Några tankar kring det nordamerikanska presidentvalet

Det har i veckan svämmat över av analyser och kommentarer och till och med essäer kring utgången av presidentvalet i USA. Det var en oerhört spännande valvaka för en gångs skull, trots att själva kampanjen för länge sedan ebbat ut. Jag hör inte till dem som förfasar sig över resultatet, för man har tveklöst sett tecknen på vad som komma skulle. Däremot kan jag förstå den frustration som ligger bakom och ilskan över det politiska etablissemanget och institutionerna i Washington.

I EU-institutionernas Bryssel rådde förstämning, så också bland de många amerikaner i staden som till största delen är de som röstar på demokraterna. På en amerikansk valvaka i Bryssel i tisdags ventilerade folk sina tankar kring valkampanj och det stod klart att varken republikanerna och framför allt inte Trump gör sig populära. Jag kan inte annat än tro att det finns många likheter mellan den politiska åskådningen bland de som röstade i Washington D.C. och å andra sidan eurokraterna i Bryssel; över 90 procent röstade för Clinton i den amerikanska huvudstaden, men attityderna i Washington är inte representativa för resten av landet. Det bara visar på den fundamentala klyftan mellan den politiska eliten, som företräder eller arbetar för det dysfunktionella och starkt polariserade politiska systemet, och folk i gemen. Lite märklig är eurokraternas iver att trumfa med den kommande Trump-eran som ett led i att driva på för länge sedan skrinlagda projekt. Både kommissionsordförande Juncker och federalisterna vädrar morgonluft för den europeiska försvarsunionen (igen en gång), ett koncept som ventileras och existerar på papper men som inte riktigt någonsin fått luft under vingarna. Visserligen har Trump kritiserat NATO men den kritiken är bara en hänvisning till en omfattande debatt som pågått i många år kring militäralliansen framtid, något som inte varit självskrivet, trots den tillit som den finländska allmänna opinionen verkar sätta till försvarsalliansen. Som en kollega insatt i säkerhetspolitik uttryckte det; vad skulle det ha blivit av NATO om det inte varit för först Libyen-bombardemangen och uppföljning av Syrien-krisen.

Anmärkningsvärt är förstås hur Clinton kunde förlora för demokraterna i delstater som traditionellt röstar för partiet och dessutom i valdistrikt där Obama segrade stort över Romney så sent som för fyra år sedan. Där kan demokraterna bara skylla sig själva, för det speglar opinionsklimatet som kritiserat Clinton både vad gäller utrikespolitik och för att vara för bekväm med det så kallade storbolags-America (corporate US) och att stå för nära Wall Street-finansinstituten. Kontroverserna kring Hillary själv och all tidigare smutstvätt från paret Clintons 25 år i Washington och politiska karriär innan dess gjorde det klart från början att Clinton är en alltför kontroversiell politiker för att bli vald president. I själva verket gjorde hon ett överraskande bra val, men det upphörde inte att förvåna mig, som ändå följt internationell politik sedan 90-talet då det stod klart hur Hillary agerade som något slags informell vice-president med olika engagemang, är hur damen lyckades lansera sig som någon ny vändning i politiken, fast hon under fyra år som amerikansk utrikesminister och åtta år som senator verkligen inte skulle ha representerat någon överraskning utan en fortsättning på krigen i Mellanöstern och den allt mer genomgripande handelspolitiken där alltfler länder binds till det amerikanska institutionella systemet och körs över av amerikansk agri-export, rättskultur och den oinskränkta girighetens lag. Demokraterna kan skylla sig själva för att ha gjort partiet till ett instrument för paret Clintons maktambitioner och sedan försökt skyla över med att man satsat på en kandidat med ”erfarenhet”. Neoliberala Hillary väckte ju inte precis förtroende hos Bernie Sanders, som däremot skulle ha varit en utmärkt förespråkare för  om inte han då förlorat primärvalet och tvingats till att åtminstone formellt stöda HRC. Det var synd att Sanders inte fick en chans för sitt program med att utveckla den sociala dimensionen i det amerikanska systemet.

Med Clinton-eran i åminnelse och särskilt införandet av NAFTA-avtalet, som lett till så mycket misär, migration och arbetslöshet på båda sidorna av den omstridda amerikanska gränsen med Mexiko, hade jag svårt att förstå stödet för demokraternas presidentkandidat. Jag tyckte inte om hennes tendens att dra växlar på kvinnosympatier och försöka utmåla sig som någon kvinnokandidat per se; visst finns det många som säkert principiellt vill ha en kvinna som president, men absolut inte den personen, kvinna eller inte. Jag läste Michael Moores kommentarer kring valet i somras, då det redan stod klart för honom att demokraterna höll på att förlora i de så kallade amerikanska rostbältet, i sig en tragisk påminnelse om avindustrialisering utan ersättande produktion eller annan verksamhet som skulle upprätthålla den fallerade lokalekonomin. Som han uttryckte det, det här valet handlar om frestelsen att visa fingret mot både etablissemanget och Clinton-väljarna, fastän Trump kanske inte helt representerat politisk substans. För att citera Moore så var det en röst för ens fiendes fiende, inte minst på grund av Clintons impopularitet. När man både ser till kartan över valdistrikten där Trump tagit över demokraternas röster och hör kommentarerna bland väljarna står det nog att utläsa att Trump inte bara gynnades av den vita så kallade arbetarklassen utan fick både svarta väljare och en del av dem med latin-amerikanskt ursprung att rösta på sig. Sedan ska man inte underskatta betydelsen av att Clinton utreds både för att stiftelsen utövat otillbörligt inflytande och för e-mail kontroversen där hon skickat vidare konfidentiella meddelanden över egen server. Att det blir ett rättsligt efterspel för Clinton så förvånar mig inte alls; de senaste anklagelserna handlar ändå om anmärkningsvärt många mejl som representerade en säkerhetsrisk.

Det goda är att nu ligger både Stillahavsavtalet TPP och europeiska TTIP, som slutgiltigt skulle ha signerat vår underkastelse för det dysfunktionella amerikanska politiska och ekonomiska systemet, så gott som begravna. Om inte annat så kan Trump representera ett brott med trenden mot ännu mera globalisering och neoliberalism på storkapitalets villkor. Trump är ju verkligen inte den som heller ens omfattas av det republikanska etablissemanget, så i det hänseendet kan man tro att han tvärtom bryter med mycket i det republikanska mantrat; som någon sade så är han i viss mening mera av en demokrat än Hillary. De konservativa hejdukarna som kommer i Trumps kölvatten är man förstås skeptisk till, men å andra sidan hade en fortsättning på det snart sagt globala Washington-konsensuset knappast lett till någonting bättre. De utlovade förbättringar av den förfallna infrastrukturen i USA skulle verkligen vara på tiden. Positivt skulle det vara om den nya administrationen arbetar vidare på hälsoreformen, men det var aldrig ett lätt tema. Hälsoreformen var från början en urvattnad kompromiss som hängde på en skör tråd, men det var det enda Obama kunde få igenom i kongressen, vilket ju verkligen inte var hans fel utan republikanernas, men problematiken kvarstår med de oförsäkrade och därför folk som går utan någon som helst behandling. Däremot skulle knappast Hillary Clinton i det avseendet vara en bättre kandidat då hon själv missade chansen att konfrontera de verkligt inflytelserika försäkringsbolagen i den arbetsgrupp hon ledde för en hälsoreform på 90-talet. Men det är en välkommen ansats att det för en gångs skull blir en administration som ämnar stävja kostnadsutvecklingen genom att öka import och konkurrens i läkemedelspriserna. Lika intressant tycker jag ansatsen att begränsa mobbning är; maktmissbruk och missbruk av inflytande, särskilt när det blir så uppenbart som på lobbyisternas K-Street i Washington, måste man få bukt med som en del av att åtgärda det dysfunktionella amerikanska politiska systemet. Folk röstade för en förändring, fastän Trump ännu är ett oskrivet blad i politiken. Visserligen förekom det vissa dråpliga inslag och osmakliga kommentarer under valkampanjen, men jag tror att man i Europa inte riktigt dels ser kontexten för den politiska retoriken i USA. Bara för att valkampanjerna ofta är klatschiga och man kommunicerar i förenklade uppmaningar så förs det nog en absolut mera grundläggande analys av alla parter i det politiska systemet.

Den roll de övriga kandidaterna spelar är intressant; visserligen är USA ett stort land men över fem miljoner röster sammantaget till de övriga kandidaterna är inte att förglömma. Å andra sidan visar det på vilken potential det skulle finnas ifall det var ett normalt fungerande mångpartisystem och inte statt i en sådan dual klyvning som uppkommit. Jag skulle vara synnerligen intresserad av hur de 116 miljoner röstberättigade som inte deltog i valet och de övriga ställer sig politiskt. Kanske beror apatin på att valet i själva verket inte var utslagsgivande för all problematik som verkligen borde debatteras; det godtyckliga polisvåldet och det faktum att inte alla har samma värde eller ens chans till varken utbildning eller sjukvård.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

2 Responses to Några tankar kring det nordamerikanska presidentvalet

  1. Bengt Svensson says:

    Kampanjen handlade mycket om skandaler och inte så mycket om viktiga frågor som krigen, folks stagnerade eller sjunkande levnadsstandard etc.
    Det förvånar mig att så få röstade på alternativa kandidater med tanke på hur impopulära Trump och Clinton var. År 2000 skylde många Ralph Nader och De Gröna för att ha ”stulit” röster från Al Gore och tippat valet till Bush. Inget sådant tal 2016!
    Men jag tror inte man ska vara alltför optimistisk om Trump. Jag väntar och ser.

  2. A-K says:

    jo, så är det ju, på något sätt är det så lite av de mest brännande ämnena som ens tangerades i valkampanjen och man förstår ju absolut hur desillusionerade många amerikaner är. det riktade polisvåldet mot svarta var ju inte något de lovade åtgärda heller. så mycket som medelklassen förlorat med allt lägre inkomster och sedan hur det avspeglas i den inhemska efterfrågan och ekonomin i stort samtidigt som levnadsstandarden stagnerat för länge sedan, visst är det oerhört.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *