Det där med att kalla en spade för en spade, extended version

En typisk zombie för Sverigedemokraterna är muslimen, juden, romen, samen, tornedalsfinnländaren, afro-svensken, feministen, socialisten eller vilken som helst kategori människor som för tillfället kan passera som PK-maffian, alternativt invandrare/flyktingar. I kontrast mot dessa kan Sverigedemokraterna uppfatta sig själv som parti, fast de saknar all annan samhörighet och politik (det som i sig själv, kan sägas skilja Sverigedemokraterna från andra partier, och därför kan de aldrig bli ”ett parti som andra.”)

För överskådlighetens skull finns följande kapitelrubriker, fast sånt inte brukas i journalistiska texter

1. Det där med att kalla en spade för en spade
2. Ideologin i sig
3. Den nihilistiska ideologin
4. Den nihilistiska politiken

The_Great_Dictator_(screenshot)
Ur Chaplins film om nazismen, Diktatorn

Det där med att kalla en spade för en spade.
Här i landet har vi ett riksdagsparti som i allt utom till namnet är fascistiskt. Våra medier och även folk inom akademin går kilometer omvägar för att slippa kalla dem det fruktade f-ordet. Vi kan kalla partiet Sverigedemokraterna.
Till såväl sitt ideologiska innehåll, som till sin politiska praktik är det här partiet fascistiskt. Men eftersom folk vägrar inse att så är fallet – istället tror de att fascism är ett slags skällsord – så blir politiska människor lika förvånade varje gång partiet gör eller säger något fascistiskt. Til syvende og sidst är ju en förd fascistisk politik exakt vad som förväntas av ett fascistiskt parti. Så ifall vi insåg att fascism inte alls är ett skällsord, utan istället namnet på ett politiskt program, som utgår från en nihilistiskt färgad ideologi så blev vi inte hela tiden förvånade av partiets program.

Det finns mängder skrivet om fascism, varav en del är klassiskt (och som den här lilla essän kommer att uppehålla sig vid). Mycket av denna klassiska förståelse av fascismbegreppet kan utan problem tillämpas i analysen av Sverigedemokraterna. Här vill jag först uppehålla mig vid ideologin (till skillnad från politiken då alltså: skillnaden mellan ideologi och politik är mycket stor, något vi senare kommer att se).

Sista veckan i maj 2016 blev somliga verkligen blivit förvånade över att Sverigedemokraterna på två dagar tycktes ha svängt i Nato-frågan; från att förespråkat ett motstånd till det så kallade värdlandsavtalet med Nato, så hade partiet nu istället blivit Nato-förespråkare. Denna tillsynes radikala u-sväng skulle inte förvånat någon, ifall landets politiska kommentatorer insett vad Sverigedemokraterna är för något.

Så i fall vi redan insett att Sverigedemokraterna är fascister så skulle vi enkelt ögnat igenom våra bokhyllor på bokstaven R (ifall ni också sorterar böcker efter författarens efternamn), där hade vi funnit Rauschning Hermann, med titeln Nihilismens revolution: kuliss och verklighet i tredje riket (Stockholm 1939). Just den här författaren visste onekligen vad han talade om ity, han hade varit Hitlers senatspresident (1933-1934). Ett år senare tvangs i till landsflykt (1935 lär han först landat kort i Stockholm, men fick tämligen omgående fly till en rad andra länder: Schweiz, Frankrike och England varifrån han fortsatte till USA 1940, och där han slutgiltigt bosatte sig). Orsaken till Rauschnings dramatiska flykt anses vara att han i sin analys genomskådat det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSDAP (det fascistiska nazistpartiet), som inte hade ordet fascism i sitt partinamn, liksom SD inte har det (SD var dock akronymen för nazisternas säkerhetstjänst, det skulle utläsas Sicherheitsdienst des Reichsführer-SS).

I sin alltför träffsäkra analys av det tyska arbetarpariet, konstaterade Rauschning att ideologiskt var Tysklandsdemokraterna (nazisterna) nihilister. Det betyder alltså att partiet strävade efter noll och intet (kommer här under att återvända till begreppet nihilism). Ledargarnityrets syfte med sin politik var inte att göra Europa judefritt (judenrein) eller att upprätta ett tredje tusenårsrike (das Reich). Istället var syftet att berika ledargarnityret. Man saknade helt enkelt alla högre värden å principer, men byggde en massa populistiska kulisser i syfte att skapa illusionen av en politisk doktrin. Politikens syfte var alltså aldrig att förändra världen, utan bara att ta makten för och i sig själv, å framförallt makten över ekonomin.

I ett resonemang utifrån Rauschning, så kunde vi förstått att ifall näringslivet påverkar Sverigedemokraterna med sprit, stålars och makt så har inte Sverigedemokraternas politiker några värderingar eller principer som de kan svika. Deras mål är att roffa åt sig, allt annat är underordnat.

Så ifall vi redan insett att Sverigedemokraterna är fascister, så skulle de flesta inte känt sig tagna på sängen nu. Å det är väl det vi har ämnet politisk filosofi till, att veta mera om politikernas beslut så vi inte blir förvånade över att Moderaterna för en ideologiskt konservativ politik, att Folkpartiets ledare gillar nyliberalen Ayn Rands roman Atlas Shrugged, eller att vänstergrupperingar talar mycket om solidaritet?

2007-04-07 -- United Kingdom -- England -- London -- Flashmob -- Fleshmob -- Zombie Walk -- Zombies -- Zombie Bride
Alla ideologier utgår från en zombie

Ideologin i sig
Termen ideologi markerar ett helt tankesystems idémässiga grund. I den bok som snart utkommer (inshallah, En liten bok om zombier och kulturkritik), har jag använt begreppet zombie för att beskriva vad ideologins kärna består i. Zombiens väsen är mindre än ingenting (zombien som symbol har inget som helst positivt värde utan bara ett negativt: i sig själv saknar zombien även det negativa värdet: bara i förhållande till en grupp människor, så pekar zombien för sig ut en positivt bestämd grupp). Hos antropologen Claude Lévi-Strauss, sociologen Stuart Hall och i filosofen Slavoj Žižeks arbeten kallas zombien för en tom eller flytande markör. Det vill säga ett mana, som genom kontrastverkan får en specifik funktion: nämligen att peka ut sociala institutioner som sådana (det vill säga arbete, ras, klass, nation, kön etc).

Varje form av ideologi utgår från en zombie. En tillvarons och samhällsfilosofins nollnivå: ett ingenting som fylls i av medborgarna med ett någonting: ett innehåll, oftast negativa värden (zombien symboliserar för individen vad hon inte är, genom spegelbilden pekar således zombien även ut ut vad samhällsmedborgaren faktiskt är, det vill säga inte zombien). En typisk zombie för Sverigedemokraterna är muslimen, juden, romen, samen, tornedalsfinnländaren, afro-svensken, feministen, socialisten eller vilken som helst kategori människor som för tillfället kan passera som PK-maffian, alternativt invandrare/flyktingar. I kontrast mot dessa kan Sverigedemokraterna uppfatta sig själv som parti, fast de saknar all annan samhörighet och politik (det som i sig själv, kan sägas skilja Sverigedemokraterna från andra partier, och därför kan de aldrig bli ”ett parti som andra.”)

Parallellen till syskonpartiet NSDAP är slående, det är bara att byta ut ”invandrarna” eller ”PK-maffian” mot judarna; Hitler lär ha sagt, mycket instruktivt: ”jag bestämmer själv vem som är jude” och på en gång frångick han därmed kvasivetenskapen från Uppsala, rasbilogins pseudodefinitioner av rasen utifrån gener, jord, blod, släktskap å andra dumheter (här ingår även ”folklig essens,” som det pratas om i SDs partiprogram: hos de tyska nazisterna är den här rasmystiken sammanfattad i slagordet Blut und Boden). Judar var för Hitler (och muslimer för Jimmy Åkesson) negationen av det ”essentiellt” tyska respektive svenska, det som inte får plats i det etniskt rensade Tyskland (eller Sverige) och därför skulle fängslas, fördrivas och slutgiltligen utrotas: det zombien ”judar” liksom zombien ”PK-maffian” pekade ut var helt enkelt alla oppositionella som då levde Tyskland (och numera i Sverige) oavsett konfession, hudfärg, sexuell läggning etc. Kognitativt blev nazisterna herrefolk, genom att de inte var judar; Sverigedemokraterna blir svenskar genom att de inte är PK-maffia.

Liksom de fascistiska politiska doktrinerna som vi här jämför (NSDAPs och SDs), har alla andra ideologier även de zombier, exempelvis fyller arbetarklassen zombiens funktion för nykonservativa, statlig ekonomisk reglering är en zombie för liberaler, borgarklassen för socialister etc.

Just nu innehar den liberala kapitalistiska ideologin hegemoni i de flesta länder under västerländskt ekonomiskt inflytande; sekvensen blir därmed som följer: ifall vi ställer oss själva den kritiska frågan, vilket är tillvarons högsta syfte? Å ifall vi svarar ärligt på frågan (eftersom det mesta i tillvaron handlar om att genom arbete, ackumulera kapital), att tjäna pengar. Så fyller zombien funktionen av sådana som vill hindra oss från att tjäna pengar eller sådana vars yttersta mål inte är att tjäna pengar (exempelvis systemkritiska rörelser, troende muslimer, Tolstoj-influerade kristna etc), och skapar därmed en social kategori av oss som vill tjäna pengar, nämligen svenska samhällsmedborgare.

Den nihilistiska ideologin

Ideologin nihilismen utgår från latinets påfallande nya räkneord noll (nihil = 0), den som är nihilist strävar efter inget högre värde än förstörelse av alla värden som är mera än inget alls. Ideologin nihilismen är som jag tidigare skrivit särskilt instruktivt för den som vill förstå Sverigedemokraterna, Mussolinis italienska fascistparti (som det ända parti under 1930-40-tal som faktiskt hade ordet fascism i namnet) eller NSDAP. Nihilismens idéhistoria har framförallt skrivits av den franska existensiella filosofen Albert Camus i hans klassiska bok Människans revolt (L’homme révolté 1951), som spårar nihilismen från antiken, uppehåller sig vid Markis de Sade, Nietzsche, Max Stirner tills han landar i Ryssland och förhållanden mellan å ena sidan nihilisten Sergej Netjajev å andra sidan anarkisten Michail Bakunin (deras inbördes förhållande har fascinerat åtskilliga anarkistiska historier, exempelvis Paul Avrich).

Det Sergej Netjajev försökte åstadkomma, var radikal progressiv politik av en ideologi som syftar till att förstöra allt i syfte att åstadkomma intet. De ryska nihilisterna var ett tag mycket framgångsrika och sägs ibland, anakronistiskt nog (terrorism har alltid funnits i vår arts historia, kanske längre än annan krigföring: det är helt enkelt lättare och billigare att ta en granne till hjälp för att bränna ned granngården, än att organisera en disciplinerad armé), ha uppfunnit terrorismen. Tankefelet nihilisterna hade gjort sig skyldiga till var inte att de mördade eller försökte mörda en eller annan tsar eller annan symbol för det tsaristiska Ryssland. En gudibehaglig gärning råder det närmast consensus om bland historiker som närmare studerat epoken. Problemet för nihilisterna var istället att deras ideologi närmast var omöjlig att göra politik av. Så då den ryska adelsmannen Michail Bakunin influerad Netjajev gjorde socialistisk politik av nihilismen, så föll vingarna av Netjajev då han famlande försökte göra politik utan riktning och därmed föll vingarna även av den nihilistiska rörelsens ständiga attentat och attentatförsök. I den anarkistiska aktivisten och politiska tänkaren Bakunins efterföljd blev den revolutionära politiken i Ryssland därefter uteslutande socialistisk.

Albert_Camus,_gagnant_de_prix_Nobel,_portrait_en_buste,_posé_au_bureau,_faisant_face_à_gauche,_cigarette_de_tabagisme
Albert Camus skrev nihilismens idéhistoria


Den nihilistiska politiken.

Tidsbristen gör att den här andra delen av essän inte hinner bli färdig: men helt kort kan man säga att den institutionaliserade nihilismens frukt faller mycket långt från sin stam och rötter. såsom Camus beskrev dem. Den nationalsocialistiska rörelsen är i allt en borgerlig rörelse (som den klassiska statsvetenskapliga professorn vid Stockholms universitet, Herbert Tingsten träffande beskriver den), men utan eget innehåll och med syftet, som vi tidigare sett, att berika medlemmarna i Tysklands nazistiska parti.

För detta ändamål behövdes en opolitisk politik. Det vill säga, man behövde ett politiskt systems kulisser. För som så ofta sagts, Hitler var ingen originell tänkare, varje del i nazismen kan spåras på andra håll: antisemitismens kopplad till ras, blod och jord hade uppfunnits av encyklopedins författare. Innan dess hade det första ghettot sedan länge varit öppnat i köpmannastaden Venedig i Italien, och därefter hade ghettona spridits för vinden i resten av Europa: likaså hade pogromer, lynchningar, tortyr och folkmord följt inkvisitionen, reformationen och kontraformationen likt de loppor i brunråttornas pälsar som en gång spred digerdöden. Men den händelse som borde dödat antisemitismen för all framtid var Dreyfusaffären 1894 till 1906. Och det verkade även bli så. Då Statens institut för rasbiologi i Uppsala öppnade 1922 var det redan en ifrågasatt institution inifrån. Nazisternas antisemitism grundade sig inte i den tidens vetenskapliga rön och fakta, utan i de kvarvarande folkliga fördomarna. Den tyska expansionismen (lebensraum) hade Hitler stulit från det älskade Brittiska imperiet. Det tredjerikets arkitektur, stal Albert Speer av italienarna. Resten av den nazistiska kulturen hade liksom all annan kultur influearats genom internationella skolor, för nazisterna främst romantiken och särskilt Wagner. Militarismen hade redan varit preussisk etc etc. Ibland tillskrivs den så kallade fronttanken, det vill säga att tyskarna i varje hörn skulle se en fiende, Hitler. Ungefär som i efterkrigstidens USA då alltså.

Ibland sägs det att nazismen var en estetisk politik. Det kan diskuteras eftersom nazistisk konst i huvudsak var politisk kitsch (men inte nödvändigtvis dåligt utfört, vilket är en annan sak).

Jimme_Åkesson_2012_001
Jimmy Åkesson är ingen fena på svensk historia, men poängen är att han inte alls behöver vara det.

Då det nu kommer till Sverigedemokraterna kan vi se exakt samma mönster. Islamofobin har funnits här sedan korstågens tid på medeltiden, å den har heller inget vetenskapligt innehåll. Expansionismen saknas till en del, men istället finns drömmen om ett etniskt rent Folkhem under 1950-talet. En helt konstruerad myt. Invandrare och flyktingar hade flytit i land längst kusterna och över gränsen till Norge och Finland, drivna av krigets vindar under 1930 och 1940-talen. Under 1950 och 1960-talen ökade framförallt arbetskrafts invandringen från Italien, Jugoslavien, Finland, Tyskland etc etc (det sägs att till och med Neapels berömda pizzabagare flyttade till Stockholm, så Sverige hade bättre pizzor än Italien något år; det gick naturligtvis inte för sig så Neapels kommun köpte tillbaka de flesta pizzabagarna: i Neapel är pizza religion och staden gör en särskild poäng av att baka världens bästa pizzor, vilket förövrigt torde vara ett objektivt faktum)). Liksom nu mobbade även den tidens rasister dessa invandrare. Som Sverige var i akut behov av för sin ekonomiska utveckling. Sverigedemokraterna och deras hangarounds stjäl också sina kulturella symboler från andra. Exempelvis genom deras militanta avdelning, det multikulturella Soldiers of Odin från Finland. Illustrativt nog är två tredjedelar av namnet på engelska, Odin är en äldre form av det skandinaviska gudanamnet Oden. Guden Oden har inget i finsk mytologi att göra, utan uteslutade med mytologin i delar av det som numera kallas Sverige, Danmark, Norge, Färöarna och Island.

Kort sagt lika lite som nazisternas Tyskland – så har Sverigedemokraterna Sverige, något med de faktiska ländernas innehåll att göra. Det är bara yta – kulisser. Otäcka bilder. Bakom spegeln finns även det som är bra.

Fortsättning följer….
Andra delen om den brittiska folkomröstningen hittar du här

This entry was posted in Bloggar, Joacim. Bookmark the permalink.

6 Responses to Det där med att kalla en spade för en spade, extended version

  1. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade, del II – brexit | Tigern

  2. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade, del III – Anders Behring Breivik | Tigern

  3. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade del IV: Våld | Tigern

  4. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade, del V: kultur | Tigern

  5. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade, del VI: totilitarism | Tigern

  6. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade: Exkurs III: demagogen Trump | Tigern

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *