Media, makt och forskningsresurser

Jag tänker inte skriva om Trump, inte just nu i alla fall, för vi har vår alldeles egen Trump. Så jag skriver om pressfrihet.

Tre saker angående media från den senaste tiden som fastnat särskilt på min näthinna:
1. Sipilähärvan (förståss), som igen visar att Sipilä inte är intresserad av att föra en demokratisk politik eller ens demokratifrämjande interaktion med media, utan gynna eliten dit han själv hör.
2. Att en irakisk journalist fått avslag på sin asylansökan, med motiveringen att han kan byta jobb. Detta måste ju bara strida mot nån jäkla pressfrihetsparagraf vi har i det här landet!
3. Dagens nyhet om sannf.som fick böter för att ha skrivit om islam som ett hot mot demokrati och för med sig våld (själv bett polisen titta på sitt bligginlägg för att få ett utfall). Ett strategiskt sätt att försöka få det att verka som att förbud mot hets mot folkgrupp är samma sak som en begränsning av yttrandefriheten och därmed ett hot mot demokrati.

Två större saker som oroar mig här. Att MV lehtis läsare delar retorisk strategi med Sipilä då de kritiserar mediainnehåll de inte gillar (att den är vinklad).
Den andra saken är vår verkliga pressfrihet/nivån på journalistiken och transparens i viktiga saker som händer, och att en officiell institution som Migri kunnat fatta ett sådant beslut på riktigt, att en journalist ska byta jobb.

Jag var på en föreläsning om Irak idag, en forskare från Migri drog den, och jag påpekade om just detta fall. Han skulle ta det som respons till Migris Asylavdelning.
Och så frågade jag hur mycket forskning som gjorts ur genusperspektiv på människorättssituationen i Irak. Så vitt han visste finns inte så mycket forskning om vad som kvinnornas situation är där och han hade ingen aning om bordellverksamheter (i praktiken sexslaveri) som drivs av betydligt fler aktörer än Isis. Det här tar jag upp här nu därsför att det både har rapporterats om att andelen avslag på kvinnors asylansökan är större än mäns, och att någon som jobbat med papperslösa i 10 år sagt att hen har känsaln av att kvinnor får hårdare beslut, allt om inreseförbud till shengenområden etc.

Jag vill med andra ord veta mer om detta.
Nästa vecka ska jag på ett seminarium på Migri där jag dels själv ska presentera ett forskningsprojekt jag koordinerat, men framförallt höra vilka andra forskningsprojekt som är på gång relaterat till asylsökanden.
Hoppas det kommer fram något belysande där.

This entry was posted in Bloggar, Nana. Bookmark the permalink.

One Response to Media, makt och forskningsresurser

  1. Ernst Mecke says:

    The tendencies of Migri are unluckily nothing new (which does not make these tendencies any more acceptable). The only comment I can contribute to this point is the Freudarxist proposal that one should check candidates for some positions by means of whole batteries of psychological tests (because otherwise xenophobic bosses will simply go on choosing/promoting xenophobic employees …).

    Concerning Sipilä and Trump I do at least see their problem, which is how to reach the public without having to expose one’s opinions to selection and ”interpretation” by media whom one considers as hostile. The electronic media give them this possibility, which they use. Could it now be perhaps the job of the media to present to the public a careful analysis of the tendencies of which all those messages on Twitter are symptoms (e.g. I think it well done that some people were listening to Trump’s speeches and then went public with the result that Trump, when speaking in public, needed on average 3 min and 15 sec to produce an untruth)?

    And finally, at least in my private email correspondence I do try to give good and (hopefully) convincing reasons even in my correspondence with a German correspondent who has clear tendencies towards extreme rightist ideas. I do not think that I can convince him (in fact I think him pretty neurotic – but who is not???), but if this correspondence were public it might be good to try and find good and convincing reasons. Although: noble as this may sound, there is of course also the factor that some people are able to produce in a short time such loads of rubbish that it becomes impossible to argue against any single point. Might it in such a situation be the best way just to pick out a few points, demonstrate them to be rubbish, and then characterize the method as just ”a mass production of rubbish”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *