Det där med att kalla en spade för en spade, del V: kultur

Ifall någon missat det så arrangerar Sverigedemokraterna, i år liksom förra året en lokal partifest i Sölvesborg. Det här året lanseras spektaklet med ett medialt bete, som nästan alla fiskar i ankdammen Sverige svalt. Partiet tillfrågade en rad välkända artister ifall de vill uppträda, varpå många svarade ja i tron att den frågande var Sölvesborgs kommun, och att partifesten var stadens stadsfestival.

Därför kom affischnamnen Jan Johansen, Black Jack och Black Ingvars allihop att avboka, då det stod klart att Sverigedemokraterna arrangerade. Det var naturligtvis en avsedd effekt: förutsägbart rapporterade medierna om SD mitt i nyhetstorkans sommarvärme. En period då nästan inga andra nyheter släpps fram. Nu kommer istället en betydligt mer illuster samling musiker att spela, som den ”national-socialistiska”-gruppen Ultima Thule, och förstås Åkessons egna Bedårande barn. Den kuppartade bokningen gav SD större utdelning än den dyraste egna pr-kampanjen skulle kunnat ge.

Det här sättet att föra politik på är inget undantag för SD, det är istället typisk för fascistiska partier. Liksom vi tidigare sett i diskussionen om historiska begrepp, så innehåller inte de fascistiska kulturella begreppen något bestämt värde. Istället innehåller det precis det som fascistpartiet finner gångbart för ögonblicket: på det viset kan frågan om guidade turistvisningar av renässansslottet Glimmingehus på arabiska bli en viktig fråga för partiet i Skåne (med argumentet att det är ett svenskt slott, som borde visas på svenska. Men det är förstås ett danskt slott, så jag föreslog i en diskussion att visningen istället borde hållas på ålderdomlig danska. Svaret blev att ingen förstår det språket. Poängen gick inte fram).

Det nysvenska partiet Sverigedemokraterna

Exempel som det här kan sedan staplas på varandra. Allt från partiledning som dyker upp i Sverigedräkt vid Riksdagens öppnande (Sverigedräkten är nationaldräkt sedan Svenska flaggans dag 1983: och det är en komponerad dräkt som aldrig någonsin varit svensk allmogedräkt). Rekordet i ytlighet slog dock SDUs Hanna Lindholm som 2015, poserade i en dräkt inhyrd från Partykungen (som skulle föreställa en svensk folkdräkt)

Dräkten från maskeradaffären

SDUs Hanna Lindholms ”Sverigedräkt” från maskeradaffären Partykungen

Partiet vill skicka folkdanslag till förorterna (dock osäkert vilka som ska utgöra folkdanslagen, många folkmusiker är betydligt mera vänsterorienterade). Av dessa exempel och många därtill står det klart att inte heller partiledningen vet vad som den svenska kultur de säger sig värna om, består i. Tvärtom koketterar de ofta med sin kunskapsbrist.

Däremot vet partiledningen vad som inte är svensk kultur. Det är exempelvis inte svensk kultur att vara kriminell. Ifall nyhetsmedier under nyhetstorkan rapporterar om bilbränder i Malmö så är de skyldiga antingen ”ensamkommande” eller ”muslimer” även ifall ingen gripits, och även ifall det i år förekommit färre bilbränder än andra år.

– Den 8 augusti var Malmö uppe i 140 bränder i år, jämfört med totalt 316 stycken förra året, så inte mycket talar för att det kommer att bli fler än förra året, även givet de senaste veckornas många dåd, det skriver Petter Larsson i Sydsvenskan.
 
bilbrand-1024x612

Under Almedalsveckan visade den sverigedemokratiska partiledningen bilder på brinnande bilar i Indien, som de påstod var från svenska förorter (och ett trovärdigt rykte har gjort sannolikt att bilbrännarna själva är SD-sympatisörer som genom bränderna vill göra vandalismen till förortens problem), och vips så rapporterades mängder av Malmö-bilbränder av medierna.

Detta retoriska fulspel tog exempelvis Expressens Lotta Gröning upp, då hon påstod att ingen pratar om bränderna, fastän medier och politiker knappast pratat om något annat (ett välbeprövat trick som tyvärr fungerar varje gång). Däremot har Sverigedemokraternas vinkling på händelserna visat sig vara falsk, så utifrån de sverigedemokratiska lögnerna har följaktligen inte mycket skrivit om händelserna.

Sexuella ofredanden på festivaler tillskrivs ”ensamkommande” som en del av deras kultur, av Sverigedemokraterna, trots att nästan inga sådana brott utförs av flyktingar. Däremot nästan uteslutande av män. Extra pikant är att då Sverigedemokrater själva ibland misstänkts för sexbrott, så är det helt tyst i partiets medier.

Måhända är inte begreppet kultur i vardagssammanhang någon zombie. Kultur brukar ju associeras med traditioner, och historia och har därför ett faktiskt innehåll. Men för Sverigedemokraterna är kultur bara ännu en zombie att fylla med det innehåll partiledningen behagar. De är på det viset nysvenskar som ger den svenska kulturen ett nytt innehåll efterhand som de försöker ta lättköpta poänger. Liksom fascistpartier ofta gör.

Ännu värre ser det ut bland skrivbordskrigarna. Enligt den anonyma hatmobben som ivrigt och lojalt stött allt partiet sagt och gjort ligger misogynismen latent, liksom den grova rasismen och något slags nationalchauvinism. Den som söker i trådarna nätmobben initierat finner sällan några begåvade inlägg.

Partilojaliteten i gruppen är ofta absurd. Regeln är att kvinnliga dissidenter från mobben får höra att de borde våldtas av muslimska män, eller någon annan likvärdig sexistisk svada. Borgerlig massmedia går nätmobben tillmötes genom att för femtiotolfte gången diskutera att några badinrättningar vill ha särskilda badtider för kvinnor och män: att somliga kvinnor vill täcka mera hud än andra i badet och på land (själv gillar jag bada bastu separat från tjejer i Sibbarps kallbadhus). Precis som om det är en given emancipatorisk ”rättighet” att kvinnor ska gå nakna bland stirrande män i badet, eller att män ska göra det.

Den andra vanliga diskussionen som går Sverigedemokraternas ärenden i gammelmedia är den om vilka kläder som passar sig att kvinnor bär. Särskilt stötande anses slöja vara. Som om huckle inte skulle ingå i traditionell kvinnoklädsel här i Sverige, och en hatt är en likvärdig traditionell huvudbonad för män och kvinnor. För den som levt i Sverige ett tag vet att olika människor gör olika. Vissa gillar hatt (som jag själv), andra gör det inte. Andra gillar huckle, och det spelar ingen som helst roll att hucklet heter något annat på arabiska.

Ytterligare en perenn är förstås ordet negerboll. Fast det är så dumt att jag inte här tänker utveckla idiotin i det nysvenska namnet för bakverket chokladboll.

Totalitarism

Som vi sett i den här långessän så strävar Sverigedemokraterna efter att ta makten över den djupa staten. Sverigedemokratiska talibaner vill kontrollera folks religionsutövning (kristendom är den godkända religionen, annat är haram), deras politiska åsikter (genom nätmobbens systematiska kampanjer mot åsiktsmotståndare, och med rent tekniska sabotage mot dissidenter. Samt ett förslag från partiledningen om att flyktingar inte ska få demonstrera) , hur mycket kvinnor ska synas i det offentliga livet, vad barnen ska äta på skollunchen, och de vill kontrollera massmedia. De vill ha makt för och i sig själv. De vill däremot inte förändra några grundläggande strukturer.

Missa inte den spännande upplösningen…

De andra delarna i sommarserien är
Det där med att kalla en spade för en spade, extended version
Det där med att kalla en spade för en spade, del II – brexit, nu med uppdateringar
Det där med att kalla en spade för en spade, del III – Anders Behring Breivik
Det där med att kalla en spade för en spade, del IV – Våld

This entry was posted in Bloggar, Joacim. Bookmark the permalink.

3 Responses to Det där med att kalla en spade för en spade, del V: kultur

  1. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade, del VI- Uppdateradtotilitarism | Tigern

  2. Pingback: Det där med att kalla en spade en spade del VII, Språk och nyspråk – början till slutet | Tigern

  3. Pingback: Det där med att kalla en spade för en spade: Exkurs III: demagogen Trump | Tigern

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *