Pöbel i frack

Pöbel är ett numera sällsynt ord, eftersom ingen vågar använda det offentligt, allra minst finansmän, politiker och andra av systemets medlemmar. Begrepp som folk och pöbel uppstod ungefär samtidigt, i samband med den franska revolutionen. Med folket avsåg de borgerliga intellektuella, som skapade begreppet, idealiserade kroppsarbetande människor. De blev något heligt, som intelligentian gjorde sig till talesmän för. Folket skulle ha makten. Det restes krav på folksuveränitet och demokrati.

Det svenska ordet pöbel betyder egentligen folket, ty det har sitt ursprung i franskans ”la peuple”, som på svenska förvrängts till pöbel. På franska heter pöbel ”populace”, eftersom aristokratins ursprungliga benämning på kroppsarbetare inte längre är gångbar. Är då verkligen folk och pöbel samma sak? Nej, det är det enligt Marx inte. Han konstaterar, att pöbeln kom med städernas daglönare. De ägde ej någon jord och hade inte något yrke. Därför saknade de också stolthet.

Marx använder begreppet pöbel som en mental och inte som en social kategori. Det framgår av att han säger, att det finns en pöbel både bland de rika och de fattiga. Alla rika tillhör således inte pöbeln och inte heller alla fattiga.

Vi börjar kunna ringa in begreppen. Pöbeln består uppenbarligen av människor utan ära och heder, utan värdighet och moral. Folket kännetecknas av att det har ära och heder, värdighet och moral. Folket strävar upp i skyn. Pöbeln vill ned i dyn. Mellan folk och pöbel råder ingen konstant relation, eftersom det är fråga om två mentala kategorier. Människor som ena dagen tillhör folket kan glida ned i pöbeln och tvärtom kan en människa som dekat ned sig resa sig ur sin förnedring.

I samhällen på nedåtgående växer pöbeln, eftersom den då ökar bland de rika och de med all kraft söker dra folket med sig ned i dyn. När de framstegsvänligq krafterna får överhand minimeras den, eftersom människor som tar strid för sina rättigheter får tillbaka sin moral och värdighet. De som knyter näven i byxfickan i stället för att kämpa mot orättvisan.är däremot trälar och reser sig aldrig på egen hand.

Ett karakteristiskt exempel på pöbelns utbredning bland de rika var Stockholms handelshögskolas herrmiddag i december 1996. Blivande civilekonomer, som passades upp av kvinnliga studiekamrater, började under festen kasta mat på varandra och uppmanade de serverande flickorna att visa brösten.

Ett exempel på degenerationen också i Finland kunde vi läsa om i Ilta-Sanomat. En av Vikinglinjens färjor hade hyrts för en särskild kryssning, där unga studenter med hjälp av sprit och gratiskondomer hetsades att slänga kläderna och delta i så vågade sexlekar som möjligt öppet på dansgolvet. De modigaste fanns sedan avporträtterade i kvällstidningeen. Dylika orgier för tusentals ungdomar har på dessa färjor regelbundet arrangerats sedan 1933.

Moralen är olika inom olika klasser, men gemensamt för moralen i det gamla borgerskapet och den uppåtgående arbetarklassen var exempelvis att man inte fick ljuga och inte stjäla, att man skulle vara hel och ren. Det fanns en viss minimimoral som gällde alla. Bröt man mot den, drabbades man av sanktioner. Moral vilar på saktioner. När sanktionerna faller, rasar också moralen. I dag har så skett. Det är i praktiken straffritt att begå exempelvis ekonomiska brott. De rika kan lita på domstolarna. Det leder till att många som kan, främst de rika och deras institutioner,  begår brott och ljuger allt vad de hinner. De bryter således utan betänkligheter mot heder och god moral och har därmed förvandlats till en mobb, eftersom de har förlorat sin moral och värdighet.

Det är emellertid inte bara inom borgerskapet och dess institutioner som mobben ökar utan också inom andra döende klasser som Marx revolutionära proletariat och dess institutioner, ”folkrörelserna” och ”arbetarpartierna”. I dag ser sig även de som affärsdrivande företag och objektivt utgör de, liksom alla andra partier, en del av staten. Deras uppgift är att legitimera den rådande ordningen och de finansieras därför med medel ur statskassan. Deras representanter är dessutom moraliskt och/eller intellektuellt tvivelaktiga figurer. Ideal är enligt P1:s Kulturnytt ett löjligt ord. När jag röstade  i Sverige senast (sist?) komplimenterade jag en valförrättare till en vänlig gest. Han replikerade: ”Vi är alltid vänliga mot våra kunder!”

Ekonomisk brottslighet är vanlig. Att lura någon eller göra något annatt klandervärt  anses vara ”smart” som är ett amerikankt ord med förankring i affärs- och gangstervärlden. Det har ungefär samma klang som svenskans bondslug. Det låga hyllas. Det höga blir löjeväckande. Och det är värre att avvika än att ljuga. Det förra är en dödssynd. Att ljuga är däremot normalt bland affärsmän, politiker, jurister, journalister och sådana som inte vågar ta konflikter, vilket anses normalt. Det dekadenta blir det normala och framställs därför som det naturliga. Systemet tål inte längre några avvikelser från det i dag normala, eftersom det är så skört att det då skulle gå sönder.

Och vilka är det som avviker om inte personligheterna? De måste därför bort. Förr såg man upp till dem. I dag kallas de följdriktigt kufar. I den demokratiska arbetarrörelsen har man löst problemet genom att påstå att alla personer också är personligheter.

Vad som är normalt varierar från  tid till annan och från klass  till klass. Efter 1960 blev det den demokratiska arbetarrörelsen som fick tolkningsföreträde på vad som är normalt. Den i dag främsta motpolen är institutioner av typen Industriförbundet och SAF. De och arbetarrörelsen närmar sig dock sedan länge varandra i synen på vad som skall vara normalt. Grunden för värdegemenskapen lades redan under 1930-talet.

Kapitalister och andra makthavare är numera i regel intellektuellt och/eller moraliskt tillbakabildade. Det sammanhänger med att perspektiven snörps ihop i nedåtgående samhällen. Ingen får naturlgtvis stå intellektuellt och moraliskt högre än makten. Chefen har alltid rätt! Det leder till att normalbegåvningarna, mediokratin, bryter igenom på bred front. Under nuvarande förhållanden stagnerar allt, eftersom det blir de som får representera toppen. Det har ruttnat så till dengrad högst upp, att världstenorer på besök i Göteborg lämnade en middag, därför att stadens societet var alltför obildad för att kunna föra ett kultiverat samtal. I samma stad koketterar det ledande socialdemokratiska kommunalrådet med att han bara läser postorderkataloger. Som de stora sjunga kvittra de små. Sådana har det alltid funnits många i arbetarrörelsen men ännu på Tage Erlanders tid hölls de borta från ledande poster.

Ett gott exempel på pöbelmentaliteten ger Tom Sandqvist i sin bok ”Ni sjunger så vackert”:

”… Nej men det var synd. Ska professorn redan gå? frågade dörrvakten på Prinsen när jag bad om ytterkläderna. Tonen var vänlig, lite bekymmersam och samtidigt lätt ironisk. Jag förstod att det  gällde min titel. Att vara intellektuell var tydligen något som måste utpekas med hjälp av en lätt ironiserande distans som mer eller mindre tydligt kompletterade bristen på autentisk nyfikenhet bland barlejonen och debattörerna inne i restaurangen.”

Mediokratin har trängt så djupt in i systemet att människor yvs över sin bristande begåvning: ”Jag räknar mig till normalbegåvningarna”, sade en av radions utrikesskorrespondenter vid ett tillfälle i programmet God morgon världen.” Är man bara normalbegåvad…” sade en av vänsterpartiets riksdagsmän med taget namn till mig. ”Jag är bara en normalbegåvad filmare”, uttryckte sig en intellektuell i ett annat radioprogram. Expressens Londonkorrespondent skröt i Vetandets värld över sina bristande insikter i natur- och samhällsvetenskaper.

”Jag känner mig inte tuff. Jag tycker att jag är en ganska vardaglig människa och en normal officer sade den tidigare överbefälhavaren Owe Wiktorin i en intervju för Expressen. Ingen vågar gå emot mediokratin. Det är bara ett av många tecken på hur pöbelväldet har brett ut sig. Att inte vara duktigare än man är betyder naturligtvis inte att man tillhör pöbeln, men att hävda, att ingen får vara duktigare än någon annan och hysa strävan att bli ett huvud högre än de flesta, är ett typiskt pöbeldrag.

Att kokettera med sin medelmåttighet och vara personlig i alla sammanhang är föraktligt men ett beprövat grepp bland charlataner. Folket å sin sida beundrar begåvningarna. Typiskt är också att dagens rikssvenska studenter säger att de ”går i skolan”, när de i själva verket studerar vid vad som åtminstone tidigare gjorde skäl för namnet universitet eller högskola. Det låga tränger in överallt. Allt skall ned i smutsen.

När en normal svensk skall definiera sig själv, ”folket” eller ”vanligt folk” tecknar han en bild av moraliskt och intellektuellt lågt stående personer.

Typiskt för tiden var den nybakade jurist ur socialgrupp III, vilken närmast stolt betecknade sig som brännvinsadvokat. Så länge människor gör så, kan systemet bestå till domedag. Vi bör därför definiera oss uppåt, inte nedåt. Endast så sker utveckling.  Nivelleringen av såväl former som innehåll leder inte framåt.

Numer är det i Sverige bara doktorander som studerar och forskar under universitära förhållanden. De övriga sänker sig själva redan genom användningen av ordet ”skola” om universitetet.

Ingen får vara bättre än en annan. Kännetecknande för pöbelns språkbruk är också den myckna användningen av anglicismer och nyspråk som brukas av dem som vill betona att de följer med sin tid.

Engelskan, som nissarna svänger sig med för att markera sin världsvanhet, eller internationalism som det också kallas, har degenererat till ett pöbelspråk. Pöbeln där nere får bestämma språkbruket och bristen på uppförande, medan pöbeln däruppe svarar för innehållet i alla viktiga frågor. Alla kan nämligen inte skilja mellan form och innehåll. Bara formerna är ”demokratiska” håller de sig lugna. Det vet makten. Det var därför som ”du-reformen” hade en sådan dämpande inverkan på de upprörda känslorna i landet under 1970-talet. Det var också maktens avsikt. 1970 trodde regeringen nämligen att det skulle bli revolution. Lika rädd för vad som komma kunde var vid samma tid regeringen i Helsingfors, vilket vi radikala studenter inte hade någon aning om.

Pöbeln ökar, inte bara bland de rika. Vi har bland annat fått uttrycket ”vit lögn”, som också kommer uppifrån. Jag hörde första gången uttrycket, som uttalades i positiv anda, av en betydande person vid Sveriges Television i början av 1980-talet. Det finns en sång som heter ”White Lies”. Den spelas i radion utan att programmakaren rodnar. TV3 har till och med sänt en tvålopera, som heter ”vita lögner’2’. Redan under1970-talet  blev den negative hjälten ett föredöme.

För 25 år sedan ljög en genomsnittsamerikan två gånger om dagen. I dag ljuger en genomsnittssvensk fem gånger per dag. I början av januari berättade en kvinnlig historieprofessor apropå upprördheten bland republikaner på grund v Clintons horerier  att under 1600- och 1700-talen fanns något som hette ära och heder, vilket på den tiden var mycket viktiga begrepp, som lever kvar i det republikanska partiet.

Själv kommer jag ihåg, att ära ocha heder var självklara begrepp i Norra Latin i Stockholm, systerläroverk till Svenska Normallyceum i Helsingfors, men det var innan arbetarrörelsen hade hunnit avskaffa pluggskolan Också bland 1950-talets kommunister var de självklara. Radions P1 sände ett positivt program om storlögnare i historien. Administratörer, politiker och finansmän avslöjas ideligen som korrumperade vällustingar. Inte minst socialdemokratiska dignitärer gör sig skyldiga till ekonomiska oegentligheter. Spekulationerna har sedan 1980-talet nått oanade höjder.

Har alla människor förvandlats till pöbel? I det samhälle i vilket jag växte upp ville folket inte tro att den existerade. Man litade på exempelvis domstolar och politiker. När den dåvarande svenske justitieministern sålunda mot bättre vetande förnekade att rättsrötan existerade trodde folket på denne och inte på Vilhelm Moberg. I dag är det inte så. De flesta vet, att exempelvis finansmän, politiker, jurister och journalister konsekvent ljuger, och att somliga är mer lika inför lagen än andra.

Vi lever med andra ord i ett dekadent samhälle. Den ryskle marxistiske filosofen Plechanov skriver, att en omvälvning kommer först när ett samhälle börjar att  ruttna, och samhället börjar att ruttna när systemet inte längre kan expandera. 1980-talets uppgång berodde inte på att ekonomin expanderade utan mest på att man flyttade aktieportföljer och anställde folk i den offentliga sektorn. Då hände märkliga ting högst upp. Moralen föll slutgiltigt ihop. I Sverige blev det exempelvis modernt att hävda att ”livets mening är att ha kul”. Själv hörde jag detta valspråk för första gången i början av 1980-talet av en arvtagare till godisfabriken Cloetta. Det var alltså högst uppifrån sombudskapet spreds. Makten har berövat sig själv sin värdighet, därför att annars kan de inte längre driva systemet. Nu försöker den inte utan framgång att också beröva oss vår värdighet, därför att moralen därnere  måste överensstämma med den där uppe. Annars uppstår en legitimitetskris. ”Värdighet är någonting man har på begravning skrev följaktligen en kvinnlig journalist vid ”Veckans Affärer” i sin kolumn i ” Stenbäcks Metro”.

Det finns paralleller i historien. Rom degenererade först i toppen. Moralen föll, utsvävningarna tilltog, lyxkonsumtionen sköt i höjden och pålagorna ökade, när man inte längre kunde erövra nya provinser. Det är typiskt för stagnerande system, att depravationen bryter igenom och utsugningen skärps, när man inte längre kan öka inkomsterna med hjälp av ekonomisk expansion. När ett skikt känner döden nalkas blir orgierna allt  fler och allt värre. Det är ingenting att förundra sig över, att de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin karakteriserades av orgier.

Situationen i Frankrike under senare delen av 1700-talet påminner om vår egen. Adelns och hovets konsumtion var enorm. Man sade visserligen inte att ”livets mening är att ha kul”, men väl ”efter oss syndafloden”. Adeln degenererade, borgerskapet var på väg upp, men folket dignade under bördorna. Vidskepelse i form av swedenborgianism och änglatillbedjan florerade högst upp. Staten var bankrutt.

I Ryssland 1917 var det sedan minst 30 år tillbaka ungefär samma sak. En degenererad aristokrati ledde en maskstungen statsapparat. Vidskepelsen, bland annat i form av kamp mot naturvetenskaperna, den tidens new age, blomstrade också vid förra sekelskiftet. Varje aristokrat med självaktning höll sig med en husraputin, eftersom tsarfamiljen hade Rasputin.

Först reste sig studenterna i Ryssland. De började röra på sig redan 1861. Därefter kom feminismen och omkring 1910 liknade bättre folks barn fröknar. Till slut blev upplösningen högst upp total. Det blev som i dagens Sverige: Man litade inte längre på varandra. Då kom smällen, som påskyndades av nederlaget i första världskriget.

För dem som är intresserade av vår tids intellektuella och moraliska kris är studier av Västrom, Frankrike före 1789 och Ryssland före 1917 intressanta. Parallellerna är flere än man först anar.

Det är lärorikt att läsa historia bara man inte tror att historien går i en cirkel, ty den går i en uppåtstigande spiral. Före en omvälvning går det nedåt. Vitsen med att läsa historia är, att man kan lära av mänskliga erfarenheter och kan dra vissa slutsatser om sin egen tid. Historien upprepar sig bara på ett allmänt plan. Varje epok har sin särprägel, men likheter finns.

I Frankrike började det också med de intellektuellas avfall från den härskande klassen. Sedan kom feminismen och samtidigt feminiserades männen. Eufemismerna bredde ut sig som en löpeld. När gossarna till slut såg ut som fröknar, kom som sagt smällen. Också i Frankrike diskuterades frågan om kvinnor och män och när man kommit fram till att det inte fanns någon skillnad mellan könen utbröt revolutionen.

I Sverige har det  gått så långt som att den demokratiska arbetarrörelsen har blivit könlös, eftersom den vid alla möjliga och omöjliga tillfällen klär sig i träningsoverall, som får dess medlemmar att se ut som jättebäbisar. Det är bara nappen som saknas. Också bland medelklassungdomen är de flesta neutra.

För att inga missförstånd skall uppstå bör påpekas, att den seriösa kvinnorörelsen företräds i dag av kvinnor som också är marxister, det vill säga de bildade kvinnorna i den revolutionära ungdomsrörelsen..

Nu pågår en medveten pöbelifiering av folket. Den leds uppifrån. Makten använder sig i synnerhet av den privatägda radion och televisionen. Den vädjar till våra lägsta instinkter, som förvandlar många till slödder och får oss att bete oss infantilt. Men alla pöbelfieras inte. I själva verket sker en polarisering. Vi får se vilka skikt som har framtiden för sig, människor med intellektuella yrken som industritjänstemän, tekniker och vetenskpsmän, vilka blir allt  fler, eller det dekadenta finansborgerskapet. Avgörandet fälls av de tysta människor med en bok i handen som man ofta ser exempelvis i Stockholms tunnelbana. Om de engagerar sig, segrar folket över pöbeln.

This entry was posted in Bloggar, Ulf. Bookmark the permalink.

One Response to Pöbel i frack

  1. Nisse Husberg says:

    Vilket mastodontinlägg ! Men jag lyckades läsa igenom det mesta.
    Faktum är att jag observerat samma sak. Det är fint att vara svinaktig och lumpen. Och det stöds av den officiella ideologin på högsta nivå. TV kan man inte se på mera – utom TV4 Guld som visar gamla serier.

    Men jag är inte riktigt av samma åsikt om medelmåttigheten. Kanske det beror på att jag växt upp i Finland och inte i Sverige där Medelsvensson har varit normen. Jag har en bakgrund i det gamla bondesamhället och för oss är ”vanligt folk” en positiv benämning som indikerar att man uppför sej hyfsat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *