Min första tigerblogg – en liten presentation

Jag tackar ödmjukast för att ha blivit välkomnad – detta är mitt livs första blogg. Ett nytt forum att skriva för. I min hjärna aktiveras små mer eller mindre röda trådar, som ivrigt nystar formuleringar medan jag kurerar snuvor med ingefära, badar aftonstjärnebarn, diskuterar val av gymnasier och högstadier i Helsingfors med de äldre barnen, matar katter, spänner duk på kilramar.

Tigern välkomnar medlemmar att blogga om sina svarta, röda, pinka och kanske var det ännu andra färgers åsikter föreslagna. Så vilken färg har mina?

Mina målningar har ganska ofta mörka toner, men svarta åsikter, det har jag nog inte, är alltför optimistiskt lagd av någon anledning.

Pink låter tufft. Finns det något sätt att motivera att mina åsikter skulle kunna kallas pink? Lyser pink? Gnistrar pink? Eller ska man säga pinka? Tanken låter definitivt långsökt, en särskilt lysande klar färg borde kräva lika lysande klara åsikter utan något å ena sidan, å andra sidan. Kanske är det en strävan jag borde ha, att skala av något av allt lyssnande till höger och vänster för att ta hänsyn till andras intressen ofta före mina egna.

Pink är en konstgjord färg i mina ögon. Fast både blommor och kvällshimlar kan skifta i de starkaste av sådana toner. Moln i solnedgången. Varför anser vi ändå den färgen vara avlägsen det vi kommit att kalla ”naturnära” färger? Varför är naturnära färger i kulturell bemärkelse lika med brutna färger, när himlen är blå, solen gul och gräset i maj alldeles illgrönt?

Detta är sådant jag jobbar med helt yrkesmässigt: Att våga få in allt starkare klarare färger bland mina brutna. Helt konkret, i olja på duk. Vet inte varifrån denna process kommer, hela mitt skapande känns så avlägset t.ex. den trendiga grupp konstnärer, ofta kvinnor och ungefär i min ålder, som målar mycket ljusrött och sagoaktigt, riktigt driver detta till sin spets.

Vet inte om det hade med det ”icke-naturnära” hos den färgen att göra, säkert hade det med det ljusrött-sagoaktiga att göra, men pink var en djupt föraktad färg bland mig och mina (främst pojk-)kusiner som barn. Jag kan ännu också känna fascinationen för det förbjudna i färgen. Men det är konstigt hur fascinationen tar slut om man blandar för mycket vitt i. Alltså, färgblandningslära: Lite vitt i det röda: en provocerande stark färgnyans. Till en viss punkt. Sedan ju längre från rött, desto mesigare.

Ja, i blandandet hittar jag kanske den där motiveringen, motiveringen till mina åsikters färg. För om allt som finns i mig av nedärvd livssyn och åskådning är vitt, och nästan allt – i alla fall fr.o.m. tonåren – inlärt, upplevt och av egna slutsatser uppnått (här blandar vi alltså MYCKET i det vita) är rött, då blir det ju just det: pink.

(Mer eller mindre. Om man ska vara riktigt ärlig borde man blanda i åtminstone en viss del grönt också men då grumlas ju färgen. Där har jag samma problem igen, om ska jag passa in i den finländska minimalistiska kultursmaken ska jag inte tänka hitåt och ditåt såhär utan förenkla, kill my darlings, kill my darlings.)

About Magdalena Åberg

bildkonstnär från Helsingfors
This entry was posted in Bloggar, Magdalena. Bookmark the permalink.

One Response to Min första tigerblogg – en liten presentation

  1. hannes says:

    Välkommen! Jag ser fram emot att läsa dina kommande inlägg, se dina färger och diskutera!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *