CETA går fram som tåget

Kontroverserna kring det planerade EU-frihandelsavtalet med Kanada, CETA, stämplade igen den politiska debatten den här veckan. Problematiken med de ekonomiska effekterna är en vägande faktor för motstånd mot avtalet; enligt beräkningar kommer det att som helhetseffekt att sänka lönerna i de största EU-länderna. Samma studie visar att den privata sparkvoten ökar, medan de offentliga investeringarna sjunker och antagligen totalefterfrågan i ekonomin också. Totalt uppskattas det orsaka en förlust av flera hundratusen jobbtillfällen. Koncentrationen av kapital stiger och den kapitalägande klassen är också den som vinner på avtalet.

Efter att Europaparlamentet den här veckan antog CETA följer ratificeringen i EU-länderna nationellt. I den allmänna debatten har man fokuserat mindre på de institutionella följderna av avtalet, dvs. avsikten att bygga ut systemet med skydd för utländska investerare. Hittills har det räckt med att investerande företag kan åberopa det nationella rättssystemet i respektive land i normal ordning. Den investerarskyddsdomstol som nu ingår i Kanada-avtalet innebär en klar överföring av institutionell makt från nationella administrativa system och rättsordning mot ett system där tre skiljemän (utnämnda enligt vissa förfaranden där också Europaparlamentet vill ha inflytande) ska kunna pröva allt som ett enskilt EU-land författningsmässigt gör, liksom kommunala beslut och andra administrativa beslut. Den här maktförskjutningen är oroande vad gäller den makt som då utövas av den här investeringsdomstolen och skiljemännen. Juridiska experter som satt sig in i systemet bedömer att det är oförenligt med ett oberoende domstolsväsende och det om någonting är ett brott med grundprinciperna för den europeiska rättsstaten. De juridiska experterna som uttalat sig för gröna och vänsterpolitiker varnar för att investerarskyddssystemet är ett led i att sätta en prislapp på demokrati och reglering, särskilt genom den rätt till kompensation som står som lockbete för investeraren.

I princip ska i fortsättningen alla beslut som fattats i offentlig ordning kunna prövas och därför skapas ett osäkert rättsläge när det gäller nya beslut och offentlig reglering. Den offentliga sektorn måste då i fortsättningen beakta risken för att man förlorar en eventuell stämning av potentiella investerare (dvs. företag, till och med de som inte existerar annat än till namnet via registrering, kan hävda att ett förvaltningsbeslut äventyrar en potentiell investering). Visserligen ska systemet med investerardomstol i princip inte godkänna annat än relevanta materiella fordringar, men ändå riskerar den offentliga sektorn i respektive EU-land att bli tvungen att betala ut ansenliga belopp via det här systemet i form av fordringar som företag kan hävda uppkommer som resultat av beslutsfattande i normal ordning. Synnerligen problematiskt är att det här systemet ger inflytande till en grupp aktörer, dvs. de som i fortsättningen under CETA-avtalet kan kvalificeras som investerare, och det är en ny situation som inte gäller för andra samhällsgrupper. Konsekvensen är att den offentliga sektorn i framtiden måste se över sina åtaganden med risk för anspråk från investerarhåll. Det är igen synnerligen problematiskt både vad gäller aspekterna kring beslut och reglering och rent budgetmässigt. Möjligheten till att investerare ställer en fordran blir till ett överhängande hot mot den offentliga sektorn.

Dessutom är det frågan om enorma summor i eventuell ersättning då stora värden står på spel. Det finns exempel på hur motsvarande system tidigare utnyttjats i flagranta och rent godtyckliga anspråk som väckts av dem som har möjlighet till det, dvs. företagssektorn och särskilt de som är välrepresenterade av en skrupellös affärsjuristkår. Och det sker inte bara i teorin, utan det finns många exempel på oskäliga ersättningar som utbetalats i Kanada till följd av NAFTA-avtalet. Det mest förbluffande är hur skevt systemet är då det inte förutsätts något ansvar av investeraren som motprestation. Det paradoxala är också att man inför väldigt omfattande mekanismer för att tillämpa skiljemannadomarna, till och med så att de utslag som utfärdas från skiljemannadomstolen åtnjuter större prioritet för genomdrivning av beslutet än vad som garanteras någon annan privat aktör i några som helst system världen över. Risken är den att EU-ländernas nationella rättsväsenden inte heller i det läget kan skydda dem som drabbas av de internationella investerarnas framfart om det gäller skador eller försummelser, eftersom de befinner sig på en egen galax vad gäller rättsskipningen. En annan aspekt är att amerikanska företag också kommer in i systemet via filialer i Kanada, ackompanjerade av nordamerikanska advokatbyråer för att driva processerna. Med den nya investerardomstolen åsidosätter man inte bara de lokala domsagorna utan paradoxalt nog har inte systemet någon roll för EU-domstolen heller. Dessutom ska ju EU-lagstiftningen omsättas i ländernas nationella rättssystem. Däremot kan ännu någon av EU-länderna komma att yrka på att EU-domstolen tar upp frågan om huruvida investerardomstolen är förenlig med EU-lagstiftning. Belgiska regionen Vallonien trycker på för att Belgien ska väcka klagan.

Synnerligen paradoxalt är också att CETA-avtalet stipulerar att EU-länderna visserligen har vad förhandlarna har betecknat som ”right to regulate”, uttryckligen rätt att fatta beslut i offentlig ordning, reglera och lagstifta, men samtidigt slår man ju fast att ifall staten i fråga reglerar på ett sätt som går emot investeringskapitlet i det ratificerade avtalet så måste man vara beredd på att det prövas i investerardomstolen och det blir för staten att betala! Problematiken hänför sig också till kommunernas offentliga upphandling, eftersom kanadensiska företag där ska behandlas på lika villkor. Om man t.ex. besluter att inte konkurrensutsätta en service utan producera den kommunalt uppstår en konflikt som kan prövas av investerardomstolen. På det sättet inverkar CETA direkt både kommunalt och regionalt. Från EU-kommissionens håll vill man jämnt tona ned konflikterna och hävda att följderna av att CETA är så vittgående inte är så drastiska. Men ändå överskrider rättigheterna man tillskriver utländska företag som investerare vida det som andra företag åtnjuter under nationell lagstiftning. I det här fallet kan kanadensiska investerare åberopa icke-diskriminering vid t.ex. offentlig upphandling eller konkurrensutsättning och det kravet på rättvis behandling för utländska investerare har visat sig vara ett begrepp som tjänar till att anmäla missnöje med alla offentliga åtgärder som misshagar företag eller deras advokater!

Problemet är det att ingenstans under hela förhandlingen om CETA har vare sig kommissionärer eller ministrar eller tjänstemän gett relevant information om vad man verkligen eftersträvar med avtalet och vad den noga övervägda avtalstexten faktiskt innebär. Det igen är i högsta grad en fråga om politisk ansvarighet. Nu går CETA vidare till riksdagar och parlament i EU-länderna.I Europaparlamentet gick det igenom med 408 röster för och 254 mot. Kanada har så när som på godkännande i andra kammaren ratificerat avtalet. Däremot tillämpas det redan från och med april, förutom kapitlet om investerarskydd. Medborgarrörelserna som mobiliserat mot avtalet hoppas ännu på att det blir strul någonstans. Det är totalt 38 parlament som ska ge sitt godkännande, eftersom vissa regionala parlament också konsulteras.  Det enda som kunde stoppa att avtalet antas är att det förklaras grundlagsstridigt någonstans eller möjligtvis att det hänförs till EU-domstolen. 

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *