Det finländska näringslivets TTIP-iver

Jag läser med en rysning hur finländska näringslivsdelegationen EK marknadsför sina drömmar om EU:s eventuella nya handels- och investeringsfördrag med USA. Avtalet ska gälla som det ena saliggörande för ekonomin och den befogade kritiken avfärdas som ogrundade rädslor. I sig väl inget nytt, men det att den kommunikativa aspekten (läs: tvättäkta propagandan) tar överhanden och debatten inte baserar sig på realistiska analyser, både vad gäller ekonomi och lagstiftning, det är skrämmande.

I tre texter från EK:s Brysselkontor låter man förstå att de som ifrågasätter TTIP-processsen är bakåtsträvare, då man ifrågasätter den amerikanska partens bevekelsegrunder har man en ”attityd” och hotbilder som motståndarna målar upp lär ska färga debatten. EK gillar inte att, som man säger, vissa områden utesluts från förhandlingarna, dvs. att motståndet mot en investerarskyddsklausul har tvingat EU-kommissionen att ta en paus i frågan (en konsultering pågår kring hur investerarskyddet skulle utformas, inte huruvida det alls ska vara med, men kommissionen kan ändå tvingas retirera). Främst yrkar EK på att förhandlingarna ska snabbas på, annars finns det fara för att de inte ger något resultat och att den politiska viljan eroderar (läs: processen faller ifall det politiska motståndet har tid att mobliseras). Avtalet ska bli ”ambitiöst” för den här gången har EU en chans, som inte ska försummas, att etablera nya mål och metoder för samarbetet med handelsmakten USA, precis som om inte de industraliserade länderna skulle ha styrt de så kallade frihandelsprocesserna från början.

Jag känner igen alla TTIP-förespråkarnas argument sedan tidigare, en del rent retoriska eller bara motsägelsefulla medan andra är ytterligt befängda. EK återanvänder sådant som etablerats av den europeiska industri- och arbetsgivarfederationen BusinessEurope, som tidigare gick under akronymen Unice. Rent skamligt är att vissa av de retoriska argumenten härrör direkt från EU-kommissionen, frihandelns främsta förkämpe rent ideologiskt. T.ex. sägs det att EU och USA måste sätta standard, för annars är det kinesisk standard som tar över. Jag har aldrig förstått det argumentet i och med att kinesisk produktion löper enligt den standard som investeraren kräver och som importkrav tillåter och annars enligt principen om billigast möjliga framställning, en kapplöpning där särskilt både amerikanska och europeiska företag aktivt medverkar. Om det inte är en skrämseltaktik att flagga Kina-kortet, så vet jag inte vad som är.

Det är synnerligen motstridigt, för att inte säga en villfarelse, att utgångsläget för förhandlingarna är företagssektorns önskelistor (snarare storföretag, industriförbund etc.). Eftersom processen potentiellt berör alla samhälleliga aspekter, är det frågan om en samhällssektors strävan till dominans i syfte att avgöra villkoren överlag, för arbetstagare och konsumenter. Det är absurt att kritiken mot förhandlingarna avfärdas så lättvindigt av dem som har mest att vinna på processen; vad gäller näringslivets intressen är det särskilt oroväckande att det är de amerikanska intressena som väger tyngst och att samma slags intressekoalitioner, som begränsar de politiska processerna i USA och förhindrar uppkomsten av några som helst konstruktiva lösningar kring de väsentliga problemen, är de som håller i trådarna för EU-USA förhandlingarna. Ännu mera borde det väcka oro för företag i en så liten ekonomi som Finland; vilka är de fördelar man föreställer sig och ännu viktigare, vilka skulle bli förlusterna för vårt näringsliv?

Informering om förhandlingarna präglas av oklarheter. T.ex. offentliggörs inte protokoll över förhandlingarnas gång eller ens en antydan till vad man redan kommit överens om. Enligt EK, som bland branschförbunden informeras direkt och som via informella kanaler hålls bättre informerad än allmänheten eller media, gäller det att kompromissa, fastän man samtidigt förnekar att standarder (konsument-, miljö- eller t.ex. teknisk standard) skulle sänkas. I sig ett märkligt resonemang, särskilt som Finland ofta har högre standard för djurhållning, hygien eller vattenrening än minimistandarden på EU-nivå. Dvs. finländarna borde vara alldeles särskilt oroade över följderna av de kommande kompromisserna. Därför är det konstigt att den offentliga diskussionen ska bli så polariserad, för egentligen ska väl finländskt näringsliv arbeta för upprätthållen finländsk standard, eller?

Enligt EK ska det bli en ”ambitiös” handelspakt, kodordet som indikerar att industrin på allas våra vägnar är villig att öppna den europeiska marknaden för den amerikanska handeln, som enligt alla prognoser skulle vinna på avtalet. Ändå mera motstridigt är att USA enligt den information som sipprar ut t.ex. inte kommer att inkludera finansiella tjänster i EU-avtalet, trots att de relativt sett utgör en stor del av finans- och handelsutbytet. Lika oklart är till vilken del USA är villigt att öppna sin offentliga upphandling för europeiska företag; vice versa är de amerikanska företagens insteg i våra offentliga upphandlingsrundor ett enormt orosmoln. EK visionerar om att små- och medelstora finländska företag ska göra insteg i USA, men jag skulle vilja se strategier för hur de ska gå till i och med att uttryckligen de små finländska företagen är de som har mest att förlora i omsättningen i konkurrensen med produkter som genom TTIP skulle befrias från tullavgifter och importkvoter (för de sektorer där sådana alls mera tillämpas). Jag tycker det är synnerligen krasst att en näringslivsorganisation är beredd att offra, just det, en del av näringslivet för, som man säger, lägre konsumentpriser, vilket förutsätter lägre produktionskostnader och, hoppsan, lägre löner! Potentiella lönesänkningar går hand i hand med EK:s jargong om förbättrad konkurrenskraft internationellt.

På EK-språk heter det att det gäller att blicka utåt och framåt, att lära av USA, helt oavsett den djupa polariseringen i det amerikanska samhället som förstärks av diskrimineringen gällande tillgång till utbildning, den ytterst dysfunktionella administrationen och de politiska processerna som undergrävs av en nihilism som inte ens tillåter att se rätt till hälsa och vård som ett universellt värde som förutsätter solidaritet. Att ta det som modell är märkligt, men särskilt är det förbluffande då man beaktar hur EU-samarbetet, där man ändå strävat efter gemensamma minimistandarder, skulle undergrävas av det amerikanska inflytandet. Jag har ändå svårare att på vilken basis de finlänska arbetsgivarorganisationerna anser att TTIP:en skulle gagna den finländska ekonomin; såvitt jag sett har man inte tagit fram några som helst prognoser som stöder det antagandet. Det finns inget belägg för nyttan med TTIP i form av den ”ökade ekonomiska aktivitet” som EK rent retoriskt flaggar för.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Det finländska näringslivets TTIP-iver

  1. Ernst Mecke says:

    I am reading your piece just after having come home from listening to a panel debate about NATO which was organized by Svenska Folkpartiet. Also there the overwhelming impression of one-sidedness (with the representatives of the trend seemingly being totally unaware of it). Thus, what is actually going on? I imagine that there are closed circles whose members are washing each other’s brains. That even so far that any member of the circle who would go public with some different opinion would immediately be considered a traitor (and treated accordingly). It takes opportunistic personalities or people who are very easily falling for suggestion to survive in such an environment – critical thought of any type is anyway nonconducive to survival … . And that is then the way how our politicians succeed in their careers.
    Whereas Freudarxism would propose that (a) all candidates for higher office (in politics, in the courts, in the military) should be very carefully tested psychologically before being admitted into office, and (b) that schoolchildren (before being released into professional life or further education) should also be carefully tested, and those who show some talent for politics be encouraged to enter that career (because otherwise there might very soon be a shortage of politicians who are really fit for their job).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *