Ett mycket välkommet nederlag för CETA

Jag trodde det här skulle bli veckoslutet då man skulle få jubla över att förnuftet segrat i kampen om frihandels- och investeringsavtalen. Men om det var någon som tvivlade på hur EU fungerar så började de förtroliga kabinettmötena redan innan lördagen grydde i Bryssel, trots fredagens flopp och Kanadas krokodiltårar över att avtalet rinner ut i sanden då inte alla EU-medlemmar är beredda att anta ett avtal som enbart ingåtts med EU-kommissionens överhöghet i handelsfrågor fastän själva följderna sträcker sig långt utöver EU:s kompetensområden.

Nu signalerar EU-federalisterna att avtalet under inga omständigheter får gå i stöpet och den belgiska regionen som vägrar ge fullmakt för ratificering, Vallonien, har fått ett dygns ultimatum för att avtalet ska kunna undertecknas som planerat nu sista veckan i oktober. Det federalistiska systemet i Belgien ger det vallonska parlamentet en möjlighet att ta ställning och vägra statsminister fullmakt att underteckna, något som saknas i de flesta andra europeiska länder där regeringarna står med pennan i högsta hugg för att skriva under något där man inte kan överblicka konsekvenserna. Men de krav som vallonerna har på klarhet i vad man besluter om och garantier för rättssäkerhet ekar på många andra håll, både i medborgarrörelser och fackförbund. Man drar paralleller med tidigare handelsavtal och med EU:s omstridda servicedirektiv (tvisten om Bolkestein-direktivet för drygt tio år sedan) och inser att CETA skulle få inverkan den offentliga upphandlingen av varor och tjänster. Uttryckligen vägrar ledande politiker i Vallonien gå med på CETA för att inte riskera de sociala konsekvenserna av avtalet.

Problemen med CETA (som står för Comprehensive Economic and Trade Agreement) är desamma som i alla vittgående handels- och investeringsavtal av den så kallade nya generationen; avtalen ger de potentiella investerarna (vars omfattning och existens är omstridd) dominans över samhälleliga beslut genom att upprätta ett helt skilt rättssystem för den som faller under den rätta kategorin investerare. Men framför allt handlar det om att man ger dem rätten att bestrida all reglering och egentligen alla offentliga beslut, om det sedan är administrativa eller kommunala eller ministeriella beslut eller lagar och förordningar, och kräva att inget beslut antaget i offentlig ordning äventyrar de rättigheter till status quo som de här hägrande investeringarna har grundats på. Låter det flummigt? I själva verket är det ett regelsystem som inrättats för att gynna storbolagssektorn och den här av konsulter och advokatbyråer som biträder dem för att luska fram nyttan med de nya reglerna. Själva avtalet förhandlades under sju år och fastän det i princip ingicks redan för ett par år sedan så har texten inte legat framme förrän nyligen då man avslutat den lagtekniska justeringen. Ett sammandrag av texten kan man se här

I veckan hölls ett mycket intressant medborgarforum om CETA i Bryssel. Det genererade lite ny information, bland annat om hur EU-kommissionen (som vanligt) publicerat en missvisande utredning de påstådda fördelarna med CETA. Problemet med kommissionens analys är nämligen att det är ett beställningsarbete för att legitimera CETA. Studien simulerar ett system i balans med perfekt sysselsättningsläge etc., men den bygger inte på verkligheten utan på ohållbara antaganden. Nu finns det en annan studie (där man inte felaktigt antar att ekonomin i framtiden kan återgå till samma utgångsläge som då man började) som visar på att Kanada-avtalet skulle förändra och förvränga handeln inom EU till de mindre EU-ländernas förlust och att avtalet skulle förskjuta inkomstfördelningen mot större avkastning på kapital än arbete. Däremot skulle CETA-avtalet bidra till att begränsa den offentliga sektorns tillväxt, inverka på efterfrågan i ekonomin och minska tillväxten med uppskattningsvis 0,49% av BNP i EU och leda till färre jobb. I de största EU-länderna uppskattas lönenivå bli lägre under en period på sju år ifall CETA antas. Tvärtom skulle avtalet öka kapitalkoncentrationen och storkapitalet skulle avgå som vinnare. Bara i Europa uppskattas antalet förlorade arbetstillfällen uppgå till 200,000.

Trots de orimliga antagandena om fördelarna med handelsavtalet CETA fortsätter EU-institutionerna och -länderna pressa på för en ratificering. Det skulle gälla för riksdagar och parlament i EU-länderna att vara på alerten och ställa egna krav under den processen, ifall den blir av. Nu i veckan fick jag ett mejl från statsrådet där det står att ”Finland [dvs. regeringen] anser det vara av högsta prioritet att man når en lösning snarast” angående Kanada-avtalet. Ännu mera mystifik är fortsättningen: ”Finland är bekymrat över den växande kritiken mot frihandelsavtal. För att främja tillväxt och sysselsättning måste man få till stånd ett avtal. Det handlar också om vem som definierar reglerna för världshandeln”, säger Sipilä som förstås vill driva på TTIP och ro CETA i land. Ändå är hans påståenden i grov paradox med verkligheten. Enligt den pinfärska studien ”CETA Without Blinders” (som det lönar sig att läsa!) bara skadar man ekonomin ifall man antar CETA eftersom det innebär att sänka lönekostnaderna i ett läge av ekonomisk åtstramning, låg tillväxt och redan hög arbetslöshet. Studien konkluderar att ifall politikerna går inför CETA så sjunker den redan svaga inhemska efterfrågan ytterligare och de sociala spänningarna ökar med ökad privat låntagning, en ohållbar skuldnivå och ökad finansiell instabilitet som följd.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *