Neurobiologiska argument mot nyliberalismen

Nu har vi sett regeringen Sipiläs program. Kostnaderna för utbildning ska skäras ner, kostnaderna för barnomsorg ska skäras ner. Sådant gör man inte utan att verksamheten blir lidande. Barnfamiljerna ska dessutom få det knappare. Allt som påverkar barnens uppväxtmiljö har konsekvenser för hur morgondagens vuxna kan skapa sig ett meningsfullt liv. Om barnens förutsättningar blir allt mer ojämlika ger det negativa ekonomiska konsekvenser, fast jag verkligen inte tycker att det ska vara det avgörande. Alla har rätt att leva ut hela sin potential.

Regeringsprogrammet och dess konsekvenser, bland annat ökad ojämlikhet från barnsben, fick mig att minnas professor Kai Kailas Studia Generalia-föreläsning i vintras. Han talade om när människan blir en individ och lade själv till underrubriken Är alla sin egen lyckas smed? På den frågan svarade han med ett rungande nej.

Kaila är en neurobiolog som vägrar att tala om arv eller miljö eftersom de båda är oundgängliga och alltid närvarande då en människa blir till. Den sociala miljön är särskilt viktig för oss människor. Redan före födseln händer det mycket som styr vilka individer vi blir och det har vi verkligen ingen möjlighet att påverka.

Generna är inga diktatorer. Nervcellerna i hjärnan specialiserar sig utgående från sin egen verksamhet. Kaila gav ett exempel på hur nervcellerna i hjärnbarken får spontana impulser som gör att de bygger en karta som i förlängningen gör att man kan se ytor, avstånd och allt annat och förstå det man ser. Kartan ritas redan innan ögat kan se och ligger sedan redo att tas i bruk.

Under hela livet skapar vi oss själva genom vår verksamhet. Det vi har gjort under vår tidiga barndom har ändrat vår hjärna riktigt rejält, men hjärnan är ”plastisk från fosterstadiet till ålderdomen”, sa Kaila så det finns aldrig någon orsak att slå sig till ro. Särskilt dramatiska hjärnskaparperioder infaller kring tvåårsåldern och i puberteten, om jag minns rätt.

Om någonting går fel betyder ett tidigt ingrepp att nyttan blir livslång för den drabbade. Jag instämmer med Kaila som tycker att det är fel att forskningen lägger tyngdpunkten vid de gamla, fast jag absolut anser att de ska få den omsorg de behöver. Att kunna hjälpa de nya människorna som kommer tillvärlden att leva upp till sina möjligheter och välja sin väg ger kanske till och med lyckligare människor.

Det är just därför regeringsprogrammet i sina höjder är mycket oroande. Besluten ”svider” knappast särskilt illa i ministrarnas skinn men att spara på utbildning och barnomsorg betyder med nödvändighet torftigare miljöer och en mindre differentierad social miljö för barnen och de unga. Ändå är just den utbildning och barnomsorg som har byggts upp i Finland en av hörnstenarna i strävan till ett jämlikare samhälle. Den strävan ser regeringen Sipilä nu ut att bryta med.

This entry was posted in Bloggar, Maria. Bookmark the permalink.

2 Responses to Neurobiologiska argument mot nyliberalismen

  1. Anonym says:

    I Sverige tycks man ju gå in för den motsatta strategin; man satsar på barn och ungdom. Sipuli väljer den östliga modellen framför den västliga.

  2. Ernst Mecke says:

    While for quite some time not having the time and energy to really write a comment on this very good piece, my head was still busy about it every now and then. And as a result I think it now worth considering what might be the reason why just the Sipilä government seems so obviously blind to the long-run consequences of neglecting the care of children. I could imagine that quite a number of people will be inclined to ascribe it to Sipilä being an engineer (i.e. ”not a humanist”, and presumably with little ”antenna” for matters of child care). There may be some truth in this suspicion, but there is still another factor which people may hesitate to consider (because doing so might be ”politically incorrect”): Sipilä has a (moderate) Laestadian background and Soini is a Catholic (and obviously sufficiently dedicated to stick to that even before an overwhelmingly Lutheran electorate). And I do remember personal impressions how much religious people tend to dislike psychological research and its results, while also simple (psycho-) logics says that religion and psychology anyway should be in some type of confrontation about the question which of the two is the real expert about the human mind/soul. Thus, I see the possibility that we have at the moment an especially anti-psychology minded government. And Kokoomus is of course not either any help in this point: their religion is the economical neoliberalism with its cult of large amounts of money (in comparison to which any other aspect is simply unimportant). – Altogether, should there be (much!) more political discussion about religion (and NOT just about Islam)?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *