Tranströmer om prosadikten

Det är kanske inte så lätt att komma på ett sätt att väcka intresse för poesi i grupp. Jag menar rent konkret så att man också kan ta del av varandras spontana reaktioner. Henrika Ringboms besök i Gardbergs i fjol gav mersmak.

Jag tittade in till bokhandeln i Hangö och måste visst göra det på nytt. Jag glömde fråga hur det gått för Elsa Boströms senaste diktbok På svartvita trösklar. Hon kan inte i Hangö vara en okänd storhet. Ett exemplar av Eva-Stina Byggmästars Barrskogens barn låg i alla fall kvar på disken. Vi säljer kanske en diktsamling i året, löd svaret på min undran om åtgången av lyrik. Jaha.

I Karis och Ekenäs råder knappast ett mottagligare klimat. Elsa Boströms underbart kärnfulla, existentiella och flerdimensionella dikter hittade jag i alla fall i Karis bok och papper.

Där hittar jag nu också kylskåpsmagneter för att fästa dikter om poeters besök i barnets värld på plåtsidan av celldörrarna i Lokalarkivet Arresten. I dess korridor öppnar 13.05 en utställning om barn i fotografens värld med hjälp av arkivets egna bilder.

Tomas Tranströmer har en intressant utläggning om prosadikten versus dikt på rad, som han kallade det, i en korrespondens med en amerikansk vän. Dikt på rad upplevde han som pompös eller snarare som en katedral när prosadiktens lågmälda ton är mer av en hemmets religion, den enstaka händelsens och detaljens begrundan. I dikt är intimitet viktig, skriver han. Det finns säkert en skillnad mellan den offentliga religionsutövningen och vardagens mysterier.

Tranströmer tecknar situationen så här: ”det är konstigt men i vårt århundrade har inte många originella tankar blivit sagda i en högstämd ton, ’med lyftning’. Det verkar som om de mer ursprungliga tankarna kommit fram via en lugn och lågmäld röst.” Årtalet för hans brev är 1977.

Tranströmer menar att vi inom det obligatoriska undervisningssystemet blir mer eller mindre oförmögna att tala om detaljer, vi har alldeles för tidigt drivits till generaliseringar. Det skall gudarna veta. ”Vi har uppmanats att skriva om ’mänskligheten’, inte om rörmokaren i huset bredvid som sköt sig i magen framför sitt hus.” En prosadikt manar oss att gå tillbaka till den ursprungliga varseblivningen – innan slutsatsen kom störtande. Lite som Helen Schjerfbeck i sin konst gör med sina skärpta sinnesintryck.

Mycket i barnets vardag ger iakttagelsestoff, även på rad, t.ex. i Bo Carpelans dikt Lärkan i Poesi, poeså. Kanske är den för barn.

Som en sten
faller
lärkan
ned
mot marken

stannar
en meter
ovanför

tar fram
måttbandet

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *