Fortsatt ekonomisk stagnering

För något år sedan, under Stubbs beklagansvärda statsministerperiod, läste jag kommentarspalten kring någon politisk diskussion, där en skarpsynt person konstaterade angående läget i ”Stubblandia” år noll att om ett år, dvs. Stubblandia år ett, är vi tillbaka i en epoken jägare-samlare, den som  föregick domesticering, med nomadtillvaro. Alltså, skrev personen i inlägget, ”i Stubblandia år ett bor vi på släktingarnas bakgård i tält, plockar skogens bär, fiskar och samlar ved”.

Det är i de banorna jag tänker själv. Att i ett läge då totalproduktionen inte nått upp till samma nivå som 2008, och det har redan gått många år sedan dess, ta pengar ur ekonomin, binda upp det övriga kapitalet och sedan sträva efter att knappa in på de mest väsentliga tjänsterna (hälso- och sjukvård), det är grovt. Jag kan inte nog förbluffas av domedagsprofeterna i form av bankernas chefsekonomer som med gravallvar förkunnar hur dåligt det är ställt, den ena efter den andra, utan att ha något konstruktivt att komma med. Förstås finns det andra perspektiv på det ekonomiska läget, men de verkar inte luftas i de finländska mainstream-medierna. Då tänker jag på att vi sedan 90-talet är så indoktrinerade med nedskärningsdebatterna att man inte mera reflekterar kring omfördelning och expansion av ekonomin. Om man för ett ögonblick ignorerar rabaldret kring ”konkurrensglappet”, det nya ordmonstret som de ledande regeringspartierna myntat för att trycka ned folk i skorna, och ser till vad som ligger bakom, borde man reflektera över att glappet egentligen är bristen på inhemsk efterfrågan, dvs. det borde finnas mera pengar i realekonomin och att inkomsterna måste bli jämnare fördelade. Den enda kritiken jag kan tänka mig kring begreppet konkurrens är att inkomsterna inom vissa branscher och för vissa positioner stigit alldeles orimligt redan de senaste 15 åren, samtidigt som den nya religionen bolagsstyrning (‘corporate governance’) krävt människooffer i form av konstanta samarbetsförhandlingar (så att konsulternas strategier kan ståta med antalet genomförda uppsägningar) och dogmen om att blidka de internationella finansinstituten genom offentliga nedskärningar och budgetminskningar. Lika paradoxalt är det famösa hållbarhetsglappet; det enda som i diskussionen är ohållbart är att man inte inser att ett samhälle inte kan ta årtionden av ekonomisk stagnering; för en växande befolkning måste det blir mera totalproduktion och den produktionen (av vilket slag den än är) måste generera arbetstillfällen, som ska finnas för folk oberoende av bransch och studiebakgrund. Jag förvånar mig likväl över de EU-styrda politiska kampanjerna för att ”skapa jobb och tillväxt”, en devis det tjatats om i fem år, men något som inte sker med politisk centralstyrning utan med att man har en centralbank som finansierar den offentliga ekonomin, dvs. är den första uppköparen av statsobligationer och -skuldebrev, som utges i syfte att finansiera det offentliga och inte att den transaktionen som nu går via enskilda banker. Det är en ekvation som inte varit möjlig sedan införandet av euron och förbudet mot direkt centralbanksfinansiering och något jag inte kan se hur man kommer undan (ECB:s uppköp hittills av statsskuldebrev är både otillräcklig och strukturellt skev).

Förstås har mattan redan dragits undan för diverse arbetstillfällen i och med att produktionen flyttat ut. Invändningen mot utlokaliserandet av produktionen är väl att tänka sig oändligt antal immateriella eller andra produkter, men det är inte möjligt vad avser bytesbalansen att ha en enorm import av även basprodukter kopplad till en krympande export (de finländska siffrorna för de senaste åren visar att totalproduktionen ännu inte är på samma nivå som år 2008).

– Det är så roligt när här görs någonting, kommenterade Stubb vid ett besök på ett företag, som tar fram nya mobilspel för några år sedan. I år har de företagen som hyllats som innovativa i den nya given sålts utomlands eller avvecklat personal och produktion. Ännu mera förvirrande är konstaterandet i det hänseendet att görs det inget på ministerierna då? Är inte det arbetet i den offentliga ekonomin lika mycket en del av totalproduktionen?

Det jag har svårt att förstå är de alltmer stolliga resonemangen kring hur den finländska ekonomin ska stiga ur träsket. Det jag tycker är direkt stötande är resonemangen kring hur dåligt det lär ska vara ställt; enligt de domedagsprofetiorna ska ekonomin krympa ytterligare och den offentliga sektorn skäras ned, med allt vad det innebär. Det är bara ett oerhört oansvarigt angreppssätt; vad man helt förbiser är hur arbetstillfällen ska tryggas och nya uppkomma (inte skapas), liksom nya nischer och möjligheter. Lika svårt har jag för alla de som använder begreppet om att locka utländsk investering som svepskäl för sina resonemang kring konkurrenskraft och ytterligare krav på nedskärningar i den offentliga ekonomin; pengar finns att investera, men problemet är bristen på efterfrågan! Man bara förstärker ekonomins stagnering genom mindre medel i omlopp i form av inkomstöverföringar och mera tryck på av den enskilda kunden betalda tjänster istället för offentligt producerade. Allt det hör ihop med centralbanksproblemet, som man, såvitt jag kan bedöma, inte diskuterar av rent politiska skäl.

För att öka den inhemska efterfrågan (inom hela eurozonen) föreslår nämligen seriösa ekonomiska debattörer att ECB för att öka den totala efterfrågan i EU alldeles okonventionellt skulle dela ut reda pengar till varje medborgare i eurozonen, om inte medborgarlön så en slags engångsbetalning för att öka den inhemska efterfrågan. En utbetalning på fast femtusen euro (som föreslagits av bl.a. Wolfgang Münchau i Financial Times), som kunde upprepas, skulle ha mera effekt än uppköpen av värdepapper och tillgångar som ECB fortsätter med under det nya året. Problemet med ECB:s stödköp, som man till slut gick inför i syfte att trissa upp inflationen, är att uppköpen av finansiella tillgångar på kapitalmarknaden dels inte gynnar varken små eller medelstora företag. Inte heller de låga räntorna har fått företag att investera mera i och med att den allmänna efterfrågan är så låg. Ett principiellt problem är dessutom att en värdestegring av de finansiella tillgångarna, som ECB alltså driver på genom sina stödköp, gynnar dem med betydande tillgångar, men når inte resten av befolkningen, dvs. de som drabbats av den strukturell arbetslösheten eller undersysselsättningen som utlösts av den ekonomiska krisen. Jag ser det som ett led i de neoliberala fundamenten som hela den europeiska monetära unionen byggts på, en utveckling som ytterligare accentuerats genom den makroekonomiska regleringen för statsbudgeten, som begränsar finanspolitiken för euroländerna i ett läge där man redan givit upp nationell kontroll av styrräntan och växelkurser. Sammantaget tjänar det till att trycka ned ekonomierna i recession och fortgående stagnering. 

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

10 Responses to Fortsatt ekonomisk stagnering

  1. Ernst Mecke says:

    I fully agree that it is a pretty depressing picture. As already Marx was predicting, the money circulates in ever narrower circles from which usual people are largely excluded, and the ”elite” which has the power to decide about the money (Finland’s keskiviikkokerho comes to mind) is seemingly stuck in (a) a belief in neoliberal teachings and (b) ”moral” considerations of the type that it might lead to something like ”moral decay” if one so simply would give money to people who have not really ”earned” it (while not entertaining any doubts whether members of the ”elite” might really have ”earned” their masses of money in morally acceptable ways).

    In difference to Marx’s analysis, we have nowadays on top of an entrepreneurial class still a class of bankers, who cultivate towards entrepreneurs something like a gardener’s attitude: one has to wait what enterprises there are growing, and when one gets the impression that an enterprise really seems to earn well (or at least has the potential to do so) one can ”fertilize” it with credits before finally buying it up (and perhaps relocating it to some tax haven). And at least Finland’s ”elite” seems to feel a moral obligation not to interfere with this process of selling out (instead of, e.g., buying a majority of shares in promising enterprises and block sales abroad – at Ha-Joon Chang, ”Thing 12” is that ”Governments can pick winners”). But well, such might make Finland look less inviting to foreign investment (which is of course an abomination to believers in neoliberalism).

    One aspect which worries me especially in this whole business is the question how much all these decision makers in that sphere of pure money (where also our – and the government’s – ”financial experts” seem to be floating) are still knowing at all about PRODUCTION and DEVELOPMENT. Is it perhaps so that they just have learned what ”financial instruments” they can try if some statistics begin to look dissatisfactory (type ”if inflation gets too high one should increase the interest rates”) and are helpless and/or in panic if their ”instruments” do not bring the desired effect? And are they at all able to imagine which PRODUCTS might bring a desired upswing in, e.g., the export? If one looks what our politicians have studied (things like law or political science) one does in fact begin to doubt. For comparison: not very long time ago one third of the members of the Chinese government were trained engineers – on top of which comes of course the classical Chinese tradition that, if there is a persistent larger problem affecting the well-being of the population, it is first of all the GOVERNMENT which should take action about it (which will be pure heresy to any true neoliberal). – Just for example: a recent letter to Hbl was (correctly) pointing out that the coal-fired power stations of Helsinki are using the energy in the coal to ca 90% while Chinese coal-fired power plants are mostly using a bit less than 30%; and while environmentalists in Helsinki have meanwhile arrived at the decision that the coal-fired power stations in Helsinki should be closed down (because coal is so dirty), China is meanwhile on the way to take steps to imitate the present Helsinki system. Which seems very wise and constructive to me, and could also be an invitation to the Finnish industry to think about, say, new ways to distribute the waste heat from power generation (on which the present Helsinki system is based) or also develop better machines for the laying of hot water pipes into the ground (the Chinese might be eager to buy such …). And if anybody wants further examples: Systems to connect the Scandinavian countries over or under the Itämeri by rail are at present under consideration (but need still development); airships might be a practical way of getting wood out from Finnish and also tropical forests without harming the forests too much; traffic planners should basically be very happy if there were an upswing in the use of velomobiles (which are muscle-powered, clean, and still fast enough); of storage systems for energy which is produced in decentralized ways there will be a huge need all over the world … – altogether, there are VERY MANY things which one could try and do development work about, with hopefully enlivening effects on the Finnish economy. Whereas (again following a recommendation by Ha-Joon Chang) financial markets should better be slowed down by government interference (his ”Thing 22” – among others, also the Tobin Tax is mentioned, which could also add to the income of the state …).

  2. Christian Blom says:

    Kunde man inte göra nolltillväxten till en progressiv politisk linje ?

    Jag håller med allt du säger Anna-Karin, men undrar samtidigt vart hela diskussionen om degrowth försvunnit. Såg i går kväll förbluffad, förfärad men också fascinerad på Pentti Linkolas en timme långa intervju i TV 1. Han är väl Finlands mest militanta degrowth-förespråkare?

    Men nu, då ekonomin nu en gång för alla inte växer, och då allt som görs gör läget egentligen bara värre ur demokratins och det sociala hänsynstagandets synvinkel, så kunde man ju i stället börja diskutera det goda i att ekonomin inte växer. Naturen kanske besparas ? En massa onödigt bråte säljs och produceras inte i samma mån som annars. Man kunde ju göra levandet i denna nya värld till en ”dygd” ? Delvis sker det ju intressanta nya saker nu på riktigt: hela ”bytes­ekono­min” är ju sån. Man har bytt ut den tidigare så mysiga köpkulturen på Stockmann till en ännu mysigare köpkultur på nätet, på lopptorg och alla möjliga bytesplatser. Tro inte att jag tidigare bara sprungit på Stockmann, men jag har haft som ett yrke hela mitt liv att vara kulturforskare. Jag skrev om Stockmann-feno­menet i kritiska ordlag redan i mina uppsatser i gymnasiet och i studentuppsatsen 1968. Så nån ny reflexion är det ju inte.

    Det är mycket mer man dock kunde göra nu i Finland då degrowth ju de facto råder. Men det görs inte. Tyvärr. Försökte förra veckan t ex sälja skog på min 0.8 hektar stora tomt i Esbo (fantastiska flera hundra år gamla träd som borde gallras) och hade en representant från skogsreviret och uppskatta saken. Det visade sig vara totalt omöjligt att göra ekonomi av en skogsgallring, fast jag vet att ifall jag hade köpt motsvarande mängd timmer i olika form i handeln hade det kostat 50 000 Euro. Nu skulle det bli 0 Euro för mig efter att jag hade betalat för skogs­maski­nerna och transporten av timret 100 meter till vägkanten. Alltså anställer jag privat en skogssågare och tar ned några träd och gör ved åt mig själv. Det handlar alltså om att få igång småskalig ekonomi som kunde löna sig i olika ändor.

    Jag har inför julen och nu i butikernas rea-tider också köpt lite nytt porslin som jag tycker om – Arabia/Iittala och Rörstrand. Och under alla koppar och kärl står det Made in Thailand. Iittala lade helt ned sin inhemska porslintillverkning i höstas. Vilket vansinne !!! Det kan inte vara dyrare att tillverka Muminmuggar i Finland än i Thailand, för att inte tala om allt annat etiskt och moraliskt som är kopplat till Thailandtillverkningen.

    På samma sätt har det gpått inom textilindustrin. Nästan all inhemsk tillverkning har försvunnit. Jag har som smått följt med edet här på nära håll då jag vistats i Viitasaari. Där finns Masi-Jeansfabriken (I Keitele) som lyckats hålla ett hundratal personer anställda ute på landet tills nu. Men de flyttade inte produktionen till Kina eller något annat asiatiskt land utan till Estland samtidigt som de höll kvar en del paketering, försäljning och tom sammanfoging av produkterna här. Estland är så nära att de kan ändra beställningarna på basen av efterfrågan på nolltid, sade de. I Asien kan man inte ändra beställningarna flexibelt utan alla beställningar görs kanske ett år i förväg.

    Det är så mycket småskaligt som vore möjligt och som kunde få ekonomin att gå ihop i Finland om man bara gjorde det.

    Så: Om man skulle börja tala om degrowth igen och utveckla dessa idéer nu på riktigt när verkligheten en gång är här nu på riktigt.

    • Ernst Mecke says:

      With degrowth there is the problem that it cannot easily be done ”by osthyvel” (i.e. by just using a little bit less of everything). Instead, one would need new technology, which has not been sufficiently developed/promoted up to now. Look at the traffic problem: Very many people have settled down in places where the public traffic reaches only rarely (which was the very reason why people could financially afford to settle there – the ground was cheap enough), and in order to get to their jobs they buy cars, and have meanwhile got used to their mobility; thus, for degrowth one would need cheaper ways of mobility, such as, e.g., the velomobile; but, up to now people often feel they have to go to Holland to find a good velomobile, and even then they have to pay as much as for some smaller car. The reason is that velomobiles are produced by small firms who cannot afford the expenses for, e.g., an assembly line, i.e. they produce small numbers in expensive ways. A government could in this situation sit down with a number of those firms, discuss how a fitting model for e.g. the Finnish army should look like and place an order for that model which were sufficiently big to make the organization of a large scale production possible; and after soldiers have got used to this way of moving in the army one could offer them the possibility to buy a velomobile cheap when returning to civilian life. This would be good for the environment, also for people’s general health, but a neoliberal government will of course never ever do it (instead it will leave the matter ”to the market” – where established car manufacturers are trying to make high profits by selling the biggest cars possible …).
      And another (somewhat revealing) example would concern the question how to get harvested trees from the forest to the closest road or railway. There was years ago a Canadian firm which was building an airship which consisted of a streamlined balloon from which was hanging a frame to which four helicopters were solidly connected – the idea being that there should not be any need to waste fuel on lifting the weight of the helicopters (their weight to be carried by the balloon) while the whole contraption were busy lifting cut trees from the forest. A seemingly not so bad idea, but during trials one of the helicopters caught fire, and the whole thing burned up and was abandoned. Jaha, and should one now believe that always one out of every four helicopters of the producing firm would burn up in midair? Or should one rather suspect that the firm had arrived at the (in Capitalist terms very logical) conclusion that it would not be very good for their helicopter sales if the idea of that airship should spread (and consequently installed some small and difficult-to-prove mistake in one of those four helicopters – what one commonly calls sabotage)? Again, it would be some government which would have to provide the conditions for the safe development of such a (very practical and environment-friendly) airship. But we know our governments, don’t we …

  3. A-K says:

    Tackar för kommentarerna. Mycket intressanta reflektioner. Håller helt med i frågan om nedväxt, skämdes lite för att skriva ett inlägg utan hänvisning till att man inte bara bör hylla tillväxt som sådan. Nedväxt däremot kunde väl tillämpas genom att värdera olika saker, alltså att ge vissa begreppsliga saker ett värde, inte det materiella. Jag måste säga att jag inte helt greppar abstraktionen kring hur det går till, men det handlar väl om att värdera skilt sådant som nu förlöper obemärkt i ekonomin, att sätta ett värde på fritiden etc., eftersom det för den materiella produktionen då skulle räcka med allt mindre insatser. Jo, förstås är debatten sannerligen inte ny, men det är nya dimensioner i den som det skulle vara dags att gå närmare in på. Så det blev självhushållning för det lilla skogsskiftet då skogsbruket blivit så storskaligt och mekaniserat? Samtidigt så är det ju mycket som kan sägas om tillståndet i de finländska ekonomiskogarna, det är nog så man hajar till då man någonstans ser höga träd istället för de snårbuskage som uppkommit.

  4. Kristin Olsoni says:

    Roligt! Har varit särdeles frustrerad av de här motsatta nyheterna som haglar över oss utan någon reaktion: 1. Vår planet tål inte mera tillväxt. 2. Vi måste ha mera tillväxt.
    Jag är också frustrerad av att arkitekter och husägare struntar i möjligheten att förse nya hus med solpanel, trots att dessa blir billigare hela tiden och solen lyser som aldrig förr. Om än inte i januari. Men alltså – denna slöhet! För det är ju inte så att all tillväxt är av ondo – bioteknologi, solpaneler, energiutvinning av hästgödsel (ha, där har vi hästarna igen) mm vill vi ju ha tillväxt av, eller hur?
    Så om vi nu håller oss i Christians skog och på det privata planet, låt oss uppmuntra den slags produktion, låt oss kräva solpaneler på offentliga byggnader och privata. Låt oss tro på och medverka till kulturens tillväxt.

  5. Christian Blom says:

    Det är ändå nånting som inte alls fungerar kring solpanelera i Finland. Jag har redan under många år försökt hitta solpaneler till rimligt pris i butikerna. Inga järnaffärer säljer av dem !!!! Bar några små solpanelpaket som kostar några tusen euro utan att man egentligen får kunskap om hur de fungerar. På nätet kan man köpa delar till solpanelsystem, med det kräver att man är elektriker till yrket. I Viitasaari/Pihtipudas finns det en lada intill vägen, där det står med stora bokstäver: Aurinkopaneelit. Jag har flera gånger stannat där och försökt hitta nån levande människa som kun de ge råd och sälja åt mig. Förgäves. Var i höstas också på en mässa utanför Kamcentret i Helsingfors där diverse solpanelfirmor ställde ut. Endera handlade det om gigantiska lösningar eller sen nåt som jag inte förstod, men jag hittade ingen som kunde ha givit råd åt mig gällande hur man kunde komma igång.

    Det enda i Finland som fungerar till rimligt pris i solenergifrågan är solljuslamporna som Ikea säljer för 15 euro per styck. Vi har 6 sådana och jag läser nu med deras hälp varje natt i Jonathan Franzens underbara bok Purity/Renhet.

    På skogsfronten gäller liknande system idag: Ingen chans att sälja skog småskaligt. I Viitasaari har vi 30 ha skog. Sålde senast för 14 år sen och förtjänade då ganska bra. Sen dess har det varit omöjligt att sälja alls där för priserna för att få den avverkade skogen till vägrenen är så skyhöga. Och grannarna går inte mer med på att man skulle få använda deras skogsväg.
    Men jag är rädd för vad som händer när de får Europas största skogsfabrik färdig i Äänekoski (gamla Metsäliitto bygger på initiativ av statsminister Sipilä och med specialbidrag av regeringen). Den nya fabriken kommer att tillverka massor med olika skogsprodukter av allt de lyckas riva lös i skogarna. Alla grenar, rötter, stammar, blåbärsris. mossan mm skall in i maskinerna nu.

    Det jag egentligen vill säga var att Läs Franzens Purity !! Där får ni veta hur det gick när socialismen i DDR blev lika med Internet och molnminnen. Fantastisk bok. Politisk och realistisk.

  6. Bert says:

    För Kristin och Christian vill jag bara påpeka att solen nog lyser och vinden blåser emellanåt på sommaren. Men när det är -20 C och mörkt mest hela dygnet och vindstilla så står vindsnurrorna och solpanelerna är täckta av snö. Då är det bara kärnkraft som gäller. Och snart har vi förhoppningsvis fusionskraftverk..

    Och kvantdatorer. Läste just slut ‘Computing with Quantum Cats – from Alan Turing to Teleportation’ av John Gribbin – en alldeles otroligt fantastiskt spännande bok.

    • Kristin Olsoni says:

      Jag har stora balkongfönster mot sydväst. Solen värmer och lyser från februari till början av november. Jag driver tomat-, vindruvs och spenatodling med framgång. Fönstrens nedre delar, liksom väggytor och tak kunde vara täckta med solpanel och förse inte bara våra hus med solenergi. För övrigt kommer nog snart också en möjlighet att lagra solenergi.

  7. Christian Blom says:

    Kort kommentar till Bert:
    1. Nej, Absolut nej till kärnkraften. Speciellt till kärnkraft som byggs och ägs i Finland av Putin och Ryssland. Huvudorsaken till mitt motstånd bygger dock på kunskapen om strålningen.
    2. För småskaligt behov fungerar solenergin hur bra som helst året om i Finland.Problemet är att tekniken inte säljs för småskaligt bruk.
    3. Fusionskraften kanske kommer, men riskerna med den är fortfarande lika stora som med kärkraften
    4. Kvantdatorer kommer utan vidare, men de löser inte energibehovsproblemet, tvärtom så har elförbrukningen hela tiden ökat i Finland i takt med hightechindustrins tillväxt. Rekordet i konsumtion slogs förra veckan under köldknäppen.

  8. A-K says:

    I anslutning till ämnet, läs gärna detta inlägg av Paul de Grauwe. ”Since 2008, the average yearly growth of GDP in the eurozone has been zero. This is not the case in the EU countries outside the eurozone as is shown in the figure below. The contrast between the EU countries not in the eurozone (EU-10) and the eurozone is stark: the former group of countries that decided not to be in the eurozone has managed to recover from the recession of 2008-09, whereas the eurozone has stagnated since 2008. This dismal performance in the eurozone is entirely home-made and the result of fiscal rules that lack intelligence.”
    https://www.ceps.eu/publications/monetary-policy-and-public-investment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *