Vi är alla etrusker

Vi har etruskiskt blod i våra ådror och är etrusker till vår mentalitet. – Giuseppe förklarade mest med gester och kompletterade med några engelska ord eftersom jag inte förstår italienska.

Vi befann oss i det som en gång var etruskernas kärnområde, i Toscana i Italien. Min hyresvärd Giuseppe hade flera gånger talat om hur fint det var i bergen, om att det var där man helst vill bo. Efter att jag råkat läsa om att etruskernas städer låg uppe i bergen, gärna med utsikt åt olika vädersträck, frågade jag försiktigt om folk i dag håller reda på sin eventuella etruskiska härstamning. Det var då han gav det entusiastiska svaret, som inleder den här texten, där han räknade in både arv och miljö. Sedan nämnde han i snabb takt namn på en hel hop konstnärer och författare som han kallade ”våra”. En av dem var Andrea del Castagno, en renässanskonstnär som tog in perspektivet på ett helt nytt sätt i sina målningar.

Etruskernas språk har sedan länge tystnat och man kan inte ens med säkerhet tyda de inskriptioner som finns; bokstäverna påminner om de grekiska. Arkeologiska fynd visar att städerna och det etruskiska riket blomstrade under det första millenniet före vår tideräkning. Överraskande nog tycks alltså både stolthet och etnisk identitet har överlevt i ett par tusen år utan stöd av språket.

Jag kom ihåg mitt samtal med Giuseppe när jag i en bok om antikens historia av R M Ogilvies läste att det var etruskerna som gjorde Rom till en stad. Tidigare var det helt enkelt en samling bosättningar. När etruskerna flyttat in byggdes den tidens landmärken på Capitolium och inte minst viktigt: Roms dräneringssystem. Etruskerna var sin tids vatteningenjörer. Tidigare har jag i under osystematiskt webbläsande sett uppgifter om att flera av de högsta ledarna i Rom var av etruskisk härstamning.

Vilka metoder finns det egentligen i människornas värld att välja integrering men samtidigt hålla sitt huvud för sig? De tycks vara flera än en. Vi som tycker det är värt att upprätthålla det svenska i Finland brukar betona just språket. Också historiskt har det här varit viktigt att understryka att vi alla är finländare men att vi är det på olika språk. Efter aha-upplevelsen under mötet med etruskernas ättling Giuseppe tycker jag fortfarande att det verkar vara den bästa strategin. Alla andra sätt jag kommer på verkar skapa motbjudande gränser mellan ”oss och dem”.

This entry was posted in Bloggar, Maria. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *