Vi bygger Karis

Medborgarsamhället som 1930 blev Karis köping – hur gick den processen till? Det skall en grupp som utgått från föreningen Gardberg Center undersöka. Starten sker i tio forskningscirklar på MBI. Jag skrev häromdagen ett Credo. Så här:

Meningen är att undersöka Karis stationssamhälles historia 1910 – 1977 ur medborgarnas egen synvinkel, så långt detta låter sig göra.

Det s.k. medborgarsamhället, nationellt sett, växte fram ur en uppsjö av sammanslutningar, föreningar, som funnits sedan slutet av 1800-talet. I snabb takt övergick många av deras självpåtagna uppgifter på institutioner, kommun och stat. Föreningarna har på många områden varit initiativtagare till reformer och effektivisering av samhällsutvecklingen.

Hur kan medborgarsamhället undersökas?

Det första är en avgränsning av tidsrymden.

I traditionella lokalhistorikers ögon kan det kännas som att vända timglaset uppochner när 1700-talet och äldre, för släktforskare så angelägna epoker, förvisas till notapparaterna. Medborgarsamhället kan ändå inte omfatta mer än ett par mannaminnen om man utgår från att ett mannaminne är tre generationer, föräldrars och framför allt farföräldrars minnen och hågkomster.

Det andra är infallsvinkeln eller perspektivet som med lån från svensk diskussion med början på 1980-talet gällde frågan vad lokalhistoria är.

Impulserna till detta kom utomlands ifrån via fransk och engelsk mikrohistoria och mest målmedvetet togs de om hand i Sverige av den regionala högskolan i Örebro. I korthet blev slutsatsen att lokalhistoria skall gälla inte så mycket människans yttre omständigheter som människan i sina omständigheter. Det blev en fruktbar utgångspunkt för modern lokalhistoria och likaså modern historiedidaktik.

Det tredje är människosynen, uppfattningen om människan som varelse och samhällsmedlem, innebärande samtidigt en djupare syn på beslutsprocesser i samhället.

En allmän uppfattning har varit att människan i motsats till den övriga levande naturen är rationell och handlar rationellt, i synnerhet i gemenskap. Många skeenden har rubbat tron på kollektivet, radikalt, och den tid vi nu lever i präglas av individualism. Ändå uppfattas exempelvis alltjämt föremålen för biografier alltjämt som målmedvetna förnuftsvarelser och livet som en kedja av orsak och verkan, kausalt, och följaktligen förklarliga.

Det fjärde är insikten om att lokalhistorien, vars kärna enligt synsättet är den sociala interaktionen eller människors sätt att vara med varandra, också måste uttryckas med andra medel än i enlighet med de konventionella mönstren för exempelvis en orts historik. Tvärvetenskapliga grepp och konstnärlig sensibilitet gör det möjligt för oss att djupare förstå det andliga klimatet och samhällsandan. Vi kan tänka på sociologen Antti Eskolas begrepp ”upplevelsevärld” i Tiedän ja uskon (Otava 2003) eller den europeiska romanförfattaren Milan Kunderas ”den existentiella tillvarons väsen”. Upplevelsevärlden styr oss mer än vi tror och enligt Kundera är det romankonstens (och lyrikens) ovärderliga roll att undersöka varat, inte glömma, inte okritiskt skildra eller låta detta ”vara” skildras medelst floskler – som i vår massmediala värld. (Milan Kundera: Romankonsten, Bonniers 1988, originalet 1986)

Det femte är också det en insikt. När ”hembygdsforskningens fader” Robert Boldt ville uppmuntra hembygdsforskare att starta upp ett slags folkrörelse med sitt rättviseresonemang att alla borde få chansen uppleva forskarglädje eller spänningen i att göra upptäckter, är innehållet i ovanstående credo betydligt mer fokuserat på en själslig och andlig utvecklingsprocess. Att ägna sig åt utforskning av egna levnadsvillkor och den gemensamma, kollektiva, historien är enligt detta ingenting mindre än ett intellektuellt (krävande) äventyr.

Eller med Kunderas ord (om romankonsten):

”Inte för att förvandla romanen till filosofi, utan för att med berättelsen som grund mobilisera alla medel, både rationella och irrationella, narrativa och meditativa, som kunde förklara människans vara; som kunde göra romanen till en högsta intellektuell syntes.

Om romanen verkligen måste försvinna, beror det inte på att den skulle ha uttömt sina krafter utan att den befinner sig i en värld som inte längre har någon plats för den.” (varat är dött, min anm.)

Det är lätt att i citatet byta ut orden roman och romankonst mot hembygdsforskning. Sålunda hette det andra forskarforumet i fjol på Västra Nylands folkhögskola ”Olika sätt att uttrycka lokalhistoriska insikter”, beaktande alltså även konstnärliga, intuitiva, medel. Därför inleds också undersökningen av Karis stationssamhälles framväxt genom att först av allt se över forskningsprocessen (forskningscirklarna): Var har värderingarna ovan sin plats och kan tilldelas en rimlig roll?

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *