så dör ett ekosystem (och kommer aldrig åter)

Två nätter har vi sovit under bar himmel på Saharas röda sand. Vi har sett vinden leka med och i landskapet: dyner formade som vågor, med vassa men samtidigt mjuka toppar. Vi har sett sanden synliggöra luften i små virvelvindar, vi har sett fåglarna och träden dansa.

IMG_0577_1200_72

Vågor i Sahara.

Vi har sett ljuset leka med och i landskapet: kvälls- och morgonsol på dynernas sidor och på andra sidan, långa skuggor, som till slut når oändlighet. Vi har sett stjärnfall, och gränser på huden där kläder börjat och tagit slut.

Vi har sett berg, träd, människor – alla olika, alla så perfekta på sitt eget sätt. Vi har återfunnit vår uppskattning för vatten och total tystnad.

Vi har också kört över en död sjö, våra hjul tunga i ett torterat och uttörstat ekosystem. Iriki-sjön var en av få ökensjöar som hade vatten varje år. Den var en oas för liv, en oumbärlig törstsläckare för såväl fåglar, beduiner, kameler som växter.

Länge hade den avgjort vandringsrutter för karavaner – ett naturligt monument som inte bad om makt eller en plats i någons minne, men besatt dem ändå, för att den fanns. Nu finns den inte längre.

Ingen vågade yppa ett ord då den dåvarande marockanska kungen beslöt att en damm skulle byggas uppströms från Iriki. Dammen var klar 1973. Efter två år fanns inget vatten kvar.

Ekosystem, byar, rastplatser gick upp i rök, avdunstade tills inget fanns kvar förutom sand. Världens största öken hade blivit ännu lite större, hade vunnit ännu en försumbar bit; för Sahara en seger som gick obemärkt förbi, för andra en förlust utan jämförelse.

IMG_5913

Iriki-sjön i södra Marocko.

Jag vill inte tro att vi kommer att förstöra allt. Kanske är jag naiv. Kanske kommer det en dag då vi inte vet vad tystnad, totalt mörker, orörda landskap är. Samtidigt vet jag att det finns orsak till ödmjukhet. Vi må vara en betydande destruktiv kraft, men vi har inte kontroll över planeten vi bor på. Vi är inte ensamma här. Majoriteten av alla livsformer lever sina liv utan att veta av oss. Och tro det eller ej, men på vissa ställen blir det bättre.

Det där sista kan låta subjektivt och visst är det så. Med bättre avser jag att nu som då uppvisar vi mindre själviskhet och egocentrism än förr; ibland blir vi både klokare och visare.

Om dammen hade byggts idag kunde lokalbefolkningen ha sagt något utan rädsla för sina liv. I fyra år har berbernas språk haft officiell status och lärts ut i skolor. Analfabetismen rasar. Kvinnor närmar sej människostatus.

Kanske allt det där är tillfälligt, kanske är det ett misstag eller godtyckligt brus i en trend. Hursomhelst lever jag bara en gång och kan inte ge upp ännu. Kanske är det just det här, envisheten, naiviteten, som är orsaken till att vi förstör och hatar – men också till att vi bygger och älskar.

Enkelt är det inte. Men livet, nog är det värt ett försök ändå.

 

This entry was posted in Bloggar, Hannes. Bookmark the permalink.

4 Responses to så dör ett ekosystem (och kommer aldrig åter)

  1. Kristin Olsoni says:

    Tack för en så vacker och klok text – och uppmuntrande trots allt, framför allt. Jag är lika dålig på att läsa bloggar som att skriva sådana, därför kommer kommentaren en månad efter bloggen,men skall försöka rycka upp mej efter att ha fått dela de här tankarna.

  2. Hannele – tusen tack för denna vackra och sorgsna text. Fotona underbara – som dina alltid är! Jag är som Kristin – dålig att lösa bloggar och skriver ingen själv. MEN – kanske kan bättring skönjas… Fint att Kristin O läst och kommenterat; en beundransvärd kulturkämpe är hon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *