Det finns inga pengar och ingen har tid

Rätt så sällan sitter jag (eller någon annan för den delen) och tänker på hur något är rätt, utan istället är det då något inte riktigt stämmer som jag åtnjuter privilegiet att sätta ner mig och tänka på saken. Stundom sitter jag inte och tänker överhuvudtaget utan umgås tillsammans med en öl eller två och kanske till och med någon vän.

För kanske fem år sedan rubbades mina cirklar riktigt ordentligt, då jag i samband med öldrickandet tvingades tjuvlyssna på ett samtal som pågick runt ett intilliggande bord. Jag befann mig i Kronohagens självutnämnda kvarterskrog Marian Helmi, som oftast befolkas av kravatterade kontorsnissar klädda i olika variationer av färgen grå (man skulle tro att kontorsarbetare helst inte skulle vilja förväxlas med robotar). Denna gång var det dock inte någon ansiktslös person jag satt och tjuvlyssnade på, utan en rätt så välkänd B- eller C-kändis i Finland, vars namn jag väljer att utesluta i hopp om att han aldrig får veta hur mycket hans uttalanden den kvällen slutligen påverkade mig.

Mina cirklar rubbades ordentligt och jag blev tvungen att sätta ner mig ganska många gånger för att slutligen komma underfund med vad som var så fel med vad han riktigt sa. Vad jag hörde honom säga var en rätt så simpel grej, för han sa nämligen inget annat än att finländare måste jobba mera för att få ekonomin att gå på räls igen. Rent intuitivt låter det ju rätt så oskyldigt, men tyvärr har jag under de senaste fem åren om och om igen tänkt på detta uttalande, vilket lett till att jag kommit fram till att die Welt steht Kopf och att samtiden präglas av en gränslös stupiditet. Om hundra år kommer någon flummig historikerkår att samla sig runt ett svävande hologrambord och försöka utarbeta ett koncensus kring vad Wikipedia-artikeln för millenniets början riktigt ska ha för titel. Någon föreslår att 2000-talets början ska kallas idioternas era, någon annan att den ska kallas illusionernas era och slutligen, efter tre omgångar digitalkaffe och tårtinjektioner är professorerna överens om att vår samtid ska heta Paradoxernas era.

Den såkallade ekonomiska krisen i Finland har pågått alltsedan jag år 2008 fick rösträtt, och till min lättnad har jag kommit fram till att krisen inte var ett resultat av min myndighet. Istället var 2008 året då några amerikanska bankirers girighet kom ifatt dem, och resulterade i den kraschutveckling som sedermera spred sig ändå till Finland. BNP:n sjönk, företagare och investerare sprang omkring i cirklar och jag tvingades underhålla mitt morgonkaffe med flummiga artiklar om ekonomiska räddningsaktioner runtom i världen. Med tanke på allt detta torde ju B-kändisens uttalande vara riktigt och likt många andra ifrågasatte han knappast sig själv. Vem som helst fattar ju logiken: har man tebjudning och kakan räcker inte till åt alla gäller det helt enkelt att baka en större kaka.

Jag undrar hur denna kaka riktigt ser ut, och är man sugen på rå data från en någorlunda svårnavigerad webbsida står Statistikcentralens webbportal till tjänst. Ur denna bottenlösa faktakälla finner vi mycket av intresse, och bland annat lär jag mig att finländare år 2016 kommer att göra 5,8 miljoner utlandsresor, varav över 700 000 består av resor till de spanska solstränderna. Alltsedan den ekonomiska krisen började år 2008 har vi byggt över 100 000 nya bastur.  På våra vägar kör det 400 000 fler personbilar än det gjorde för åtta år sedan och det bor nu över 50 000 miljonärer i Finland. Det genomsnittliga hushållet har 37 700 euro till sitt förfogande, varav cirka 1700 euro kommer att investeras i tobak och pantflaskor, 2300 läggs på hotell-, kafé- och restaurangbesök och över 4000 euro går åt till hushållets fritidssysselsättningar. Som sista spiken i kistan berättas det att medelfinländaren inte alls känt av någon ekonomisk kris: tvärtom har realinkomsterna sedan 2008 inte sjunkit utan ökat med åtta procent. Materiellt verkar det med andra ord gå rätt så bra för Finland, kakan verkar helt okej, ja, näringsrik till och med.

Vid det här laget har ekonomerna slutat läsa, eftersom de med rätta insett att jag förvränger statistiken och ignorerar viktiga fakta som BNP-tillväxtens kräftgång, statens budgetunderskott och den negativa balansen i utrikeshandeln. Jag erkänner: Oy Finland Ab kommer inte att kalasa på dividender i år och ej heller nästa år. Men för Oy Matti Meikäläinen Ab går det bra! Den nya bastun är installerad, grannen stirrar avundsjukt på Mattis nya Mercedes och frugan knarrar inte heller då de snart åter ska bege sig på paketsemester till Fuengirola. Privatpersonen i Finland är lyckligt ställd, för om hans utgifter råder det ingen samhällsdebatt. Som privatperson kan du lägga din egendom på precis vad du vill. Du kan köpa en enorm trampolin som dina barn sedan använder ett par gånger, du kan skaffa dig en röstaktiverad 90 tums Ultra 3D 4K LED-TV, du kan samla Star Wars-figuriner och ett halvt år senare inse att kanske StarTrek ändå var din grej, du kan supa bort din lön, knulla bort din lön och tappa bort din lön, du kan skaffa dig en motorcykel att stirra på i garaget och bygga en tredje terrass på ditt sommarställe på den där sidan där det inte blåser lika mycket och det ju är så mycket kivogare. Du kan göra allt detta utan vare sig efterföljder eller samvetskval. Dessutom har staten dig att tacka då ekonomin går bra oberoende om det handlar om produktionen eller konsumtionen av varor och tjänster, och då ekonomin går dåligt har du det heller inte så tokigt; då kan du ställa dig i kö för att skylla på regeringen för dess dåliga ekonomiska reformer och uppblåsta statsbudget, som täcker onödigheter som undervisning, hälsovård och infrastruktur. Kön sträcker sig genom hela Finland, för det är förbjudet att påpeka att staten kanske har vissa utgifter som är mer allmännyttiga än din nya märkeshalsduk (men det skulle jag aldrig påpeka, för det är ju förbjudet).grafpengar

Framtidens historiker är dessvärre inte belåtna med att definiera vår samtid på basis av en märklig ekonomisk paradox, där kakan fortsätter växa men där nedskärningar och omstruktureringar ändå är nödvändiga. Hur man än försöker finns det en del av samhället som inte går beskriva med ekonomiska begrepp. Pengar behövs för att överleva, men för att leva behövs det tid, och det verkar som om Finland år 2016 inte har någondera. Att säga att man inte har tid hör nuförtiden till våra vardagsrutiner. Vi stiger upp, önskar att vi hade mer tid att sova, äter frukost, beklagar oss över att vi inte har tid att diska, vi sitter i bilen och förargas över alla medtrafikanter som slösar på vår tid med sin blotta närvaro, arbetar några timmar och går till lunchrestaurangen förbi feissare och tiggare som vi inte har tid att hjälpa, sedan jobbar vi lite till tills vi kommer hem, sitter i medeltal tre och en halv timmar framför TV:n och tittar besviket på boken vi inte har tid att läsa, och sätter oss slutligen vid datorn för att läsa och skriva om alla flyktingar som föreställer sig att vi skulle ha tid att hjälpa dem. Samtidigt jobbar vi mindre än någonsin förut, samtidigt har vi diskmaskiner, tvättmaskiner och dammsugare som sparar oss tid, samtidigt behöver vi inte längre gå till banken eller posten eller skatteverket för allt detta går det att spara tid på genom att sköta på nätet. Samtidigt som vi lever i en tidsålder då vi i allt större utsträckning har en allt större makt över vår tid lever vi också i en tidsålder då allt färre människor längre har tid och då stress och magsår är normen och klockor installeras på än det ena och det andra så att vi har en fortlöpande koll på att våra sekunder inte går till spillo.

Jag vill inte låta alltför dyster, för sanningen är ju den att jag haft en osannolik tur att födas i Finland. Tidpunkten är det inte heller något fel på – en ekonomisk eller spirituell kris är väl inte så mycket att klaga om jämfört med forna finländska krig, nödår, inbördeskrig och tider av hungersnöd och förtryck. Kanske just därför förundras jag över denna tid vi lever i, just för att vi lever i den så starka tron att Finland har det så dåligt och att vi inte har råd eller tid med varken det ena eller det andra. Det är en uttjatad och ensidig plattityd att vi ska komma ihåg hur bra vi egentligen har det. Denna retorik bygger på det aningen töntiga argumentet att man inte ska klaga eftersom det funnits sämre tider, men om man för en stund ignorerar mediebabblet om sparåtgärder, ekonomisk kräftgång och reformkrav målas det upp en annan bild, en bild som inte visar att tider någon gång varit sämre, utan att tider faktiskt aldrig varit bättre.

Jag har inga lösningar eller svar, och skulle jag träffa B-kändisen på Marian Helmi igen skulle jag antagligen bara mumla något halvvagt om att han är en guldgruva för framtidens historiker och nästa dag i morgonduschen hitta på något bättre att säga. Kanske ett land utan BNP-tillväxt inte är ett halvtomt glas, utan ett halvfullt sådant. Ur mitt glas tänker jag dricka, med andakt och med en skål till alla som tycker att vårt land kanske inte är perfekt, men åtminstone någorlunda lagom. Skål!

This entry was posted in Bloggar, Rafael. Bookmark the permalink.

6 Responses to Det finns inga pengar och ingen har tid

  1. Bert says:

    Jag antar att man på Statistikcentralens webbsidor också hittar brödköerna om man tittar efter ordenligt..

    PS. Diagram är liksom mera förståeliga om man också skriver ut vad axlarna står för.

  2. Rafael Donner says:

    Jag tror man kan hitta mycket sorgligt på Statistikcentralens webbsidor, och däri ligger ju problemet…
    Jag tror inte grafen behöver vara desto utförligare med tanke på att den är gjord på Paint. ;)

  3. Ernst Mecke says:

    Perhaps one should modify the formulation of that B-kändis a bit – perhaps by not just carelessly saying that the Finns should work more, but rather saying that it would be good if one could get more people who are at present un- or under-employed into productive jobs. That the people who have a job are already busy there (up to burnout – see the comments on Bert’s above piece about our public health system) we can safely assume, as it would also be just logical in a capitalist system: any employer can hope to save money by employing as few people as ever possible (because every employee costs some of the employer’s money) but using those whom he actually has employed to the maximum extent – if that should result in employees ”being burned up in midair” (up to burnout or worse), well, as the job market is one can always hope to find new ones to replace those who have been burned up (and the cost of restoring those burned-up ones one can of course expect to be covered by the public system …).

  4. Berndt Holmström says:

    Det var ett intressant perspektiv!

    Man frågar sig varför så många i dag – även om vi enligt kalla fakta har det bra (i medeltal) ändå *känner sig* må dåligt och blir utbrända etc.

    Är det bara en subjektiv känsla eller finns det en parallell verklighet?

    Som jämförelse då situationen i andra kriser i vårt land, såsom nödåren, inbördeskriget, Stora ofreden?

    Eller talar vi om två helt olika storheter: det materiella och det emotionella och varför är det då sämre på den ena fronten fast det är bättre på den andra?

    • Rafael Donner says:

      Det är en bra fråga Berndt, och något jag gärna vill skriva om i framtiden. Det finns en del avigsidor till kapitalismen som ingen ifrågasätter, som dels beror på att dessa avigsidor inte går att observera så länge man analyserar kapitalismen utgående från en kapitalistisk värdegrund.
      Just som du säger tror jag också att ett kapitalistiskt system endast klarar av att tillfredsställa människan materiellt, vilket förklarar varför till exempel försäljningen av antidepressiva läkemedel skjuter i höjden. Kapitalismen uppfattas som ett ekonomiskt system, men vi ignorerar hur den påverkar oss spirituellt, eller emotionellt. Max Weber visade att kapitalistiska värderingar föddes ur den protestantiska etiken, men vilka värderingar föddes ur den därpåföljande kapitalistiska etiken?

    • Ernst Mecke says:

      I think there are some rather simple factors in the capitalist system which continuously are producing psychological problems: an important one of these is the advertisement industry which does its utmost to create ever more and higher demands – with the consequence that in a situation where incomes are stagnating, people’s financial means cannot keep up with the growing expectations which people (and their social environment) are loading on themselves. The result is widespread dissatisfaction or, if people work ever more and harder to be able to pay for their growing demands, exhaustion. In a crisis situation (as e.g. right after a war) when there either is no advertisement or it is glaringly obvious that the advertisement is completely out of touch with reality, people may well be stressed from having to build a life for themselves, but they are anyway spared the described artificially produced stress by advertisement (which CAN make for more satisfaction compared to the present situation).

      There is something like a parallel situation to this with the refugees from Afghanistan and Syria: when everybody was aware that there was a crisis (immediately after World War II) both Finland and Germany were successfully absorbing very large percentages of refugees. But now, under settled conditions, when there is not a square meter in the country which is not already owned by somebody (who is determined to defend his/her rights) and the public budgets are hardly able to cover their legal obligations, there is no PERCEIVED possibility to get the space and the money to look after those refugees – who, consequently, are described as an absolutely overwhelming problem. And what to do? Should one point more clearly to the fact that THEY at least have CERTAINLY a problem which is very largely not their fault and which we do in fact have relatively very good possibilities to help them with? Or should we describe the necessary help as an investment into our own future (which it certainly would be in a number of ways), i.e. not only as a good deed but also as a piece of entrepreneurial wisdom? Well, perhaps one should give out both messages, but try to direct each to a sector of the public which may be reasonably receptive to it …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *