kulturshock

Kvällen vi anlände till Marocko var det familjekris. Min partners kusin – låt oss kalla henne F – hade problem med sin man och hans familj och tänkte lämna honom.

För att lugna situationen och kunna diskutera problemen öppnade min partners föräldrar dörrarna till sitt hem och bäddade en säng åt henne och det yngsta barnet. Varje dag hölls långa, djupa, allvarliga diskussioner. Telefonen gick varm. Mina svärföräldrar pratade med F’s mans familj. Den tredje dagen kom F’s man till farmen där vi bor och diskussionerna fortsatte. På kvällen åkte de båda hem.

Hur hela historien slutade är inte av vikt här; det var själva sättet att hantera situationen som var min första egentliga kulturshock här. Diplomatin, stödet, de öppna och orädda diskussionerna. Vilken lättnad det måste vara att ha ett skyddsnät av människor som alltid stöder dej när livet inte går såsom du planerat. Förstås finns det också problematiska sidor med ett sådant system, speciellt om familjekulturen betyder att det inte finns ett skyddsnät från samhällets sida. Vad händer om familjen inte bryr sej? Om du inte har en stor familj att ty dej till? Oberoende var det intressant att på den första dagen följa ett så främmande sätt att handskas med privata problem.

Gårdagens kulturshocker var mindre trevliga. Den första kom i samband med vår ansökan om uppehållstillstånd. Det var egentligen inget nytt med alla de papper vi behövde, och till och med det att våra pass behövde bestyrkas överraskade mej inte (fast jag nu inte riktigt förstår logiken där). Till och med det att mitt namn på kortet vi kommer att få som bevis på att vi har visum inte kommer att vara mitt nuvarande (dubbel-)namn, utan det namn jag hade innan jag gifte mej. Det som på riktigt störde mej var att det på baksidan av mitt kort kommer att stå att jag är min partners maka – på hans kommer det inte att stå att han är min make. Hela attityden och systemet bakom sådana detaljer är irriterande och förolämpande, men sådant är systemet och det är inte så lätt att ändra bara sådär.

Den andra kulturshocken jag fick uppleva igår var mindre byråkratisk och kanske just därför lite mer skärrande. Under ett besök till det lokala postkontoret småpratade min partner med tjänstemannen där, som frågade varifrån vi kom, hur länge vi varit i Marocko och så vidare. Min arabiska är tillräckligt bra för att förstå det mesta av sådana diskussioner, men tillräckligt dålig för att hålla mej utanför. Sedan frågade han om jag håller på och övergår till islam, då jag är gift med en arab. Det var iallafall vad jag förstod, och fick bekräftat då jag frågade min partner då vi lämnat kontoret. Min partner försökte förklara åt tjänstemannen att det är mitt val vad jag tror eller inte tror på, och att alla araber inte är muslimer. Vi var båda lite upprörda då vi gick därifrån.

För mej verkade hela diskussionen aningen absurd: vad har min partners etnicitet att göra med min religion, och när har posttjänstemän börjat fråga om sådana intima angelägenheter? Samtidigt insåg jag min naivitet och förstod förstås att vad som anses privat och inte är annorlunda här. Personen i fråga var inte ute efter att förarga oss eller att förolämpa. Tvärtom verkade han vara en riktigt trevlig människa som ville småprata och välkomna oss. Och det är väl där kulturshocker kommer in – i det obekväma utrymmet mellan olika uppfattningar om vad som är rätt och fel, och insikten om att det inte alltid är så lätt att avläsa andra människors avsikter baserat på ens egna erfarenheter.

IMG_4285_1

This entry was posted in Bloggar, Hannes. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *