Samhällsdebatten år noll

Jag föreställer mig Internet som en värld med ett obegränsat antal bubblor, där du relativt friktions- och problemfritt har möjligheten att sväva från en bubbla till en annan så fort samtalsämnet eller verksamheten i en bubbla inte längre behagar dig.

I vissa bubblor är det fest och deltagarna sitter försänkta i hedonistiska aktiviteter som kattvideor och filtrerade bilder på deras vänners frukost, i vissa bubblor sitter man och jobbar på som om det var måndag året runt, vissa bubblor är till för att umgås, i några sitter folk och onanerar och slutligen har vi några bubblor där folk är engagerade i gammal och hederlig samhällsdebatt. Eller?

Det förefaller mig väldigt underligt hur människan så fort hen inte har ett ansikte att stirra på klarar av att förlora all förmåga till empati och mänsklighet. Detta fenomen har i årtionden pyrt under ytan, då folk instängda i sina personbilar censurfritt åtnjutit möjligheten att slänga både svordomar och förbannelser mot sina medbilister i trafiken. Nu har dessa individer upptäckt att samma aggressioner även går att överföra digitalt, vilket resulterat i att Internet blivit ett träsk fyllt av hat, fientlighet, fullständigt idiotiska diskussioner och ett forum för trångsynthet där argument går att vinna genom att se till att man skriker högst och sjasar iväg alla som har en gnutta eftertänksamhet och tankeförmåga. Att föra ett rationellt och sansat samtal på Internet är lika lönslöst som att försöka trycka tandkräm in i en tandkrämstub, och jag är knappast den enda som någon gång försökt men fort kommit till insikten att denna sysselsättning är totalt meningslös. Det är rätt så tragikomiskt att vi äntligen efter tusentals år av isolation kan diskutera med så gott som vem som helst på planeten, och att detta istället för åsiktsutbyte har resulterat i en åsiktstyranni. Alltsedan vi klättrade ned från träden har vi som människor skrytit med vår förmåga att kommunicera. Nu, idag, avundas jag apornas klart mer avancerade kommunikationsförmåga.

Världen kändes annorlunda då jag var liten. Det var den också. Jag växte upp på landsbygden där jag gick i en liten byskola med cirka 30 andra elever, och där de få jämnåriga barnen som fanns endast kunde nås via trådtelefon: vårt nummer var 202010, en kompis hade numret 202047, en annan 202038. Trots dessa fragmentariska minnen av ett internetlöst liv kan jag inte påstå att jag vid 25 års ålder har en tydlig uppfattning av ”hur det var” förrän Internet kom och slog igenom. Jag minns hur min bror och jag förgäves försökte skriva ner adressen till Legos hemsida, som i en reklamsnutt på TV snabbt slingrade sig förbi, och hur vi efter många om och men jublade stort då vi slagit fast att adressen definitivt börjar på ”http://www”, med exakt två snedstreck och tre W:n. Det minns jag, men jag har ingen aning hur den såkallade samhällsdebatten såg ut. Jag kan endast uttrycka mig om Internet genom att berätta hur det är, möjligtvis även hur det blir, och med tungt sinne är jag tvungen att konstatera: samhällsdebatten är död.

Timo Soini har helt rätt att jag som en ung rödgrön helsingforsare lever i en bubbla. Vi lever alla i våra bubblor. Åsiktstyrannin har lett till att vi på Internet endast konsumerar och producerar medieinnehåll och åsikter som behagar oss och våra läsare. Det finns inga bubblor som ägnar sig åt samhällsdebatt, utan de har blivit de likasinnades ekokammare, och under min livstid har samhället aldrig känts så polariserat som nu. Jag vet inte om Internet någonsin varit lämpat för åsiktsutbyte, men Internet är här för att stanna, och flyktingkrisen har varit den drivande motorn för en utveckling där bubblorna bildats och där ingen längre varken har lusten eller förmågan att spräcka dem. Det efterlyses öppenhet, åsiktsutbyte och modiga röster som försvarar invandrarnas rättigheter att betraktas som människor och individer, men dessa budskap går endast fram till dem som sitter i samma bubblor. Vi delar på kolumner och artiklar till vår vänkrets i Facebook och kanske till och med vågar vi skriva en insändare till Hufvudstadsbladet, men vad är det för vits? Kommer den att nås av MV-lehtis läsare, kommer den att diskuteras på Hommafoorumi, kommer Soldiers of Odin att ta upp den på sitt veckomöte? Och i det osannolika fallet att den faktiskt gör det, kommer den inte bara att svartmålas och hånas? Kommer bubblornas åsiktstyranni att se till att den får något gehör?

Nej, samhällsdebatten är död. Vi lever i samhällsdebattens år noll. Det är dags att blicka framåt, och som en svag tröst i horisonten skönjer vi den förarlösa personbilen, som inom några årtionden sannolikt tar över. Kanske all denna oförmåga att kommunicera verkligen bottnar i privatbilistens aggressioner. Kanske de datorstyrda bilarnas bieffekt kommer att vara att vi inte längre kan skylla på varandra då vi blir påkörda, och kanske vi alla då blir litet snällare. Kanske.

This entry was posted in Bloggar, Rafael. Bookmark the permalink.

7 Responses to Samhällsdebatten år noll

  1. Bert says:

    Det låter som du talade om Fakebook och andra sk sociala medier. Där fungerar ju samma argument som för övriga medier; stäng av vetja, gå inte in, avregistrera dig, man måste inte nödvändigtvis hela tiden hålla sig underrättad om alla trivialiteter andra håller på med och exhibitionistiskt sprider ut.

    Tyvärr finns det också en del nyttig information på FB, som där sprids snabbare än på nåt annat medium. Nån borde absolut uppfinna ett trivialitets/infantilitetsfilter som skulle släppa igenom bara nyttig eller åtminstone bara verklig information.

    Sen beror ju samhällsdebattens mortalitetskoefficient också på vad en jämför med. Jag såg nyss en DocPoint-film från Nordkorea, ‘Under the Sun’, som var inspelad av ryssar i Pyongyang och materialet hade godkänts av Nordkoreas censorer men filmen var uppenbarligen hopklippt utanför Nordkorea. I Nordkorea har de nog bara en enda bubbla, så kanske ska vi ändå vara glada över att ha många.

  2. Ernst Mecke says:

    I do fully agree that it is extremely easy to become VERY PESSIMISTIC about the possibilities and the quality of the public debate in the internet. Still, although experiences of success have been few and far between, it HAS happened that I noticed that something which I has said or written had actually produced some effect. But in order to achieve such it may be necessary to be aware of a few things which one should NOT expect, and of some other things which one should pay special attention to:

    (a) It will practically never happen that somebody with whom one had ”a difference of opinion” in some public forum (say, this blog) will publicly come round to the opinion which one had been setting against his/hers – e.g. in the course of several rounds of debate about prostitution I have not experienced it a single time. Which means that one is not contributing in order to convince one’s opponent, but rather to convince some of those who are simply following the debate passively as readers or listeners.

    (b) In order to keep up one’s motivation to participate in the debate one should take care to produce the best quality reasoning one can produce (instead of ”simply firing away”). This will train up one’s reasoning skills. The experience that one ”is getting better” (with time) will make it easier for one to make participation in the debate simply a habit (irrespective of any type of feedback). Although it does indeed help if there is a group of people whom one meets regularly and from whose side one can experience as regularly that one is appreciated for one’s skills in reasoning. In my own case I find such groups in, e.g., Arkadia International Bookshop and in my weekly German ”Stammtisch” (= ”kantapöytä”).

    (c) It is simply ”economical” to be a bit ”selective” when reacting. E.g. it is a waste of effort (or at most a type of exercise for one’s own benefit) to reply to the outpourings of some internet ”troll”. Rather, one should concentrate on people whose opinions are anyway spread far and wide (i.e. journalists – conveniently, under most articles in Hbl one will find the email address of the journalist who wrote it), or also on people who really have some power to decide something (i.e. politicians – who tend to be busy and will HARDLY EVER even acknowledge that they have received one’s contribution, but sometimes their secretaries will acknowledge, I also HAVE experienced that some politician was – obviously – acting on my contribution, and anyway it is a good feeling that one has at least tried to be ”useful to society”; and then there are also sometimes entrepreneurs whom one could/should contact, and who will at least a bit more easily show a reaction). The names of politicians or entrepreneurs one can find from newspaper articles of interest, and the ways how to contact them one can find by google or via the journalist who wrote the article.

    (d) At least in the USA it has become a VERY widespread practice to put petitions to the web and invite signatures to them (in the course of ”doing” my daily email I tend to sign many of them). Myself I have up to now not yet formulated any petition myself – which may have very much to do with me being of the pre-electronic generation -, but it may well be that members of a younger generation will find it easier to do such. And I can promise that I shall sign any reasonable petition about a worthy (e.g. red-green, or simply humanitarian) cause. – From the impressions about the US political scene one does get the impression that petitions sometimes actually have an effect (especially of course during election times …).

    (e) I should find it helpful if other experienced contributors to discussions could add to this list of suggestions. This whole matter IS after all a serious problem in our society/democracy, and I am grateful to Rafael Donner for having brought it up.

  3. Christian Blom says:

    Inte är samhällsdebatten alls död ! Vi lever mitt uppe i ett klimat av hur hetsig debatt som helst. Problemet är att samhället och livet just nu har blivit så invecklat att man har svårt att se ”sanningen” i det hela. Men vi har tillgång till fler källor och information och mer kunskap nu än sånsin. Och det diskuteras mer än nånsin.

    Ett stort problem är doh hur man skall förhålla sig till/i cybervärlden och cyberverkligheten. Till världen där samhällsdiskussionen håller på att övergå i algoritmer, som tolkar vårt beteende och vad vi säger. Och dessa algoritmer bakas sen snabbt in i tekniken och alla ”appar” och alla mjukvaror som finns i datorerna och i alla ”skärmar” som vi låter oss förblindas av. Och algoritmerna försöker göra sken av att avspegla våra själar och våra känslor på riktigt fast det är skräpprat: De bara upprepar något som vi gjort eller sagt. Apar efter.
    Samhällsdebatten finns idag överallt, men man måste litet anstränga sig för att finna den och svara på den. Den finns i härliga böcker, i teaterpjäser, i musiken, i all journalistik, i tv:n och i olika skumma medier.

    Jag har just läst Helena Granströms fantastiska bok Det som en gång var, som är en uppgörelse med vårt teknokratiska samhälle och med naturförstörelsen. Helena Granström är rikssvensk fysiker och dramaturg och författare. Det finns några exemplar av hennes bok kvar ännu på Akademes essähylla. Gå och köp ett eget exemplar, av denna pappersbok, med svartvita fotografier också över hotade naturområden i Sverige – och läs. Och då du läst ut boken och njutit av fotografierna ännu en gång kan du ge boken vidare till din vän och på det viset bevisa att samhällsdebatten lever och mår bra. Och att den finns här ute i verkligheten, nedanför cyberrymden. I den verklighet som Granström poetiskt beskriver i sin bok. En ny väg till Klockriket !

  4. Bert says:

    Diskussionen håller nog inte på att övergå i algoritmer.

    Däremot ligger nog en massa algoritmer där på nätet och nosar på allt som sägs, diskuteras, förbrukas och används. Om du använder gmail så har du rentav – i det finstilta som du kryssade för när du skapade ett gmail-konto – gett Google lov att skanna genom din post för att ‘bättre kunna optimera din intresseprofil’ eller hur det nu heter. Och också om du inte använder gmail så registreras alla dina googlesökningar ju för samma ändamål, för att effektivare kunna servera dig den information som Googles algoritmer anser att du är intresserad av. Och Google är ju inte den enda som har sina botar kryssande ute på nätet på jakt efter information, där finns NSA på jakt efter terrorister, ett otal e-postadressfiskare som säljer adresserna till spammare osv.

    Å andra sidan är en algoritm ju inget att vara rädd för, en instruktion bara för hur nåt ska göras, skriven på ett så enkelt språk att till och med en maskin kan förstå den. Det är hjärnorna bakom algoritmerna som kan vara skrämmande.

  5. Christian Blom says:

    Algoritmerna börjar nog leva sitt eget liv också småningom. Allt som handlar om AI (Konstgjort intellekt) handlar om detta. Hela den digitala världens utformning styrs av algoritmer. Och gradvis är det den digitala världens ”sanning” som blir vår egen sanning. Allt det här har dessutom kommit stegvis under årtionden och århundraden. Och just nu står vi på branten till den verkliga AI-världen, där den snabbt kommer att ta över mer och mer av verkligheten.

    Helena Granström avslöjar hela den här komplotten i sin fina bok Det som en gång var. Och Georg Henrik von Wright gjorde det under de sista decennierna av sitt liv i sina artiklar där han beskrev hur ”teknosystemet” tar över.

    Det här ska vi diskutera om. Samhällsdebatten måste gälla detta. Jonathan Franzens bok Purity handlar på sitt vis helt och hållet om det här men Granströms bok beskriver ”teorin” bakom hur vi hamnade här.

    Det är klart att man kunde utveckla algoritmer ”åt andra hållet” också – som på något vis avslöjade teknosamhällets strävanden och skapade den aktivitet och strävan i motriktning. T ex algoritmer som visade när mikrovågsstrålningen omkring dig uppnått nivåer där risken för att cancer skall uppstå är uppenbara. Nu har Aaltouniversitet gjort tvärtom: De har skapat algoritmer och appar som visar när det är ”för litet fält” i din omgivning, när telefonens kommunikationsförmåga hotas.

  6. hannes says:

    Intressant inlägg! Jag är inte alls lika pessimistisk som du, fastän jag förstår att det inte är särskilt svårt att få en väldigt negativ inställning till diskussioner på internet. Personligen har jag märkt att de bästa online-diskussionerna jag haft är endera med folk jag också känner utanför webben eller i dialoger med (bara) en annan person. I det första fallet hjälper det att man vet att man kommer att stå ansikte mot ansikte med den här personen igen, så man filtrerar sina ord enligt det. Samtidigt kan det hända att diskussionen är mer jämlik, för när man ÄR ansikte mot ansikte är endel mer blyga och tillbakadragna än andra, vilket kan leda till att vissa åsikter inte alls hörs.

    I det andra fallet handlar det kanske om att det är annorlunda att ha en diskussion med publik än det är att sitta ostört i ett rum utan andra som observerar. Jag har haft oändligt många diskussioner med folk från olika delar av världen där vi båda lärt oss massor.

    Internet medför otroliga möjligheter – vi kan diskutera med folk i andra kulturer och situationer, diskussionerna kan vara mer jämlika eftersom signaler som vanligen är viktiga inte behöver vara närvarande (såsom ålder, rang, utbildningsgrad) och till och med det att vi kan sväva iväg när som helst kan vara en positiv grej. Men alla fina möjligheter medför tillfället att missbruka systemet.

  7. Rafael Donner says:

    Tack för alla kommentarer, egentligen glädjer det mig att andra inte är lika pessimistiska som jag! Trots det misstänker jag att jag som är uppvuxen i Internetåldern har en annorlunda synvinkel jämfört med dem som någon gång levt i en tid då samhällsdebatter existerade på ett annat plan.

    Jag har inte så mycket att tillägga i diskussionen annat än att det finns orsak att ifrågasätta webbens roll som en informations- och kommunikationsplattform – mycket tyder på att vi istället lever i en värld av ökad disinformation och diskommunikation, om ni ursäktar att jag hittar på egna ord. Internet är ett demokratiskt system på gott och ont, där vem som helst har makten att utveckla sin egen sanning och där marginella eller radikala åsikter ges samma utrymme som mera sansade sådana.

    Jag misstänker att någon som är klokare än jag kunde utveckla en rätt så sofistikerad teori om samhällsdebatter på Internet genom att analysera uselheten i kommentarerna på Iltasanomats webbartiklar. Återhållsamma kommentarer försvinner i mängden medan de som överdriver, förvränger, anklagar och angriper röstas upp. De som har de starkaste åsikterna stöder även sina åsiktsfränder, medan mera moderata röster marginaliseras och låter bli att delta aktivt, dels på grund av bristande intresse, dels på grund av tappat eller avskräckt intresse. Verklighetsbilden förvanskas och istället målas världen som svartvit och polariserad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *