Konst i tid, rum – och mörka grottor

Martin Gropius Bau i Berlin visar just nu en stor utställning med målningar, eller snarast kopior, ur Frobenius samling från 1920- och 30-talen, av grottmålningar från hela världen. Dessa, ofta av kvinnor utförda och alltid inte ens namngivna verk har så gott som glömts fast de tydligt inspirerat modernister då de ställdes ut de närmaste decennierna efter sin tillblivelse.

Utöver den tydliga kopplingen till vissa nittonhundratalskonstnärer, och kärt återseende med vissa verk jag sett som original i franska grottor, känner jag mig tagen över hur man kan känna igen specifika regionala drag i konst redan från urminnestider. Talar om årtusenden.

Man kommer in i en sal med akvareller av australiensiskt grott- och klippmåleri, och ser direkt de aboriginala formerna och mönstren, utan att alls behöva läsa någon text om varifrån bilderna härstammar.

Eller man ser på de stora (skala ett till ett antagligen, människostorlek) bilderna av den norska grott- eller hällkonsten; en avskalad ren, konturerna i fokus, lite taggar eller liksom gafflar är det närmaste man kommer känsla av dekor. Så precis estetiken i dagens Lapplandssouvenirkitsch. Om man kan säga kitsch om något så avskalat, kargt – minimalistiskt. Som den alltjämt starkt rådande nordiska estetik som går igen i konst, inredning och design.

Ändå var det ju kallt även i det täta grottområdet Dordogne i mellersta Frankrike under grottmåleriets guldålder istiden. Liknande renar trivdes där, och sannolikt barrträd. Men en annan estetik. Mindre karg, mer färg, mer rundade, mjukare former, mer dans. Frågan infinner sig: är det ljuset som påverkar dessa formaspekter? Ljuset som ger livsglädje, alternativt återhållsamhet och allvar här i Norden. Jag gör absolut inga anspråk på vetenskaplig grottforskarargumentering, utan funderar som bildskapare. Bildskapare anno 2016 föreställer sig bildskapande ca 16 000 f.Kr.

Sedan relaterar samma bildskapare anno 2016 allt detta till ett par andra färska intryck. En yle-artikel (25.1, Kuvataiteilijan elämäntyö ongelmajätettä? Kokoelma saattaa olla perikunnalle riesa) om att vissa bildkonstnärer, enligt Hagelstams auktionskammare, ”målar bara för sin egen skull”, detta i motsats till de som sålt minst någorlunda under sin livstid.

Alltså, det handlar om råd till anhöriga, enligt intendent Mikael Schnitt lönar det sig ekonomiskt bara att spara kvarlåtenskap av anhöriga som sålt, för de andra har bara målat för egen skull. Detta perspektiv finner denna bildskapare om möjligt ännu mer hisnande snävt då hon tänker på grottmålarna. Vem målade de för? Ingen såg ordentligt vad de gjorde, inte ens de själva, mer än de ögonblick facklans sken fick tillräckligt med syre i grottans mörker. Så om de då målade för t.ex. högre makter vi idag inte så lätt kan föreställa oss, hur bedömer då Hagelstams auktionshus dessa skapelsers konstnärliga värde?

(Fräscht nog föreslår min kollega Mika Vesalahti i denna artikel att man kunde samla konstnärlig kvarlåtenskap i en grotta i urberget! Farligare problemavfall har man hört liknande planer om.)

Förra veckan fick bildskapare anno 2016 per e-post information om en kurs för konstnärer som är särskilt intresserade av en karriär. Man ska öva sig att skriva om sin konst och nätverka, branding förstås. Det känns som om det kunde ha stått: För den som inte vill måla enbart för sig själv. För den som vill sälja. Eller menar de för den som vill kommunicera? Jag hoppas på det senare. Men om jag vill det, så väl som möjligt, vad är det då jag helst borde använda min tid till, att kommunicera genom själva konsten jag gör, eller branding av denna?

Den australiensiska konsten kan inte ses som måleri i västerländsk bemärkelse, står det i Martin Gropius Baus utställningstext. För deras bilder skapades, och skapas av vissa ursprungsinvånare än, som ett sätt att förstå sig själv och sin plats i världen. Okej. Vågar denna västerländska bildskapare anno 2016 nu påstå att detta inte alls låter främmande för henne? Hon undrar om inte rätt många av dessa ”för sig själv målande”, kanske inte riktigt någorlunda säljande, och varför inte även en del säljande, känner igen sig rätt så väl. Snarare undrar hon vad det då är västerländsk konst handlar om för dess skapare, om det inte kan ses som självförståelse och platsförståelse.

About Magdalena Åberg

bildkonstnär från Helsingfors
This entry was posted in Bloggar, Magdalena. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *