Grottmannen, är hen manlig?

Det har börjat dyka upp grottgubbar i Höbläns insändarspalter. De försvarar sig till sista blodsdroppen mot att det lilla ordet hen ska beröva dem deras manlighet. Jag tror att risken är försumbar. Fast man vet ju aldrig hur löst deras manlighet sitter.

Nyordet hen har konstruerats för meningar där man inte vet personens kön. Det gäller nog inte grottgubbar. Nyord förekommer ständigt i olika språk och de är oftast fyndiga. Att mobiltelefonen kallades yuppienalle, numera nalle syftar på hur ömt och kärleksfullt ägaren håller i apparaten. Ordet fuldelning påminner om hur fult det är att beröva upphovsmannen hans ersättning för musik eller film genom fildelning. Burkinin är en baddräkt för rättrogna muslimska kvinnor, bildad av burka och bikini. Nyord som överlever ska vara roliga och fylla ett behov.

Konstruktionen hen är inte rolig. Engelskan är allmängods bland svenskar och gör att hen uppfattas som hönsigt. Men jag inser behovet av ett könsneutralt pronomen. Att alltid sätta ut han eller hon känns jobbigt för endel. Att använda endera kan bli löjligt.
Om en sjuksköterska är osäker bör han rådfråga en läkare. Yrket har ju utövare av båda könen. Men ändå blir det både komiskt och oklart. Vem ska rådfråga?

Men vi har ju så många pronomen i svenskan. Det demonstrativa den kan syfta på mänskor. Den som gräver en grop åt andra faller ofta i betraktelser. Men som personligt pronomen känns den fel, trots att finskans se används för person i dagligt tal. Och ändå finns där det könsneutrala hän! Kanske det är bäst att skriva ut han eller hon tills vi hittar ett roligare alternativ. Eller tar ett ord som redan finns, som t.ex. denna. Om en sjuksköterska är osäker bör denna rådfråga en läkare. Visst, det känns styvt och främmande idag. Men inte så fel som hen i mina öron.

Fredman

This entry was posted in Bloggar, Fredman. Bookmark the permalink.

5 Responses to Grottmannen, är hen manlig?

  1. Bert says:

    På tal om könsneutralt språkbruk – som det ju här är fråga om – ger wikipedia följande exempel på hur meningen ”En kirurg bör inte operera personer som han är släkt med” kan skrivas om med några olika metoder:

    • Dubblering med snedstreck – ”En kirurg bör inte operera personer som han/hon är släkt med.”
    • Dubblering med eller – ”En kirurg bör inte operera personer som han eller hon är släkt med.”
    • Flertal – ”Kirurger bör inte operera personer som de är släkt med.”
    • Överanvända substantivet – ”En kirurg bör inte operera personer som kirurgen är släkt med.”
    • En-som, den-som – ”En kirurg som är släkt med patienten bör inte operera.”
    • Substantivera – ”En kirurg bör inte behandla släktingar i operationer.”
    • Passivera – ”En kirurg bör inte behandla släktingar när operationer genomförs”
    • Könsneutralt entalspronomen – ”En kirurg bör inte operera personer som vederbörande är släkt med.”
    • Nybildning eller inlån – ”En kirurg bör inte operera personer som hen är släkt med.”

    Ska man vara riktigt genuspolitiskt korrekt ska man, förlåt en, ju sen också använda ”en” i stället för ”man” har jag tyckt mig förstå.

  2. ”En” är ett vackert pronomen.

    ”En borde inte sova när natta faller på,
    en borde se på stjärnorna, en borde vara två.”

    Då jag kollar dikten av Jeremias i Tröstlösa på Internet, ser jag att nivellister har ändrat den till Man borde inte sova när natten faller på.
    Språket blir utslätat och poängen en- två förloras.
    Fy för genuspolitiskt inkorrekta barbarer som vill göra språket färdigtuggat!

    • Jan Otto Andersson says:

      För kanske tio år sedan prövade jag att introducera ”hån” – en visuell och ljudartad kompromiss mellan han och hon. Men om hån uttalas med långt å blir det inte så bra. Därför kör jag hellre med ”hen”.
      Jotto

  3. Bror Kajsajuntti says:

    Jag tycker inte heller om ordet ”hen”, däremot uppskattar jag könsneutraliteten i finskan, som jag lärde mig uppfatta först i vuxna år. Min mor från Tornedalen sa ofta fel och jag försökte rätta henne om att det heter hon eller han. Jag kunde inte förstå förväxlingen. Jag upptäckte den när jag en gång sjöng ”Minun kultani kaunis on” för en finsk kvinna i Sverige, som menade att den var kvinnoförnedrande, tills en annan finsk kvinna förklarade, att det berodde på vem som sjöng. Ja, just så är det! Jag tycker det känns konstlat med detta modeord ”hen”. Jag frågade en gång en kvinna som är lesbisk. Hon betonade att hon var kvinna och inte ett könsneutralt ”hen”.

    • hannes says:

      Bror, jag kanske förstår fel, men varför är det relevant att personen du frågade är lesbisk? Orsaken till att ett könsneutralt pronomen behövs är att 1. det är klumpigt att använda han/hon när vi inte vet vilket kön en person har eller när vi helt enkelt inte vill specificera och 2. det finns individer som inte identifierar sej som man eller kvinna. En lesbisk kvinna är per definition en kvinna, dvs. en hon. Det behövs inte ett könsneutralt ord för att beskriva henne.

      Jag kallar mej varken man eller kvinna – de är roller som definieras av vårt samhälle och som jag inte identifierar mej med (punkt 2 ovan). Jag är glad att det diskuteras könsneutrala pronomen, för jag har alltid haft svårigheter att svara när mina vänner inte vet vilket personligt pronomen de ska använda för att beskriva mej. Jag håller med om att det finns många problem med ‘hen’, och ser gärna alternativ. Jag håller med Fredrik att ‘en’ är fint. Personligen har jag inget emot att kallas ‘den’ heller, men förstår att vissa människor kan tycka att det låter förolämpande, eller bara fel, som Fredrik säger.

      Tack för inlägget, det är intressant och har helt klart väckt lite diskussion!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *