En mikrohistorikers nöd

Låt oss följa en mikrohistorikers väg från järnvägsstationen i Karis till bokmässan i Böle och tillbaka. Som mikrohistoriker uppskattar hen de små iakttagelsernas berättarkraft och vet med sig att hen äger blick för dem, forskarblick.

Först av iakttagelser är en överraskande anhopning av folk på perrongen. Det förmånliga lokaltåget har blivit stående på spår nummer fyra. Fjärrtåget kommer, kraftigt försenat, hela fyrtio minuter. Ängsligt undrar de förflyttade om de nu måste betala en dyrare biljett. Ingen av dem verkar längre bekymra sig över förseningen.

Det går envisa rykten om ett fjärrtåg som stått orörligt och mörklagt i en av tunnlarna i hela två timmar. Mikrohistorikern erinrar sig att hens Åbotåg en gång i somras på grund av ett tekniskt fel måste avhämtas ur skogen halvvägs mellan Salo och Karis och dras tillbaka till Salo så hen tror sig veta vad som är rimligt.

På tåget blir ingen tvungen att betala mer än redan gjort. Konduktören demonstrerar under sina vandringar uppsluppet sin låda på magen, den fungerar inte. Hen kan varken kontrollera biljetternas kod med sin lampa eller sälja nya biljetter. Tåget försenar sig ytterligare under sin västnyländska odyssé.

Mikrohistorikerns kappsäck tynger under åttio exemplar av den lokalhistoriska tidskriften Ta Plats av vilka under dagarna kommer att säljas tjugo exemplar. Allt överskuggande på mässan blir samtalen, ingalunda värvningen av prenumeranter. I samtalskonsten överträffas hen bara av Mårten Bondestam i ståndet bredvid. Ytterkläderna stuvar hen in under disken eftersom entréhallens stora garderob är full och under inkörningsdagen toaletterna tidvis ur bruk. Det senare dock med egna konsekvenser.

Tillbaka på perrongerna i Böle noterar hen att rulltrappan upp är ur funktion medan trappan ner fungerar, i endera riktningen kan förstås annars också vara lättare att röra sig. I kompakt mörker anländer lokaltåget till hemstationen, tydligt utannonserad, och stannar. En liten församling uppstår i mellankupén, de största tvivlarna trycker i tur och ordning på knappen öppna, ingenting händer. Ute är stickmörkt. Kanske tåget inte trots utannonseringen är framme. I sällskapet uppstår spontant samtal. Efter tidigare tryck i biljettautomater, vid dörrar och på manualer känns en död knapp som ett varsel. Någonting stämmer inte.

Om en stund meddelar lokföraren att resan kan fortsätta eftersom vägen är tryggad, uttryckligen så, tie on turvattu. Mikrohistorikerns associationer går för en flyktig sekund till 1918, fiender på spåret. Ändå kan en mikrohistorikers nöd ta sig rimliga dimensioner. Tryggast ur historievetenskapens synvinkel är dock att mikrohistorikern undgår kverulans och överlever i sin tro om så under en mässfärd.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *