Dessa underbara foton i arkivet

Bangården i Karis var i flera decennier ett slags social drivbänk för ett snabbt växande stationssamhälle som 1930 blev köping efter bara femton år av planering ur intet, en plan som dessutom föll på en och samma generation att göra upp. Lärorikt så det förslår.

Klart att Karis stationssamhälle har sin förhistoria, trakten är ju till exempel en av de arkeologiskt fyndrikaste i landsändan. När jag 2003 flyttade in hamnade jag i ett korsdrag av stenkummel, borgberg, forntida vikbottnar, båtdrag och sannolika fornstigar. Men den verkligheten får jag inte riktigt tag i. Det närmaste jag kan komma är med stenålderskosten som vi idag vet mycket om, så många stenålders magar och tarmar som våra forskare tömt på innehåll, och jag är nästan övertygad om att den var hälsosammare än vår.

Det finns ett arkivfoto från 1931 som, om det var utställningsobjekt, kunde rubriceras Ödslighet. Mitt i bild stapplar en liten kvinnogestalt över ett otal spår på en spång lik den på Tulludden eller vilket naturskyddsområde som helst. Och vi vet att ännu tidigare fanns inte en spång en gång. Det gällde att stiga över räls och syllar, utan att snubbla. När morgon- eller kvällståget just anlänt kunde godsvagnar, kanske hela tågsätt, blockera framfarten. Vid bortre kanten låg godsmagasinet, förresten också ett stenhuggeri och annat intressant som numera är vederbörligen rivet.

Vid järnvägen kunde under mellankrigstiden några hundratal personer vara sysselsatta och ingen tid på dygnet var det helt tyst. Däremot mörkt. Upplyst blev Karis bangård först på 1950-talet. Och svårforcerad var den. Inte för tågen nödvändigtvis men för folk som ville ta sig över den, tvärs över.

Kvinnan då? Vart skulle hon? Hon kunde väl ha tagit en annan väg. När blev det förbjudet att beträda järnvägsspår!

Bangården förlades i tiden (1873) på sank ängsmark vid foten av åsen och på strängt taget obebyggd mark medan den befintliga bebyggelsen låg på södra sidan vid den gamla landsvägen till Ekenäs. Hoppsan, kan man tycka. Åsen kom att ligga mellan bebyggelsen och stationen eller det som kring sekelskiftet blev en ordentlig stationsbyggnad. Det fanns de som förundrade sig. På många andra håll drogs ju en järnväg ofta längs eller i närheten av befintliga landsvägar.

Hur kunde det bli så tokigt?

På 1890-talet förknippades järnvägstransporter med gods, inte passagerare. Man kan följa diskussionen i pressinlägg. Skulle Hangö-Hyvingebanan, godsbanan nummer ett, korsas av Helsingfors-Åbospåret just i Karis? Eller i Nyby, kanske i Gerknäs? Argumenten var oftast behoven av godstransport. När den senare banan drogs vid sekelskiftet kom den att ändra synen på järnvägstrafik. Människorna, passagerarna, kom med i bild. Men varför behandlades de som på fotot från 1931? Ännu flera decennier senare?

Vi tror oss veta att bruksherrn i Billnäs var den som behövde godsstationen och kanske rentav struntade i resten. I decennier fortlevde dilemmat med korsandet av bangården. Och även om bron, som på fotot från 1931 ses vara under uppförande, har hunnit tjäna i över åttio år utan att lyckas tjäna ut, kvarstår dilemmat. Bron i dag är närmast ett monster bland trafikleder med sina stympade ramper och på mitten tarmvred.

Men godsherrn skall vi kanske frita. När det första spåret drogs fanns inget stationssamhälle att gå till över spåren. Först 1898 började de privata ängsmarkerna parcelleras ut som arrendetomter. Kvinnan bland spåren hade säkert angeläget ärende. Kanske var hon på väg hem.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *