Till en bortgången väns ära

I mitten av 1980-talet föddes på en gård i norra Sverige två tvillingbröder. Enär tvillingfödsel var ytterst sällsynt i släkten och då bröderna dessutom visade sig friska och starka och med ovanligt gott lynne, fästes stora förhoppningar vid ynglingarna. Vid dopet tilldelades de de franskklingande namnen Briard och Magilly.

Ack, olika falla ödets lotter.

Briard hämtade hem stora segrar på världsarenorna inom sin idrottsgren, Magilly drabbades tidigt av en allvarlig men misskött skada inom samma gren och slutade, lystrande till namnet Kille, sina dagar i en anspråkslös kåk på finska landsbygden.

Nåja – det där sista var kanske att dramatisera i överkant – det välskötta hobbystall där Kille, ompysslad av tre par kärleksfulla händer, utövade sin anspråkslösa gärning, ligger granne med Ainola, Sibeliusmuséet en halv timmes körning från huvudstaden.

För oss som älskade Kille utgjorde hans obotliga halsskada inget problem, vi hade inga ambitioner på att tävla i högre klasser – eller, för min del, tävla överhuvudtaget. Sanningen är att jag var och förblev en usel ryttare, vilket antagligen beror på att jag inte föll av de hundra gånger som anses lämpligt för att man skall avancera i sadeln. Däremot föll jag av tillräckligt många gånger för att jag i svarta stunder skulle misstänka att min kroniska ryggvärk har något med något av fallen att göra.

Men i de – övervägande – ljusa stunderna vet jag ju att ridning är bästa tänkbara terapi för ryggen, och jag saknar stunderna i sadeln lika mycket som jag saknar Kille. Det där sista är inte heller riktigt sant. jag saknar Kille mycket mera än ridningen – Kille var en vän och en läromästare och våra bästa stunder var när vi gjorde markarbete och befann oss på samma nivå. Att kommunicera med en icke mänsklig varelse genom koncentration, väl avvägda och meningsbärande rörelser och lyhördhet är en gåva och en glädje. Även när kommunikationen fungerar i korta etapper och med för utomstående minimala resultat. Men utomstående har ingenting med saken att göra och resultaten är inte huvudsaken. Samvaron och glimtarna av samförstånd är huvudsaken och kan lysa upp en hel dag.

Kille dog i en virussjukdom med feber och sinnesförvirring. Det var grymt.

Men vi som älskade Kille ser honom nu galoppera frisk och fri på evigt gröna ängar.

Länge ville jag inte veta av någon annan häst. Nu vågar jag inte längre. Fast kanske – nån gammal och snäll-

Jag har inte råd heller. Kille betalade jag ingenting för, tvärtom gjorde jag hans ägare en tjänst genom att rida honom då de inte kunde. Eller leka med honom, vad det nu blev.

Detta att ridande är så dyrt gör mig ständigt bekymrad – inte så mycket för egen del som för alla de unga potentiella ryttare och hästvänner som går miste om sporten och hästkänslan för att pengarna saknas. Jag tänker återkomma till detta, det är den typens problem som bör kunna åtgärdas på statlig och kommunal väg, med lite kunskap och eftertanke.

I dag är jag alltför fast i hästkänslorna för att idas gräva i siffror. (Apropå gräva – någon dag måste jag också ta upp frågan om hästskiten, den dyrbara, som våra myndigheter inte heller förstår att ta hand om.)

Känslor ja. Jag är rädd för att kombinationen hästar-känslor alltför ofta avfärdas som flickpjoller – en romantisk fluga som flyger iväg så fort den mänskliga partnern gör entré i flickans liv. Med all respekt för flickors, och någongång pojkars, hästsvärmeri – och det BÖR respekteras – hävdar jag att människans känsla för hästen och hästens för människan är något betydligt djupare och viktigare än så.

Med tanke på allt ont människosläktet gör och under årtusenden gjort mot hästsläktet är det helt obegripligt att bytesdjuret häst faktiskt kan visa sympati för rovdjuret människa. Gör hästar det då? – frågar här skeptikern. Är det inte bara inbillning, förmänskligande, önsketänkande från den evigt självcentrerade människan?

Jag ber att få återkomma också till denna fråga. Nu vill jag bara avsluta hedrandet av Killes minne med att kasta ut ännu en brandfackla till häcklarna: hästar har humor. Utan humor skulle Kille ha haft betydligt tråkigare med oviga, räddhågade men fantasifulla mej. Jag hittade på allt möjligt i hästväg och Kille värderade, gick med – eller skrattade ut mej. Så det så.

This entry was posted in Bloggar, Kristin. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *