Är Kulturfonden snäll eller dum ?

Det finns säkert orsak att hålla diskussionen om Svenska Kulturfonden varm och igång också här i bloggvärlden. Kulturfondens högsta ledning har en förmåga att för sin del skapa debatt i offentligheten – nu med detta om att vara med och fungera som storfinansiär för Guggenheim-projektets eventuella arkitekturtävling. ”Olagligt”, ”Mot alla regler och stadgar”, skriker juristerna i dagstidningarna (och säkert ännu mer i de fördolda digitala diskussionskanalerna, som jag vägrar att bli ”medlem” av).

Och idag publiceras igen en storutdelning till kulturlivet som fonden beslutat om. Pengar finns det alltså !!! Och det är väl förbaskat bra ??? I andra partier har man gjort av med det mesta av de placeringar och tillgångar som de politiska partierna och deras närstående kretsar lyckades samla ihop under hela 1900-talet. Och rör man vid det lilla som finns kvar så blir man för det mesta fast för något slag av korruption – såsom det gick för Centerpartiet under Matti Vanhanen.

Karl Marx skulle ha sagt att de här gamla privata egendomarna har  ”församhälleligats”. Men det stämmer inte. Pengarna har privatiserats och spelats bort på finansmarknaderna. De har gått upp i rök, och finns det kvar några smulor av dem så är det väl i skatteparadisen.

SFP:s skatteparadis finns på Kyrkogatan i Helsingfors där SLS på ett otroligt skickligt vis lyckats behålla alla gamla pengar och medel och placeringar trots gigantiska utdelningar de senaste åren.

Så vad handlar problemen om idag ? Fredrik Sonck tar upp den här frågan på ett härligt provocerande vis i sin ledare i Ny Tid 7.2.2014. Han talar om den finlandssvenska teokratin och menar då makteliten bakom Fonderna.

Jag vill inte nu gå in på debatten i hela dess vidd utan föra fram bara en aspekt här: Vi måste skilja åt fondens förvaltning (SLS i främsta rum) som sköter placeringarnas värdeökning, och så själva fonden, som nu på senaste år blivit en egen juridisk person i form av stiftelse. Tidigare var Kulturfonden inte en självständig juridisk person utan bara en ”kostnadsplats” inom SFP:s helhetsekonomi. Visserligen har Kulturfonden redan under decennier agerat som om den vore en självständig juridisk person. Det var per Stenbäck som satt igång den processen.  I ett skede ville man inom SFP och Kulturfonden komma åt själva placeringarna för att påverka dem – kanske för att få ännu mera pengar att dela ut. Men då slöt  man portarna till SLS:s skattekistor slutgiltigt och räddade kanske en del av placeringarna från att ha hamnat ut i vilda världen, där de genast skulle ha hamnat in i USA:s finanskris kölvatten 2008. Under slutet av 90-talet och under 2000-talet arrangerades också förvaltningen av det ”totala” finlandssvenska kapitalet om. Och i dessa halvhemliga organ ordnas och städas det hela tiden ganska friskt för att hålla den finlandssvenska ekonomin i kraft. Ganska mycket jobb har man säkert just nu då konsumtionsefterfrågan försvagats betydligt i Finland och tom ”vårt” flaggskepp Stockmann har kommit att lida av det. Men i det stora hela har man skött sig bra under de enorma kursfallen under början av 2010-talet.

Vill man tala on teokrati skall man litet syna de här stora kopplingarna med förstorande glasögon.

Men det är inte det man nu diskuterar utan nu handlar det om Kulturfondens ledning och utdelningar och utdelningsstrategi. Och vad är bättre än att man diskutrerar detta öppet ? Att det handlar om en finlandssvensk kulturfövaltning, nästan ett ”ministerium”, är väl klart. Men vad är det för fel med det ? Säger jag. Vi kan föra den här diskussionen öppet och vanligtvis brukar den också leda till nästan önskat resultat. Men vill ”vi” ta över makten i Kulturfonden så måste vi först ta makten i SFP eftersom Kulturfonden ändå fortfarande lyder under SFP. Så då måste vi tala med Nicke T. och fråga vad han tycker.

Förut var jag alltid med i dessa diskussioner på barrikaderna för då handlade de om konkreta följder för det jag då sysslade med: teater, kultur på många plan och politik. Nu njuter jag av att diksussionerna igen går heta och jag har kanske mer intagit sociologens och betraktarens roll.

På 1970-80-talen då jag kom igång i teater- och kulturvärlden var Kulturfondens roll liten. Understöden från fonden täckte högst 2-4 % av teatrarnas inkomster då. Idag är det helt annorlunda. Nu finns edet massor med fria teatergrupper och i många projket kan fondens stöd motsvara 20-50 % av intäkterna. Härligt ! Samtidigt betyder ju det här att fonden på riktigt har sina fingrar med i vad som händer på kulturfältet. Och kanske är det just det här man nu upplever så jäkligt bland ”oss”, bland vänsterkretsarna. Förut kämpade vi på statliga nivå och på kommunal nivå: nu kämpar vi på Finlandssvensk nivå. Betyder det att den finlandsvenska kulturautonomin har förstärkts ? Kanske det, på sitt sätt.

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *