Ett enda köande

..var den första och sannolikt sista självständighetsfesten en var inbjuden till – som avec, alltså kvotman (se föregående inlägg) – på det nyrenoverade slottet.

Taxin var beställd dagen innan och kom i god tid. Vi var framme tio minuter före den på inbjudningskortet angivna tiden. Dvs vid entren på Mariegatan där de mindre fina gästerna går in. Taxichaffaren lurade oss naturligtvis på en tia, det var kantänka så rörigt vid slottet att det var bäst att betala på förhand, det skulle nämligen bli kaos om alla betalar sina taxir först då de är framme.

För att komma in måste inbjudningskort och identitesbevis uppvisas. Sen fick en köa alldeles normalt för att få sin långa kappa, så lång att skörten på den hyrda fracken inte skulle synas alltså och inköpt för 5 € på loppis enkom för tillfället, deponerad i garderoben.

Sen började det egentliga köandet. Närmare en timme fick vi köa i trapporna som ledde från garderoben upp till den så kallade rikssalendär handskakningsceremonin skulle försiggå. Man lärde nästan känna dem som stod framför och bakom en i kön, till utseendet åtminstone.

Efter då kanske en timmes köande kom en sen äntligen in i rikssalen, efter att ha passerat TV-kamerorna och de kommenterande reportrarna och fram till kvällens höjdpunkt, hand­skakningen med festens värd och värdinna:

Och sen. Köande för att få sig ett glas bål, som faktiskt inte var speciellt speciell, jag tog rödvin sen. Köande i åtminstone en halvtimme för att få en liten tallrik med mat som det behövdes stor uppfinningsförmåga att kunna äta eftersom det fanns ytterst få bordsytor. Köa igen för att få ett glas rödvin till osv. Logistiken var faktiskt ofattbart dålig.

Mera köande, nu för kaffe och dessert. Logistiken var nu lite bättre. Men ingen konjak till kaffet dock, dåligt.

Smockfulla salar och rum där man måste tränga sig fram och hela tiden akta sig för att inte trampa på nåt klänningssläp. Dansen påminde från balkongen sedd mest om Brownsk rörelse.

Sen var det plötsligt dags för uppbrott. Efterfest för många. Vi åkte hem.

Och ren på trappan ner till de väntande taxibilarna kände en sig märkvärdigt fri och självständig.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Ett enda köande

  1. Pingback: NyTid-debatt: Klädkoder?? | Tigern

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *