Likriktning och raka led

Ett litet drama verkar utspela sig vid Centralgatan i Karis. Villaägaren har nästan uppseendeväckande väl skött om sitt hus och ännu tänkt åstadkomma ett snyggt staket. Det har varit trevligt att följa med och i sitt stilla sinne önska lycka till, att staketet blir rakt och jämnt som sig bör. Plötsligt stannar det proffsiga arbetet upp. Konstruktionen gapar i flera månader med hål som efter en rad utslagna tänder. Så plockas fastsatta spjälor bort. Misstanken hos förbiåkande väcks. Är det kanske bestämt att också där skall vara en häck?

Det fanns en tid när ordningsrätten såg till att förträdgårdarna i trädgårdsstaden var prydliga, företog årliga räder och fällde anmärkningar. Kontrollanterna är hänsovna. Eller också inte på riktigt, bara internaliserade. Grannarna vakar. Det kallas ibland grannsämja.

En gång i Nummela satte jag på eget bevåg in ett löstagbart rutigt ribbverk i den egna radhuslägenhetens onödigt stora fönster. Bolagsstämman tog upp saken men för att slippa beordra omedelbart avlägsnande togs en kompromiss. Ville någon annan framdeles ha rutiga fönster skall de hålla exakt desamma måtten. Ingen ville.

Det var efter denna våghalsiga risktagning som jag la märke till hur färggrant, brokigt till arkitektur och mått, smått förvirrande, bosättningen är längs vägen in från Kastrup flygfält. Ingen likriktning. Allt på känn, verkar det som. Trevligt, det måtte ge flanören mycket att upptäcka.

Etnologen Ronny Ambjörnsson skriver i Mitt förnamn är Ronny om det normalas (likriktades) lockelse. Han tycker sig ännu femtionioårig sakna den kunskap som gubbarna, börjande med pappan, har om husens konstruktion eller vägens beskaffenhet, alla rör och avloppstrummor och kopplingarna mellan dem. I deras sällskap upplever han sig själv som barnslig. Hans egen kunskap som forskare och professor känns vag och undanglidande. Den går inte att använda till vardags, den känns som ett slags söndagskunnande. Pappan däremot levde i verktygens värld, han kunde bygga hus.

Verktygens värld fanns i källaren, verktyg i snörräta rader, allt på sin egen plats, upphängda, frånställda, bundna till varandra genom inre logiska samband. Så skulle också världen se ut, det kanske den gjorde. Resonemangen om omvärlden avslöjade det.

Så ungefär. Jag har två invändningar mot en hagtornshäck. En är att skottkärran drabbas av ideliga punkteringar och eftersom den rekommenderade åtgärden är att köpa nytt hjul och nya hjul i rask takt görs med nya dimensioner, vilket är en grundprincip i all produktion nuförtiden, så har jag till slut övergått till att dra löv, klipp och skräp på gamla presenningar. En annan orsak är mer principiell: olust inför likriktningen.

Den som uppehåller sig i ”verktygens värld” känner sig förmodligen trygg och säker på sin ”normalitet”. Kanske verkar det för hen helt obegripligt att någon i närmiljön föredrar att vara lite förvirrad av oregelbundenheter, synliga tidsskillnader, variation och överraskningar, framom att irra i ändlösa alleer, att någon mellan häckar i raka led blir smått ångestfylld, lite som i en sjukhuskorridor.

I ”verktygens värld” är benägenheten större att riva avvikande miljöer. Och allting börjar med en knappnål för att travestera det där med silverskålen.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *