En av oss män

Åsne Seierstad har skrivit en bok om fallet Breivik – ni vet han som den 22 juli 2011 sprängde en hemmagjord bomb utanför justitiedepartementet och statsministerns kontor i Oslo – en bomb som dödade åtta personer – och sen körde till Utøya och sköt ihjäl sextionio socialdemokratiska norska ungdomar för att han var så bekymrad över den muslimska invandringen.

Det är en diger bok, 540 sidor. Ändå sträckläser jag den. Det handlar om en man, en ensamstående mammas pojke vars pappa försvunnit med nästa fruntimmer och lämnat sonen utan en fadersfigur. Så långt kan jag t.o.m identifiera mig med Anders. Också den ensamstående mammans – själv skilsmässobarn – känslor av otillräcklighet inför uppgiften att ensam uppfostra en son kan jag både känna igen och förstå.

Men sen sjunker identifieringskoefficienten. Mamman, som egentligen aldrig ville föda sonen – andra barnet – men insåg detta för sent för att få abort, psykar ut och Anders hamnar in i barn- och mamman i socialvården. Barnvårdens terapeuter beskriver fyraåriga Anders som ett barn utan livsglädje, som saknar språk att uttrycka känslor, som ställer sig eller blir utanför när de andra barnen leker. Mamman beskrivs som en borderline-personlighet.

Att vara utanför, att inte få kontakt, att inte höra till, blir Anders problem livet igenom. Den diagnos som Oslo tingsrätt fastställer när den i augusti 2012 dömer honom till 21 års förvaring lyder ”dyssocial personlighetsstörning med narcissistiska drag – men straffrättsligt tillräknelig”. Autism eller Aspergers syndrom nämns också i expertutlåtandena; ”svårt att förstå sociala signaler, problem att sätta sig in i hur andra tänker och känner”.

Ensamhet och oförmåga till känslor kan faktiskt ses som en dimension i boken. När Seierstad arbetade med boken fick hon aldrig en intervju med Breivik – han ställde oacceptabla krav – men studerade honom genom att läsa förhörsprotokoll och polisdokument, genom att intervjua f.d. vänner, bekanta och affärsbekanta (som alla ville vara anonyma), genom att till sist lyckas få en intervju med mamman (när denna ren var döende i cancer) och genom att läsa hans på webben utlagda ’manifest’. Hon lyckas göra gärningsmannen till en levande individ, ’en djupt ensam man’, som en av experterna vid rättegången kallade honom. Ett barn, en yngling, en man som så gärna vill höra till en gemenskap men alltid förblir utanför.

Den andra dimensionen blir då gemenskapen. Seierstad djupintervjuar ett antal av offrens familjer och väver av offrens livstrådar den väv som sen kommer att trasas sönder på Utøya. Den gemensamma nämnaren är då Arbeiderpartiets ungdomsförening och den energi det kanaliserar. Genom att hon genom deras personliga bakgrund och historia bekantar läsaren med offren blir upplösningen med ond bråd död väldigt emotionellt berörande. Det är liksom vänner som mördas, avrättas – de flesta med skott i bakhuvudet – inför läsarens ögon utan att hen kan göra något.

Bokens tredje dimension är polisarbetet. Vill man vara elak och efterklok – och det vill Seierstad tydligen – kan man nästan påstå att Breivik nog inte var den enda skyldiga till att det blev så många dödsoffer. Hon gisslar skoningslöst – och säkert med rätta – den norska polisens för dess otroliga klantighet och handfallenhet, de gör alla upptänkliga blunders. De kunde ha stoppat blodbadet i ett tidigare skede eller helt förhindrat det genom att stoppa Breivik när han körde mot Utøya men fick som sagt inte till det. Breivik hade t.o.m ringt polisen och meddelat att han ville ge sig men blev avsnoppad, och fortsatte då dödandet.

Vill man hitta nåt att klandra så borde man ha offrat lite mera tid på korrekturläsning; en namngiven person som råkar befinna sig precis vid bombbilen slits i bitar av explosionen men ligger på nästa sida oskadd på marken, en person byter under några meningar kön, en gevärskula rör sig med en hastighet av 800 km/h osv.

Boken handlar om att söka tillhörighet, om att längta efter tillhörighet utan att finna det, om att då till sist välja att träda ut ur gemenskapen och slå till mot den på det mest brutala vis, säger Seierstad i slutet av avsnittet om hur hur boken kom till. Det hon inte säger är att denna mekanism nog tyvärr är mycket manlig. Breivik, en av oss alltså ? Oss faderlösa män ? Eller oss avemotionaliserade män ?

Den här texten har publicerats i Ny Tid nr 1-2 / 10.1.2014

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *