Liv och död

Två böcker som på något sätt passar väldigt bra ihop är Charmen med tarmen av Giulia Enders och Being Mortal av Atul Gawande.

Giulia Enders är en ung tysk läkare och forskare, nätt och jämt färdig med sina studier, som skrivit en bok som ren sålt i över en miljon exemplar och översatts till ett tiotal språk, på svenska heter den Charmen med tarmen – Allt om ett av kroppens mest underskattade organ.

Enders kommer med en massa åtminstone för en lekman nya tankar och idéer och använder ett språk späckat med kluriga metaforer och nya infallsvinklar som gör läsningen till ett nöje och en spännande upptäcktsresa i den mänskliga kroppen.

Till exempel tar hon upp den av Daniel Wolpert – ingenjör, medicinare och forskare – lanserade tanken att behovet av en hjärna har uppstått när livet började röra på sig. Växter och träd behöver ingen hjärna eftersom de inte rör sig. Men genast en organism börjar röra på sig måste den kunna börja överväga vad följderna blir; dvs när, hur och vart den ska förflyttar sig för att dels ha nån nytta av det och dels för att inte råka illa ut. Som ett exempel tar hon sjöpungen; som yngel rör den sig fritt i havet för att hitta en lämplig plats att slå sig ner på. När den hittat en sten som har rätt temperatur och ligger i en näringsrik omgivning slår den sig ner för att aldrig mera flytta på sig. Och det nästa sjöpungen gör är att äta upp, absorbera, sin hjärna som alltså inte behövs längre när den nu har slutat röra på sig. Så så länge vi rör på oss behöver vi en hjärna:

”Rörelse år det mest exceptionella vi levande varelser någonsin har åstadkommit. Det finns ingen annan anledning att ha muskler, ingen annan anledning att ha nerver på de här musklerna och förmodligen ingen annan anledning att ha en hjärna.”

Eller för att travestera Descartes; jag rör mig, alltså tänker jag, alltså finns jag.

Och så länge vi via tarmen kommunicerar kemiskt-fysikaliskt med den värld vi rör oss i – tarmen är ett helt ekosystem inom oss; två till tre kilogram av vår vikt består de facto av tarmorganismer – behöver vi en tarmhjärna, det vill säga det stora och kemiskt komplexa nervnätverk som omger tarmen och förbinder den med hjärnan via den sk nervus vagus.

Den första studien av av denna så kallade tarmhjärnas kommunikation med och effekt på hjärnan publicerades så sent som 2013. Resultatet överraskade hela forskarvärlden; efter att i fyra veckor ha låtit försökspersoner äta en blandning av vissa bakterier hade vissa hjärnområden tydligt förändrats, bland dem framför allt områden som bearbetar känslor och smärta. Och på den vägen är vi; tarmens inverkan på både kropp och själ är ett forskningsområde i stark tillväxt och med högt ställda förväntningar.

     

Atul Gawande är kirurg och geriatriker, båda föräldrarna läkare, i tiden invandrade från Indien. Han har som sagt skrivit en bok om döden, Being Mortal – Illness, Medicine and What Matters in the End, som också blivit en bestseller. Boken har för övrigt precis (nu i maj) kommit ut i svensk översättning (’Att vara dödlig’) men jag läste den engelska versionen.

Being Mortal behandlar läkarutbildningens blinda fläck; döden. Och kanske inte bara läkarutbildningens utan hela vårt västerländska – och för den delen asiatiska – konsumtionssamhälles blinda fläck och tabu. Döden är inte politiskt korrekt. Döden är inte vacker. Döden är en fiende som med alla upptänkliga medel ska bekämpas och helst också undvikas att ens föras på tal, till och med när det gäller obotliga sjukdomstillstånd som med säkerhet kommer att leda till en snar död.

När en läkare konstaterar ett terminalt sjukdomstillstånd är den traditionella approachen att föreslå alla upptänkliga behandlingar som kan förlänga de återstående månaderna – som patienten optimistiskt inbillar sig vara år – med ytterligare nån månad även om det betyder att patientens livskvalitet kommer att försämras radikalt.

Gawande uppmanar till en annan approach, den palliativa; att förklara för den obotligt sjuka patienten att sjukdomen är obotlig och be henom fundera på vad hen vill göra med den tid som återstår. Ge alla fakta och låta patienten avgöra. Eutanasi ser han inte som ett speciellt bra alternativ, i synnerhet som den i praktiken tar resurser från den palliativa vården:

”Vårt yttersta mål är trots allt inte en bra död, utan ett gott liv ända fram till slutet.”

Som alltså James Bond i tiden uttryckte det; Live and let die..

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Liv och död

  1. Tack för intressanta analyser – Charmen med tarmen ligger på bordet och väntar på min inspiration…och nu låter det som om jag kommer att skaffa boken om döden också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *