Den som trodde att beskattningslagstiftningen är tråkig – har fel!

Jag är en ny bloggare på Tigern. Jag hade egentligen inte tänkt börja skriva riktigt än, för jag ville fortsätta ha lite ledigt från allt som påminner om jobb. Däremot är det nu svårt att låta bli att reagera på högertramset som malas på i media just nu. Någonstans måste jag kanalisera den frustrationen.

Högern säger att den enda räddningen av välfärden är att förlänga arbetsdagen. Det ska väl i praktiken betyda att de som haft betalda matpauser nu ska bli av med dem, eller hur?

Man kan fråga sig hur de politiker som missbrukar retorik om välfärd har tänkt sig motivera hur välfärden ska räddas genom att pressa arbetarna ytterligare samtidigt som kapitalinkomstbeskattningen fortsätter vara fördelaktigare än förvärvsbeskattningen.

Samma människor som vill förlänga arbetsdagar sitter och försvarar kapitalets avkastning samt att en av dem, den kära Haglund, även om han officiellt inte tillhör högerpartiet (samlinsgspartiet) utan SFP vill att man ska slopa avdragsrätten på fackavgifterna i beskattningen. Förslaget yttrade han i Hbl efter att beslutet om att skära ner i rättsväsendet hade fattats. Det är inte bra att skära ner i rättsväsendet, men att istället slopa avdragsrätten i beskattningen för fackavgiften är väl inte en lösning. Däremot behöver kapitalinkomstbeskattningen ses över på allvar. På det sättet kunde vi kanske ha råd med ett vettigt rättsväsende och en fungerande offentlig sjukvård. Det skulle oundvikligen betyda att man inte skulle tillåtas vara alltför rik här. Men rik är man alltid i relation till att någon måste vara fattig och det kan ju aldrig vara riktigt rätt.

Dessutom är det också väldigt ironiskt att man också använder räddandet av välfärden som ett argument för att privatisera sjukvården.

Debatten har gått het om Esko Seppänens bok Suomen rikkaat skriver Markus Ekblom i Yle 19.8. Jag har börjat stifta närmare bekantskap med beskattningslagstiftningen och konstaterar att Seppänen har rätt då han säger att kapitalinkomstbeskattningen är väldigt mild. Ett enkelt och konkret exempel är att man i kapitalinkomstbeskattningen får dra av 75 % på räntan på ett bostadslån, medan man får dra av bara 30 % i förvärvsbeskattningen. Hur motiverar man det? Framförallt då man samtidigt hävdar att välfärden måste räddas med att pressa förvärvsarbetande hårdare.

Jag hoppas att Seppänens bok får önskad effekt, att folk med hjärtat på rätt ställe inser hur mäktigt vapen skattelagstiftningen är i fördelningspolitiken. De som missbrukar rätten att tala om att rädda välfärden genom att koncentrera kapital ytterligare har redan insett det, men de har inte hjärtat på rätt ställe.