Konsten att inte förväxla skit med guld

Igår började jag och min sambo gräla under en diskussion om makt och empati.

För flera år sedan studerade jag i Japan ett år. Då jag kom dit blev jag förskräckt över hur hierarkiskt det sociala livet var. Till och med på universitetet bland studeranden var det strikta hierarkier som gällde. Man kallar de som är äldre än man själv för sempai och dem som är yngre och lägre i hierarki för kôhai. Min första reaktion på detta var ”hjälp, den som står över den andra kan ju göra vad som helst åt den som står under”. Så var det ju på riktigt inte. Efter ett tag vände mitt perspektiv och jag började få syn på ur vilket perspektiv jag själv betraktade det japanska sociala livet. Jag insåg att jag bar med mig ett maktbegrepp som på något sätt innebar att makt betyder att man kan göra ”vadsomhelst”. Det var ungefär här jag och min sambo började gräla då jag påstod att detta är ett drag i den kultur vi kommer ifrån, att man betraktar makt på detta sätt, att makt betyder obegränsad handlingsfrihet på bekostnad av omgivningen istället för att omfatta att makt innebär ansvar.

Jag påstod att det här sättet att förstå makt som obegränsad handlingsfrihet är vedertaget och syns till exempel i att man försökt komma åt maktmissbruk genom att bilda icke-hierarkiska organisationer. Som att makt per definition är korrupt och man måste göra sig av med själva hierarkin. I verkligheten blir man ju inte av med makt. Däremot kan man kan börja kräva att makt och ansvar ofrånkomligt ska hänga ihop. Hierarki får ju en helt annan innebörd då.

Under min tid i Japan bildade jag mig en vidgad syn på makt. Makt innebär ansvar, eller borde göra det. Jag tänkte att istället för att göra sig av med hierkier borde man kräva att makt innebär ansvar. Jag påstod åt min sambo att i Finland tenderar vi att inte göra det utan vi stryker hellre skit medhårs. Jag menar, istället för att stödja och styrka offer till att kunna kräva ansvar av sina förövare ursäktar vi förövaren. Det syns inte minst i våldtäktsdebatten, men inte bara där. Det verkar ju också som att politiker kan stå där och säga vad som helst utan att förstå att skämmas det minsta. Man kan köra smutsiga intressen på andras bekostnad och inte en gnutta skam ser man någonstans.

Det är som om man inte ens riktigt förstod skillnad på plikt och empati. För att illustrera med ett banalt exempel. En finne skäms mer om hen går mot rött än om hen stöter till någon på gatan och inte ber om ursäkt. Jag menar det är som om det vore värre att bryta mot en regel än att göra någon annan illa. Hur ofta har vi inte hört politiker eller de som försvarar politikers suspekta förehavanden med, ”men det var ju lagligt”?

Nu vill jag inte säga att det japanska samhället är ett sjysstare ställe än Finland, verkligen inte, men jag hade känslan av att man i vardagen i alla fall visste skillnaden på skit och guld. Gjorde man någonting fult så var man i alla fall medveten om att man gjorde det. Här är det som om vi kan ursäkta oss med att man ju inte brutit mot någon regel och vi tror på det själva, att ansvaret vore kvitterat då.

Den här diskussionen med min sambo var intressant och ställde lyckligtvis inte till med större besvär trots att vi grälade. Idag delade vi en bakelse på jobbet och var vänner igen.

This entry was posted in Bloggar, Nana and tagged , . Bookmark the permalink.

5 Responses to Konsten att inte förväxla skit med guld

  1. Bert says:

    Rekommenderar varmt att du läser Alex Kerrs bok Dogs and Demons. Har själv varit i Japan endast två veckor men kunde nog konfirmera en del av Kerrs kritik. Han förliknar Japan med en Titanic som ren kolliderat med isberget men inte ännu är medveten om att hen håller på att sjunka.

  2. Nana says:

    Kanske det, eller så är de medvetna men tänker att: shigata nai (ei voi mitään). Det konstiga är ju på nåt vis att med tanke på hur hårt (och uppfuckat) samhälle det där är på många sätt, orkar de vara uppmärksamma på varandra på ändå. En kompis berättade att han jobbade 16 om dagen 6 dagar i veckan när Greklandskrisen satt igång, han jobbar alltså på en bank, men det var jag som tappade nerverna när vi satt fast i rusningen i 3 timmar. Men lite väl ödmjukt går de sina öden till mötes tycker jag definitivt. Jag såg 2 demonstrationer där ever medan jag var där. Den ena var hemlösa som demonstrerade utanför en polisstation, den andra handlade om att demonstranterna tyckte USA skulle be om ursäkt för någonting, ockupationen antagligen. Till och med demonstrationerna var lugna.

  3. Nana says:

    Men låter intressant den där boken Dogs and Deamons!

  4. Nana says:

    Dogs and Demons alltså

  5. hannes says:

    Fast jag aldrig tyckt om maktstrukturer som blint baserar sej på… något alls, egentligen, så var det en intressant synpunkt du gav, så tack för att du delade med dej av den! Makt, som du säger, kommer ju inte att försvinna någonstans, så då är frågan vem som har makt, varför, och vilka skyldigheter som följer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *