Tystnaden bruten

Cirka femtontusen personer enligt min beräkning – och polisens – hade hörsammat uppropet på facebook och marscherade i dag i Helsingfors från medborgarplatsen till senatstorget skanderande slagord mot rasism, fascism och extremistiskt våld.

Uppropet gick på finska under rubriken Peli poikki! (Blås av spelet !), på svenska användes också Nu räcker det! Och Bryt tystnaden! som då syftade på att de rasistiska åsikterna och hatskriverierna på nätet har fått frodas utan att någon hittills reagerat eller försökt stoppa dem på grund av vår liberala, toleranta och konfrontationsskygga kultur. Men nu – efter att en huligan från den finska naziströrelsen under en demonstration sparkade ihjäl en förbipasserande man för att denne visat sitt förakt för nazisternas flaggor – ska det alltså bli ett slut på tigandet. Arrangörerna delade ut visselpipor att symboliskt blåsa av rasistspelet med och öronproppar som sannerligen behövdes.

Den invandringskritiska gruppen Rajat kiinni (Stäng gränserna) och nån xenofobisk / rasistisk grupp hade naturligtvis passat på att ordna egna motdemonstrationer längs med marschrutten i hopp om att kunna störa, men polisen flyttade på dem så inga konfron­ta­tioner uppstod, och det var kanske bäst för dem; de lär sammanlagt ha fått ihop ett tiotal personer.

Nu är tystnaden bruten, med faktiskt de flesta ledande politiker i ledet. Nu är det liksom upp till oss att få igång en street-cred-diskussion kring invandring, rasism och våld.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

3 Responses to Tystnaden bruten

  1. Kristin says:

    ursäkta, vad betyder street-cred-diskussion?
    För min del kan jag inte begripa hur det kan behövas några andra argument för flyktingmottagning, invandrarvänlighet, hjälp och stöd för de behövande än de vittnesmål och bilder vi dagligen får från våldet i Syrien och Irak. Alldeles naturlig medkänsla torde räcka. Men kanske är medkänsla inte naturlig?
    En annan sak är att motiveringarna, både uttalade och outtalade, hos rasister och nazister naturligtvis måste analyseras för att det skall bli möjligt att stoppa framväxten av sådana attityder. i något skede av sitt liv hade de förmodligen behövt medkänsla.

  2. Bert says:

    nå jag tänkte närmast på trovärdighet på gatuplanet, att liksom kunna argumentera med de här typerna som inte tycker att flyktingar behöver hjälp och stöd, snarare tvärtom. Råkade idag i radion lyssna på en intervju med en kvinnlig föredetta nazist och rasist som sade att det var helt bortkastat att komma med fakta och argument, dem stängde hon bara av. Bättre att, om du alltså känner personen i fråga, t.ex säga att tyvärr tror jag att jag måste säga upp vår vänskap på grund av dina åsikter osv. Hennes ord alltså. Hon jobbar numera för flyktingar.. Men svårt är det att argumentera med nån som bara stänger av allt som inte passar de egna värderingarna. Och här kan man kanske se sig i spegeln dessutom ?

  3. Christian Blom says:

    Jo, det är bra att människorna äntligen reagerar på nazivåldet och går ut på gatorna för att kräva förändring. Det borde de ha gjort hösten 1977 också då nazisten Pekka Siitoin sprängde min arbetsplats i luften – Tryckeriet Kursiivi – och hela gårdskarlsfamiljen klarade sig med livet i behåll med nöd och näppe. De skadades men dog inte. Nazisternas attentat fortsatte länge efter det och vi som deltog i rättegången mot nazisterna hotades ständigt. Ett vittne mördades. Men tyvärr – ingen gick ut på gatan i protest då. På den tiden fanns det inte just invandrare som man kämpade mot från nazisternas sida – utom en del chilenare, utan motståndet riktade sig direkt mot oss, kommunister, och direkt mot statsmakten. Vi var den tiden muslimer för Siitoin.Stämningen påminde mer om inbördeskriget än om dagens våld.

    Den värsta förändringen som jag känner att nu håller på att ske i Finland är att det mentala och andliga klimatet i landet i mycket snabb takt börjar likna det som råder i Ungern eller Polen. Sipilä regering sänder ständigt ut ”osynliga” signaler om att nu, gossar, är allt tillåtet. Jag kunde räkna upp hur många incidenter som helst som jag varit med om sen sommaren som pekar på detta. T.ex. hur jag nästan varje dag i trafiken utsätts för hot av andra bilister, de tutar, blinkar bakom mig, kör förbi med snudd på kollission. Människornas stubin har blivit kortare för varje dag som går. Jag hotas och trakasseras om jag vågar tala svenska på hälsostationen, i butiken eller nån anannstans, jag trakasseras för att jag är gammal och inte värd någonting. Det är omöjligt att mera idag nämna att jag är elöverkänslig för läkare eller för främmande männsikor. Toleransen mot elöverkänslighet är nu noll ! Eller ???

    Mitt i detta elände söker jag tröst i böcker som beskriver denna tendens: I samtliga Imre Kertezc böcker och främst av allt i Knausgårds böcker – läste förra året hans Hitlerroman (sjätte delen av Min Kamp) och håller nu på och läser den på nytt. Det finns ingen bättre beskrivning av vad som sker inför våra ögon just nu. Samla kraft och mod och läs Knausgårds Min Kamp del 6. 1200 sidor av otroligt analyserande av varför nazismen kom till makten, uppluckrat med Knausgårds ljuvliga vanliga familjeliv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *