Mitt Viitasaari

Inspirerad av Nisse Husbergs inlägg igår om skogsskötsel och intellektuell verksamhet vid sidan kom mina känslor att vakna igen för ”inlandet”, i mitt fall för de stora insjösystemens mittpunkt: Viitasaari, där jag tillbringat så mycket tid under de senaste trettio åren. På mina svärföräldrars, svärmodern lever ännu, gamla torp, som omgivs av till torpet hörande trettio hektar skog och mark och sjö.

Vi har tillsammans med min hustru stått för skogsskötseln sedan 2001 där. Tyvärr har jag inte förmått använda mig av motorsåg lika mycket som Nisse gör i sina skogar. Min elöverkänslighet som slog till 2003 omöjliggjorde användningen av småmaskiner för de 8-9 följande åren. Men vi gallrar, bränner, organiserar en försiktig avverkning tillsammans med skogsreviret (Metsänhoitoyhdistys), planterar och vårdar de nya plantorna. Tiden mäts i centimeter i skogen: de första plantorna vi var med om att plantera är nu 3-4 meter höga.  I närheten sker fortfarande skogsskövling av stora mått och efter varje sådan åtgärd blottläggs E4-vägen, som löper genom Mellersta Finland allt mer och ljudet ökar, fast vägen ligger på många kilometersavstånd från oss.

Det är många reflexioner jag gjord under mina i snitt 2-3 månader per år som jag vistas i Viitasaari, oftast ensam, i flykt från mobilstrålningen i tätorterna. Jag sätter mig flitigt in i lokalhistorien varje gång jag vistas där. Trots att de här ödemarkerna i gränstrakterna mellan Pihtipudas och Viitasaari, inklämda mellan Keiteles och Kolimas sjösystem verkligen känns öde, och nu 30 år efter mina första besök där kanske ännu mera öde, så kan jag läsa ur lokalhistorikerna och de urgamla urkunderna som bevaras i Pihtipudas bibliotek att inflyttningen skett här ungefär samtidigt med inflyttningen i Esbo skärgård, vars historie jag forskat i över 40 år. De allra tidigaste urkunderna är skrivna på gammal svenska med en del finska inslag. Många ortnamn eller namnen på ännu mer begränsade områden, återges i urkunderna med sin gamla finska namn, skrivna ”på svenska”. Viitasaari hette alltid Wiitasaari och nu idag då man på frivillig väg försöker sammanslå Viitasaari med grannkommunerna Pihtipudas, Kivijärvi, Kinnula m.fl. så kallar man projektet för Wiitaunioni. Men nån union har det inte blivit av det hela. Samarbetet splittras hela tiden och försöken till kommunsammanslagningar har röstats ned. En del av de kommunala tjänsterna sköts dock via ”unionen”. Pihtipudas går inte med på att låta sig slukas av Viitasaari, som ligger mer söderut, för befolkningsinflyttningen till regionen har för många hundra år sedan kommit först till Pihtipudas – och österifrån. Inte söderifrån från Viitasaari-Äänekoskiområdet, som man tycker skulle vara naturligt.

Förra veckan gick fönster- och dörrfirman Fenestra i konkurs. Deras dörrfabrik var Viitasaaris sista stora industrianläggning, som ligger genast norr om Viitasaari Centrum efter ABC-stationen. Fabriken gick bra och var moderniserad och hela logistiken med virkesanskaffning genom flottning över Keitele, på vars strand fabriken ligger var välordnad. Virkesavfallet eller fliset användes för att värma upp Viitasaaris fjärrvärme och ge en del av elen  för regionen. Allt det här gick upp i rök nu på en dag. Och samtidigt stod kommunen förra veckan inför ett svårt beslut: Skulle Viitasaari rädda fiberkabelnätets byggprojekt i kommunen efter att Andelslaget Kuuskaista hamnat i ekonomiska trångsmål för att staten inte går med på att betala ut de anslag som fanns lovade för fibernätet i Mellersta Finland. Fullmäktige höll möte om detta förra måndagen men jag har inte fått reda på ännu hur det egentligen gick. Hittills hade man lyckats dra in fiberkabeln från Kupiohållet till Kymönkoskiområdet där riksdagsman Hakkarainen har sin såg. Men nu är alla grävarbeten nedlagda. Jag har varit en aktiv förkämpe för fibernätet i Viitaasaari och vi har redan investerat 1 800 euro i vår andel, som alltså nu är hotad. Situationen är annorlunda i ödemarkerna i Viitasaari jämfört med Nisses Östra Nyland, där jag vet att Nisse med sina vänner mer eller mindre på egen hand drog in fiberkabel. I Viitasaari finns inte denna talkoanda eller kunskap eller ens vilja. De stora operatörerna har lurat befolkningen att inte gå med i fibernätet utan hellre vänta på nya 4g på 800 megahertz som är på kommande med giftig strålning genom luften.

I Viitasaari gör jag inget nummer av att jag är finlandssvensk. Men en gång, då Hakkarainen just hade kommit in i riksdagen, fick jag veta hut av en ung flicka på apoteket där för att jag gav henne ett medicinrecept som var skrivet på svenska och hon skulle skriva ut ordinationen på ”tvångssvenska” som hon uttryckte sig. Men jag höll mun. Förvånigen och bestörtningen var tillräckligt.

Men man har nog lagt märke till mig i kyrkbyn och en gång publicerade lokaltidningen Viitasaaren Seutu en tvåsidors artikel om mig och om mitt förslag att Viitasaari skulle utlysa sig som ”lågtstrålande kommun”. Lågtstrålande är kommunen annars också, där bor så pass få människor. Det är bara den stora E4:n som skall bestrålas för att ge mobil täckning för alla moderna rackerier som åker förbi. För tre år sedan valdes jag av hembygdsföreningen till årets sommarpratare i Viitasaari kyrka första söndagen i juli, en årligen återkommande historia. Och där stod jag och höll mitt ganska politiska tal inför församlingen om den stundande renässansen för landsbygden.

Kulturlivet i Viitasaari kulminerar årligen i början av juli då Musiikin aika, en internationell festival för ny klassisk musik ordnas där. Vi deltar alltid i vimlet på stadens mottagning efter öppningskonserten och brukar sedan kliva upp i utsiktstornet på berget Savivuori (”Sahis”) och sedan stå där andlösa inför skogarna och insjösystemet som öppnar sig därifrån. Här föddes Henrik Gabriel  Porthan på 1700-talet och där borta i öster, där bodde Järnefelts under 1800-talet. Här insögs det magnifika landskapet i kända målningar av Edelfelt och Järnefelt och Gallen-Kallela – här upptäcktes Finland och de mjuka linjerna i landskapet finns inristade i trappuppgångarna i Jugendstil här i grannskapet på Skatudden där jag nu sitter.

Jag har under redan många år fört en hetsig men uppbyggande mejldebatt med min vän Ulf Modin om de här sakerna. Jag säger att jag lär mig någonting djupt och sant om samhället och politiken där ute i ödemarken. Att jag får kraft av vistelserna och diskussionerna där. Ulf säger att där inte finns någon intelligentia och att det man lär sig där därför aldrig kommer att få en samhällelig betydelse. Till all lycka brukar han inte säga att ”pöbeln” skulle komma  från Viitasaari.

Jag tror fortfarande att man kan lära sig en hel del av historien – och av naturen.

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *