Den fula ankungen i norr

Det är knappast obekant för någon som är finländare att många av vårt lands olägenheter, vare sig ekonomiska eller andra, sägs bero på ett bristande självförtroende och en svacklande nationalidentitet.

Ett klassiskt exempel är sporten, där finländare tenderar att underprestera och där guld i förhållande till silver- och bronsmedaljer är en raritet. Inom nationalsporten ishockey har Finland i världscup- och OS-sammanhang hittills vunnit två guldmedaljer, nio silvermedaljer och sju bronsmedaljer, medan samtliga sommar-OS brukar avslutas med en utredning kring varför så många av våra medaljhopp av någon orsak inte var i toppform just då.

Historiskt sett är vi inte heller precis något vinnarland, utan istället har vi varit Sverige och Rysslands trasdocka i så gott som ett helt millennium. Vårt lands främsta stolthetsögonblick är Vinterkriget, ett krig som trots allt förlorades, till våra fiktiva hjältefigurer hör Sven Dufva, som stupade i ett förlorat krig, och vår största sevärdhet är Sveaborg, ”nordens Gibraltar”, vars kommendör såg samma krig som Sven Dufva och kapitulerade förrän fastningens första krig knappt hade tagit fart. Det finns inte så mycket i Finlands historia att vara stolt över (lyckligtvis finns det inte så mycket att skämmas över heller).

Den vanligaste faktoiden man hör finländaren säga om vårt land är att vi har världens högsta självmordsstatistik, trots att vi i verkligheten ligger på 33:e plats, och då man frågar oss varför det lönar sig att besöka vårt land är svaret ofta att det kanske vore smartare att besöka Sverige istället, för Stockholm har ju allt vad Helsingfors har att erbjuda och lite till därutöver. Vi älskar att hata vårt land: enligt många mått ligger vi bland toppnationerna i världen, till exempel när det gäller  levnadsstandarden, jämställdheten, demokratin, utbildningen, välfärden och hälsovården, men vi är masokistnationen som endast vill poängtera att vi är ett deprimerat, inåtvänt och associalt folk med dåligt väder, att vårt flaggskepp Nokia har sjunkit, att vårt fotbollslag suger och att vi alltid blir sist i Eurovisionen.

Häromveckan besökte jag Sandudds begravningsplats och gick ned längs en egendomligt särartad och vacker allé. Vad som gjorde allén så mycket vackrare än många andra i Finland var att den inte bestod av askar, almar, lindar eller andra kontinentaleuropeiska parkträd, utan gamla och goda finska tallträd. Tallar växer inte som andra träd: då en tall växer låter den sina lägre grenar falla bort, vilket avslöjar en förtrollande, smärt och slät brandgul stam, vars färger kompletteras av den blekgröna färgen i barren hos tallen, och utgör ett unikt kontrast till den (tidvis) blå himlen i bakgrunden. Nu var det inte meningen att låta som en museiintendent, så för att uttrycka mig litet vardagligare vill jag sammanfatta: jag tycker att tallar är helt jävla fina.

Nu undrar någon säkert vad en allé i Sandudd riktigt har att göra med det bristande självförtroendet i Finland, och delar av svaret ligger i en annan plats i Helsingfors, nämligen Bulevarden. Det är inte sällsynt att jag tillsammans med någon jag känner promenerar någonstans längs denna gata, och ifall denna promenad sker på sommaren brukar vi nästan enstämmigt uttrycka vår beundran över gatans skönhet. ”Det här är ju nästan som att vara i Paris!” är en vanlig åsikt, och visst är det ju trevligt att nästan vara i Paris, men skulle man inte hellre vara i Paris, och vad är inte Bulevarden annat än en billig kopia? På 1800-talet då Bulevarden byggdes var det vanligt att emulera och imitera, kanske i en utsträckning vi nuförtiden inte riktigt förstår. Inom konsten låter man sig inspireras av andra – det är inget fel på det, men det finns en gräns mellan inspiration och imitation, som då som nu är väldigt tydlig. Jag undrar om inte detta problem med finländarens självförtroende är orsaken till varför en av Helsingfors vackraste alléer inte ligger längs med Bulevarden, utan undangömd i Sandudd?

För att fortsätta försöka förklara vad tallallén har att göra med det finländska självförtroendet vänder jag mig till Kimi Räikkönen, världens just nu kändaste och populäraste finländare. Han är inte populär för att han är bra på att köra bilar och inte heller för att han är hövlig som ett britt eller charmant som en fransman, utan för att han är en burdus, kortfattad och egensinnig finländare. Folk älskar hans uppriktighet och nonchalans, och det känns som att vi som ett land kanske borde be om konsultering av honom. Verkligheten är den att utlänningar älskar Finland då när vi beter oss så finskt som möjligt: Alexander Stubb har längtat efter och efterlyst en attraktiv Finlandsbrand, men inser inte att människor som Räikkönen kanske redan är det. Han påminner mig om Lauri Vuohensilta från Tammerfors, som har en rätt så ödmjuk och simpel Youtubekanal där han krossar diverse vardagsobjekt med en hydraulisk press. Förra veckan hände något märkligt, då kanalens följarantal steg från 24 till över 50 000 följare under en dag. Nu är han uppe i över 240 000, och trots att man inte ska underskatta hur intressant det kan vara då en hydraulisk press krossar en gammal Nokiatelefon misstänker jag att hans popularitet inte med ensamrätt ligger i videornas innehåll, utan i sättet Lauri talar och sättet Lauri är, för han är så finsk att det förslår.

Nu säger jag inte att vi ska sluta jobba på vårt engelskauttal eller att alla alléer borde bestå av just tallar. Poängen med Kimi och Lauri är att finskhet och Finland verkligen är populärt då när vi har mod nog att visa det. Finsk design har varit populärt för att det varit finsk design istället för försök att imitera andra stilgrenar. Om människor sägs det att man inte kan älska någon förrän man älskar sig själv och om Finland vill jag påstå att ingen kan älska oss förrän vi älskar oss själva. Det är lätt att skylla på utomstående krafter när man försöker beskriva varför det går så dåligt för Finland, men att medge att många av Finlands problem kanske har med oss själva att göra är svårare.

Ett klassexempel är Guggenheimmuseet i Helsingfors, vars eventuella framtid dessvärre fortfarande är öppen. Det föreslås att Helsingfors ska investera 130 miljoner euro i ett projekt som ska ge staden ett museum turister vill besöka, men man struntar i faktumet att de turister som är intresserade av stora internationella konstnärer kanske hellre söker sig till andra storstäder i närheten, som St. Petersburg, Stockholm eller Berlin. Med andra ord försöker vi än igen bygga en Bulevard med lindar och almar, än igen lämnar vi tallarna i skymundan. Vi imiterar istället för att inspireras, vi tänker att Bilbao nog blev känt på grund av Guggenheim och att museet kunde ha samma effekt i Helsingfors, men i mina öron låter det som att bygga ett Eiffeltorn i Helsingfors för att tornet varit så populärt i Paris: vi kopierar och hoppas på det bästa istället för att ge Helsingfors den originalitet staden förtjänar.

Jag erkänner: jag har själv sagt till många utlänningar att det inte finns så mycket att se i Helsingfors. Jag tror inte att Finlands problem löses av en självsäkrare attityd, utan av förändringarna denna attityd skulle frambringa. De 130 miljoner som eventuellt i någon hemlig bokföring har öronmärkts för Guggenheimmuseet kunde användas betydligt mångsidigare. Det finns 3,3 miljoner bastur i Finland, men hur många genuina bastuupplevelser erbjuder vi åt turisterna? Varför bygger vi inte ett femtiotal strandbastur längs med Helsingfors strandlinje och rustar upp strandlinjen i samma veva, kanske ett par stycken bastur precis vid Salutorget, så att man i samband med souvenirshoppandet kunde ta sig ett dopp? Varför använder vi inte rödmylla längre i den moderna arkitekturen, kunde inte riksdagen i samband med renoveringen byta färg, eller kanske det nya biblioteket? Nåja, vi ska inte gå för långt, men varför finns det ingen dag på sommaren då finskheten firas, ingen finländsk St.Patrick’s Day, med pop-up karaokebarer, VM i luftgitarr på Senatstorget, mobila bastur, storrabatt på finsk design, gatukök med inhemsk mat och gaturally på Mannerheimvägen? Varför planterar vi utländska träd i våra alléer?

Globaliseringen kommer att fortsätta påverka den finländska kulturen och multikulturalism är det inget fel på: tvärtom är kultur underbart nog något där diversitet har en kompletterande och konstruktiv effekt. Precis som det i multikulturella USA finns plats för en dag då man firar irländskheten kommer det också finnas plats för finskheten i Finland.  Som ett folk kommer vi inte att uppskatta andra kulturer förrän vi insett värdet i vår egen kultur. Jag hoppas detta är något som jag under min livstid ännu hinner se – en urban strandbastu och en tallallé åt gången.

This entry was posted in Bloggar, Rafael. Bookmark the permalink.

3 Responses to Den fula ankungen i norr

  1. Bengt Svensson says:

    För att få fakta i målet slog jag upp http://www.cnn.com/2016/03/16/travel/worlds-happiest-countries-united-nations/.
    Sverige kom in på tionde plats, medan Finland hamnade femma. Svenskarna är alltså precis dubbelt så olyckliga som finländarna. Ungefär som när vi (som vanligt) förlorar Finnkampen på Stockholms stadion, fast varje dag året om.
    Enligt kommentaren var det jultomten som gjorde finländarna så lyckliga. I Finland kan man träffa honom året om, julafton alla dagar alltså! Men norrmännen hade trängt sig före på fjärde plats, och danskjävlarna låg som vanligt etta tätt följda av schweizare och islänningar.
    Hela listan på sid 15: http://worldhappiness.report/wp-content/uploads/sites/2/2016/03/StatisticalAppendixWHR2016.pdf

  2. Bengt Svensson says:

    Allt är ju relativt. Tyskland och Polen är sämre i ishockey än Finland, trots större resurser. På 50-och 60-talet var det Sverige som ”ledde” självmordsligan. Det hade ju president Eisenhower sagt, så det måste vara sant. Jag tror det handlar mer om en internationell jantelag: Ni ska inte tro att ni är något!
    Som utlandssvensk irriteras jag på mitt eget land med alla sina låtsasamerikaner. I Sverige får danska, franska etc filmer engelska titlar! Tyska dokumentärer dubbas till engelska på svensk TV. Inte tecken på en sund och realistisk identitet, precis.
    Men svenskarna är ju coola, gudbevars, eller stöddiga som det hette förr i världen?
    Det där med självkänsla och nationalkänsla är komplicerat, så jag sätter punkt.
    Här är förresten en rätt lång kritik av FN:s lyckoindex: http://www.counterpunch.org/2016/04/01/the-uns-happiness-propaganda/

  3. Rafael Donner says:

    Att på basis av den där statistiken säga att svenskarna är dubbelt olyckligare är rätt så förvrängt, Sveriges jämförelsetal är ju 7,291 jämfört med Finlands 7,413, alltså är skillnaden ca 2 procent. Sen finns det en del att säga om sådana här försök att med siffror försöka mäta lycka som ändå är ett svårdefinierat och vagt begrepp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *