgård. Instängt liksom i manlighetens narcissism.

På tal om narcissism såg jag i förrgår Erkki Kurenniemi-utställningen på Kiasma. Kurenniemi är maniskt upptagen med att dokumentera sitt liv och sitt ego i avsikt att göra en ’säkerhetskopia’ på sitt själsliv för att kunna uppstå från de döda år 2048 när teknologi och medicin lyckats konstruera en själ. Det framgår inte riktigt om han faktiskt tror på detta eller om det är ett konstnärligt projekt. Men hans blick på de nyaste fotografierna associerar nog mest till en bydåres.

Snubbfritt ifråga om film är däremot svårare. Ulrika Bengts Lärjungen förstås, men kvinnliga regissörer är fortfarande såpass i minoritet att man tills vidare får nöja sig med att filmerna klarar det sk Bechdeltestet, dvs att filmen har minst två namngivna kvinnliga karaktärer, att dessa pratar med varandra och att det då rör sig om något annat än män.