Blygheten

Bernt Österman skriver om blyghet i senaste nummer (17) av Ny tid och väcker tankar och reflektioner. Jag uppfattar hans frågeställningar så här:

Om själva bristen på blyghet är en nyckelkompetens i vår tid

om blygheten är ett slags överkänslighet för att ta plats och det med egna anspråk

om det som förväntas eller förutsätts t.ex. av dagens arbetslösa unga (utbildningsstyrelsens web) är: interaktion, samarbete, säkerhet, initiativförmåga, företagsamhet, aktivt medborgarskap

om allt större bitar av vårt emotionella kapital, inklusive blygheten, denna överkänslighet, sjukförklaras, direkt diagnosticeras, medikaliseras och patologiseras som ”psykisk störning”, ”social fobi”, ”social ångest”

om läkemedelsindustrin och drogproducenterna därigenom ges en chans att kasta sig över en ny nisch med sina undermediciner

– vad gör vi blyga då?

Ja, vad gör vi? Vad säger jag själv som på sjätte året redigerar en tidskrift vars oblyga och påflugna uppmaning är just ”Ta Plats”? Det känns ganska självfallet att jag redan av den anledningen måste reagera på artikeln.

Det är kusliga avslöjanden om dagens psykiatri som igen en gång avslöjas. Artikelförfattaren hänvisar till ett verk av en litteraturprofessor (Christofer Lane: Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness, 2007). Det lönar sig att läsa artikeln.

Jag vet inte om jag har varit lika eller mindre extremt blyg än Bernt Österman, det är någonting som bara skulle kunna konstateras empiriskt, men visst har jag känt en närmast påtvungen tillbakadragenhet som en stor belastning. Men också, och det påminns jag likaså om i artikeln, som en nyckelkompetens. En blyg människa kan utmärkas av en rätt ovanlig förmåga att inregistrera stämningar i ett rum. Den karakteristiken har jag själv fått. Den ser jag som en nyckelkompetens, inte minst i arbetslivet. Vill någon se den i negativ belysning kan vi vara överens om att den kanske tillåts utveckla en manipulativ läggning. Men det finns en annan konsekvens som Bernt Österman inte haft anledning att nämna, en ibland oslagbar förmåga att återskapa ett diskussionsförlopp.

Det finns organisationer och arbetsgemenskaper i kris som numera anlitar en s.k. observatör utifrån för att göra tysta iakttagelser, deskriptiva analyser och rapporter att begrunda. Så långt har vi kanske inte kommit att en omvittnad blyghet betraktas som en merit i uppdraget men visst kan man tänka sig att en person som hela livet ägnat sig åt att studera vad andra säger eller genom sitt beteende håller sig flytande och trovärdiga, personer att lyssna till, i den sociala interaktionen. Särskilt i arbetsledaruppgifter tycker jag mig ha dragit nytta av detta och kanske inte bara jag utan också kollektivet.

Det känns befriande när jag kan se den blyghet som jag sedan barnsben plågats av som en tillgång, i vissa sammanhang som en nyckelkompetens. Och detta efter år av tillbakadragenhet, flyktbenägenhet och eftergivenhet, men också målmedvetet iakttagande av andra. Jag kände ett litet sting när det slog mig att den burdusa uppmaningen till vardagslivets människor, om uttrycket inte missförstås, att ”Ta Plats” i historien, enkannerligen lokalhistorien, kanske inte så där utan vidare blir framgångsrik.

Och det är sant, jag vet ju av egen erfarenhet att framfusighet bara ibland kan bryta ner det sedvanliga motståndet ”jag minns ingenting intressant”, ”jag är bara en alldeles vanlig person” och ”jag har inte följt med händelserna desto mer”.

Bernt Österman gav mig onekligen ett och annat att tänka på.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *