dimmiga tankar om beirut & paris

Igår kväll körde vi hem från flygplatsen i Rabat genom en väldigt tjock dimma. Det var mörkt och allt billjusen gjorde var att de lyste upp en enorm vit vägg några meter framför bilen. Vi sniglade fram längs vägen med nerverna på helspänn. I Marocko tycker folk om att promenera, ibland mitt på vägen, oftast i mörka kläder, men utan reflex.

Vi hade nyss kommit från London. Min svärfar landade ett par timmar efter oss, så vi väntade på honom på flygplatsen. Han och min svärmor hade varit i Paris hos sitt barnbarn – min svärmor blev där några dagar till. ”Han kan vara på dåligt humör när han landar”, informerade min partner mej. De värsta attentaten på 25 år hade skakat Libanon dagen före: över 40 personer dog och 100 är svårt skadade. Självmordsbombarna slog till i den del av Beirut där min partner och hans bröder föddes, ett huvudsakligen shiitiskt område. Islamiska staten låg bakom attentaten.

Då min svärfar anlände var han på bättre humör än vi vågat hoppas. Vi diskuterade våra respektive resor till två europeiska metropoler. Vanligen tar bilturen från flygplatsen hem mindre än en timme, på grund av dimman var vår hastighet ungefär hälften av det. Plötsligt möttes vi av en långtradare som blinkade sina långljus. Innan vi hann uttala vår förundran såg vi ett stort hinder på vägen – trots den envist tjocka dimman och tack vare vår låga hastighet hann vi precis bromsa innan vi kolliderade med det som såg ut som en stor höbal inpaketerad i plast. Min första instinkt var att kliva ur bilen och flytta på objektet, men då jag blev påmind om att det här var precis det vi blivit varnade för – hinder på vägen som gör att folk stannar och kliver ur bilen, varefter de blir rånade – var jag tvungen att låta bli. Upplevelsen stannade kvar som en obehaglig känsla resten av kvällen och natten.

Vi hittade knappt infarten till farmen, men hem kom vi, aningen utmattade efter den långa, dimmiga bilturen. Vi gick till våra respektive hus och efter en kvart ringde min svärfar och sade att flertalet explosioner ägt rum i Paris. Vi lämnade våra halvtömda väskor på golvet och gick för att sitta framför TV:n med honom. Vi var inte oroliga för familjen i Paris för vi visste att de var hemma. Vi satt där tills vi började slumra till. Också i Paris sade sej den islamiska staten ligga bakom attentaten.

Vilken absurd kväll det var. Följande morgon var inte mindre absurd. Jag vaknade till en värld full av franska flaggor och bilder på Eiffeltornet. Gränser stängdes. Stridslystna uttalanden gjordes. Ingenstans fanns rum för Beirut, fastän likheterna mellan tragedierna kanske kunnat få folk att inse eller kunnat påminna dem om att det inte handlar om ett krig mellan religioner eller mot den västerländska civilisationen – det handlar om ett krig mot allt och alla.

Min första reaktion var att dela med mej av ett inlägg som jag gjorde en månad sedan här på bloggen. Det är inte flyktingar, araber, muslimer vi ska rikta vår misstro och ilska mot, utan dem som drar nytta av kaos i Mellanöstern, dem som investerar i rädsla.

Kanske är jag naiv, men jag tror verkligen att om människor var jämlika så skulle vi ha mycket färre terrorattentat, färre krig, och kanske till och med färre hinder på vägen hem genom den fattiga, marockanska landsbygden. Om vi måste kriga mot något, låt oss kriga mot inkomstklyftor, imperialism och fattigdom.

IMG_3037_v2

This entry was posted in Bloggar, Hannes. Bookmark the permalink.

One Response to dimmiga tankar om beirut & paris

  1. Ernst Mecke says:

    I fully agree that inkomstklytor, imperialism and fattigdom should be fought, feel even (concerning inkomstklyftor) like recommending a good book: ”The Spirit Level – Why Equality is Better for Everyone” by Richard Wilkinson and Kate Pickett, but I also recommend to add at least one item to the list of things to be fought, namely the preaching of neuroses. It is an activity which has a tradition since at least the Old Testament (if somebody does not believe this, a reading of the Bible is to be recommended), from where it has been infecting Christian as well as Islamic preachers, and it has caused political trouble since at least the East Roman empire (nowadays more in the US bible belt and in the Middle East). And this means also that we should look through our ideas of Freedom of Religion and perhaps adjust them a bit. My own idea how a code of civilized conduct could look like is very close to Isaac Asimov’s Three Laws of Robotics (can be googled), and I think that preachers who preach that one should overstep the limits of this code for religious reasons should be shut up. If they are obstinate, one could put them together to some closed department of some mental hospital, where they can then get on each others’ nerves, Anyway I definitely think that the laws of civilized life should have priority over religious dogma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *