Om Lappland, om Viitasaari, om SOTE, om finanspolitiken och kanske om valen också litet

Kan äntligen igen samla mig så pass mycket att jag förmår skriva ett inlägg i den här bloggen. Det krävs ett visst humör och en viss beslutsamhet och en viss känsla för att kunna skriva.

Vintern och våren har förflutit mest i ”Sotes” tecken: Det har handlat om min egen hälsa och om svärmors hälsa och om mycket annat. Gång på gång har jag stött på ”sote-systemets” yttersta gränser – utan att kunna rubba på dem överhuvudtaget.  Min ålersstigna svärmor har sedan förra sommaren hela tiden åkt in och ut på sjukhus och vi anhöriga har skrivit protester och klagomål och allt tänkbart för att försöka styra situationen för henne, för att ge henne en värdig sista tid. Det hon själv önskar är att bara få vila i lugn och ro på ett sjukhus eller något slags ålderdomshem. Men det går inte. Varje gång slutar det med att just hon klassas som den som mår ”bäst” i ett sjukhusrum och då är det hon  som transporteras hem igen till sin stora och tomma lägenhet. Där klarar hon sig i sin  demens högst 2-3 dagar – sedan sker en olycka och hon först med ambulans till sjukhus igen och hela spektaklet börjar om från noll.   Hemhjälpen som hon får 2-3 ggr per dag räcker ingen  vart liksom inte heller besöken vi gör hos henne varje dag. Och inte heller alla miljontals med läkarintyg och bilder av hur hjärnan blir i allt sämre skick. Hon får inte ”poäng” tillräckligt för en bättre vård. Hon får inte en vårdsedel. På sjukhusen träffar vi hundratals av åldringar i samma skick. Alla skickas ”hem”. Utom de ytterst enstaka som eventuellt får en  vårdplats på något servicehem eller vårdhem. Vi har tagit offerter på detta och gjort uträkningar. Priset är 5 000 euro i månaden, och ändå är det oklart om hon klarade sig i ett serviceboende. Alltså om vi köper platsen och tjänsten utan alla de ”poäng” som åldringen först borde få. En liten del av detta kan man få tillbaka med ett helvetiskt papperskrig med FPA och staden och alla myndigheter. Och i det här fallet skulle hon inte ens äga rummet hon bodde i utan hyra det. Vi är hjälplösa.

I valkampanjen tar ingen upp åldringsfrågan på allvar. Tyvärr. Inte något parti. Man talar bara om det stora ”SOTE” som skall komma och lösa allt på en gång. Samtidgt med 8 miljarders inbesparingar !!!!

Jag har igen varit långa tider i Viitasaari dit SOTEs långa armar tack och lov inte ännu når. Där har min hustru släktingar och vänner som är i 80-90-årsåldern och det verkar eller känns ibland som om läget vore under bättre kontroll där. Där skapas lättare åldringsvårdslösningar: Kommunen bygger små lägenheter i klungor kring ett servisecenter och de flesta gamla ryms dit. Där finns också privata lösningar, men inte i samma mån som i Helsingfors. Också i Viitasaari utsätts de anhöriga för en ohygglig börda då de ofta är tvunga att ta hand om sina ännu sjukare egna i hemmet. Men läget är värre i Helsingfors. Här pumpas de gamla på sina sista egendomar och pengar och dessa pengar åker raka vägen till skatteparadisen där ägarna till åldringshemmen har sin hemvist.

Och allt blir nu värre i mycket snabb takt. De äldres antal ökat dramatiskt.

I den stora SOTE-debatten har man verkligen inte tagit upp kvaliteten och ekonomin i vården – för de enskilda, för familjerna.

I mars tog jag mig igen ända upp till Lappland för att skida och komma undan mobiltelefonstrålningen. Också här stötte jag på Sote-systemets yttersta dörrar, med ett väldigt brak. Hela kronan på en rotbehandlad baktand lossnade första dagen i Lappland. Gladeligen körde jag till häslocentralen i Kolari (under ett veckoslut) för att få akuthjälp. Där fanns såklart ingen tandläkare. I hela Lappland fanns bara en dejourerande tandläkare under veckoslutet – denne kunde vara i Utsjoki eller Rovaniemi eller var som helst. På söndagen kontaktade jag Kittiläs hälsostation – ingen  hjälp. Köp från apteket ett slags tuggummi som du sätter på tandroten, sade de mig. På måndagen var tanden inflammerad – ringde Västra Lapplands enda tandläkarstation – Dextra på Levi. Tandläkaren hade inte uppenbarat sig, sade de, visste inte varför. Fick då äntligen namnet på Kittiläs enda privata tandläkare, som har mottagning 1-2 dagar i veckan i Kittilä, annars i Enare eller Utsjoki. Fick tid till onsdagen – tanden var då svårt inflammerad och drogs ut. Följande vecka började jag köra söderut. Den fortsatta tandvården i Viitasaari misslyckades av många mystiska orsaker som jag inte ens orkar ta upp här.

Jag kunde fortsätta med detta sote-prat, t.e.x. berätta om hur jag bemöts av sote-maskineriet som elöverkänslig. Men jag orkar inte.

I stället skall jag kommentera Anna-Karin Friis fina inlägg här på bloggen och den finanspolitiska retoriken. Jag tror att mycket handlar om just den högerliberala retorik, som Anna-Karin talar om. Om den nya språket. Det här nya högerliberala språket tillsammans med de nya New Public Managementmetoderna som nu tillämpas i hela landet, främst inom den offentliga sektorn men också egentligen i den privarta sektorn, skapar den nya grogrunden för det samhälle vi nu håller på at träda in i. Det handlar om ett samhälle där ingen ”medvetet” gör illa för medborgarna utan där själva systemet fungerar så. I fallet med vården av min svärmor ser jag detta så tydligt. Ingen gör medveten illa men ändå ”räknas det hela tiden ut” hur produktiviteten kan höjas och kostnaderna sänkas. Tänk på poängen, lilla vän, säger man till svärmor. Försök höja ditt poängantal. I praktiken faller ju patienterna och åldringarna då ut ur systemet och måste tas om hand av den privata sektorn i de fall man har pengar eller egendom. Ingen medveten privatisering har ens gjorts, det bara går så här.

Alla dessa stora ”strukturreformer”, som  regeringen febrilt försökt göra behövs egentligen inte alls. De uppstår av sig själva genom New Public Management-systemet. Tillsammans med 8 miljarders inbesparingar.

Egentligen borde jag här skriva om VR också och om hur omöjligt det är att få biljetter till Lappland, men jag gör det inte, för jag vet att varje gång jag tiger om detta så förlängs tiden för VR:s statliga monopol i passagerartrafiken, och jag lever hellre med det än med ett privatiserat VR – som ändå kommer om några år. Hellre vaggas jag till sömns åtminstone ena resan till Lappland alltid i VR:s urgamla sovvagnar under 15 långa och sköna timmar  utan WLAN, utan alla trådlösa rackerier som redan finns i snabbtågen, utan all ”automatisk ventilation”. Dessa 15 timmar, tillsammans med middagen i salongen i det urgamla Hotell Pallas, efter en dag i fjällets bistra kyla, gör att jag får lust att leva.

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

One Response to Om Lappland, om Viitasaari, om SOTE, om finanspolitiken och kanske om valen också litet

  1. A-k says:

    En tacknämlig analys som träffar mitt i prick! jo, vi lever i en post-orwellsk (om man dristar sig till att skapa en klyscha) samhällsform, ”society of good intentions”. den varianten, där milt våld utövas av den offentliga apparaten som glömt målet med att vårda för att istället skapat en ändlös process som slår tillbaka med en retorisk jargong, där ingen, särskilt inte patienten, någonsin kan hävda sig. men jag tror det är särskilt typiskt för huvudstadsnejdens vårdadministration, utan att nämna den vid namn… Hoppas för er del att det löser sig till slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *