Teach your boys to behave

Ett minne från min barndom. Jag står och väntar på min skolskjuts på skolgården. Jag är 10 år gammal. Jag bodde så långt inne i skogen så bussbolaget som hade hand om skol­skjut­sarna körde hem mig med bil till skillnad från de andra som blev hemkörda med en gemen­sam buss.

Nåja, jag stod ensam och väntade på min skjuts. En kille kommer förbi på sin moped, en monkey, han har nyss börjat högstadiet och går inte längre i min skola. Han stannar vid mig och säger: ”ska jag komma hem till dig i aftons så får vi se om det börjar blöda?”. Sedan åkte han vidare. Jag var som sagt 10 år gammal. Jag hade börjat utvecklas ganska tidigt så jag hade redan pattar i någon mån. Inte för att det var relevant i sammanhanget förutom att av någon anledning visste jag precis vad det han sa betydde, ett förmaning om att han kan komma och våldta mig. Jag visste att det inte var en riktig hotelse, men redan att säga en sådan där sak är ett övergrepp.

Obehaget av de där orden har följt med mig ända upp i vuxen ålder. Det beror delvis på att jag inte hade någonstans att vända mig med min upp­levelse. Jag hade inte särskilt vuxna föräldrar om vi säger så och därför inte lärt mig lita på vuxna. Men hursomhelst, det är inte meningen att en flicka ska börja sin resa in i kvinn­ligheten med orden: ”ska jag komma hem till dig i aftons så får vi se om det börjar blöda?”.

Teach your boys to behave!

This entry was posted in Bloggar, Nana and tagged , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Teach your boys to behave

  1. Bert says:

    Jag har precis läst igenom en nyutkommen bok, Ja sitten olin vapaa, (Och sen var jag fri) om kvinnors erfarenheter från våldsamma parförhållanden, som de lyckats bli fria från. Boken inleds med sexton korta självupplevda berättelser skrivna av offer för s.k familjevåd, en del mycket gripande. Och upprörande.

    Och efter att ha läst boken – och Nanas inlägg ovan – kan jag ju inte undgå att ställa mig frågan: Vad är det för fel på oss män ?

    Frågan lämnas som en övningsuppgift i genusdystopianalys till tigerbloggens läsekrets.

  2. hannes says:

    Inte ett särskilt trevligt minne. Det handlar, som du Nana säger, om hur vi uppfostrar våra barn. Redan från första början ger vi flickor och pojkar olika signaler, lär dem gamla könsroller och ingjuter i dem en idé om hur de ska bete sej för att passa in. Vad är en första frågan som ställs då ett barn föds? Jag avskyr den frågan.

    Många människor (barn som vuxna) har ett behov av att kontrollera andra för att bekräfta sej själva. Vad vet jag om uppfostran; men kanske borde vi se till att barn har en tillräckligt bra självkänsla att de inte behöver slå ner på andra, att de kan älska sej själva även om de inte följer de färdiga mönster som vi presenterar dem med, medvetet och omedvetet, angående deras kön, ekonomiska klass, hudfärg?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *