Energipolitik i ett nötskal

”Men sluta, Uffe, alla vet ju att det finns dagar då solen inte skiner, för att inte tala om de mörka nätter och dagar då det är stiltje, och vindmöllorna står stilla. Det fungerar inte i Finland med förnybar energi”

Ungefär så här låter det mest klassiska motargumentet mot förnybar energi i Finland. Ändå visar utvecklingen att den förnybara energin vinner terräng i Finland och i världen. Låt mig kort förklara varför utvecklingen bort från fossila bränslen till har satt i gång och varför den närmast kan ses som den snöboll som utlöser laviner, som sopar det gamla och fula med sig.

Först så har vi en klimatförändring som verkar inträffa tidigare och mer kraftfullt än vad än pessimisterna förutsåg. Då jag var barn skidade vi till folkskolan i Köklax (numera Kungsgårdsskolan), idag kan barnen i praktiken cykla till skolan vintern igenom om de så önskar. Skidorna används under Lapplandsresorna och i slalombackarna där snö kan produceras maskinellt, förstås kräver detta en massa energi, som vi egentligen inte skulle ha råd att slösa bort.

Men nu tillbaka till motargumentet.

Hela idén med förnybar energi vilar inte på ett produktionsslag utan på flera kompletterande energikällor plus några andra tekniker, som jag berör lite senare. Kombinationen gammal vattenkraft, vind och sol är mycket mer slagkraftig än en satsning bara på det ena slaget eftersom det blåser mer på höst och vinter då solen producerar minst energi, likaså är vattenflödet större höst och vinter än sent på våren och sommaren. Samma utjämning sker ofta också på dags- och veckonivå. Det finns soliga och vindstilla veckor, och det finns molniga och regniga veckor, då det ofta också blåser i samband med lågtrycken.

Denna ojämnhet regleras i första hand av vattenkraft samt även av gasdrivna kraftverk inom landet, då effektuttaget på dessa på mycket kort tid kan varieras och anpassas till utbudet av övrig förnybar energi och totalefterfrågan i landet.

En annan ännu viktigare utjämnande faktor blir det internationella samarbetet och överföringen av el mellan länderna. Redan i dag sammanbinds länderna runt Östersjön av kraftfulla ellinor, som ibland löper uppe i luften, men ofta på havsbottnen. Sammanlänkningsgraden för Sverige inklusive Nordbalt är kring 40%, då EU talar om målet att höja den från befintliga miniminivån om ca 10% till 15% före år 2030. Så vi kan konstatera att vi i norra Europa kommer att ha överföringskapacitet för icke planerbar elproduktion. Så även om det är vindstilla i Finland, så blåser det troligen helt tillräckligt i södra Östersjön eller Nordsjön, och vi kommer med stor sannolikhet att klara oss med förnybar energiproduktion i framtiden.

Ett tredje sätt att utjämna svängningarna i outputen av el är att lagra den. Priset för den småskaliga lagringen med batterier sjunker, men är ännu relativt hög. PowerWall2 med 14kWh kapacitet kostar ca 6500 euro enligt företagets finländska hemsida. Motsvarande europeiska produkt Sonnenbatterie eller Sparte torde kosta närmare 10,000 euro. Så än är vi inte där, men på god väg. Enligt samma sida skulle vi i mitt exempel med 5 kW(p) solanläggning och en PowerWall2 kunna nå en 87% självförsörjning. Ett ”gratis” batteri får du om du köper eller leasar en elbil – då kan överskottselen lagras i elbilen och den vägen tränger den säkert undan de fossila bränslena. Batterierna klarar bara av att lagra energi för ett dygn framåt, men det viktiga är att man den vägen kommer åt att toppa topparna i elproduktionen som inträffa under morgonen, vid lunchtid och middagstider. Poängen är klar, vi kommer att se en decentralisering av elproduktionen under de kommande femton åren. Och det är välkommet för det gör vårt samhälle mindre sårbart för yttre och varför inte också inre hot?

Det fjärde sättet innebär flytt i tiden av elefterfrågan. Detta innebär att man vid en efterfrågetopp centralt styr om efterfrågan. Inte längre genom att brutalt klippa av elförsörjningen till ett visst område i landet utan genom att gå in och stänga av t.ex. ventilation eller uppvärmningen för en kritisk halvtimme eller så. Väldigt ofta märker inte konsumenten något av detta, men landets försörjning av el är räddat med ett litet tricks. Självfallet kräver detta styrprogram, som inte ännu installerats i stor skala. Men det finns de som påstår att här döljer sig ett nytt ”Nokia” för Finland om man bara orkar ta vara på chansen. Här kan behövas ett offentligt stödsystem för att komma i gång – annars kanske våra bästa programmerare bara sitter i solen i Spanien och Malta och funderar på nästa generations förströelseprogram åt en undersysselsatt allmänhet.

Vad har detta då med kommunalvalet att göra? En hel del. Kommunen ska inte försvåra installationen av förnybar energi genom gamla föreskrifter, som borde ha upphävts för länge sedan. Tvärtom kommunen borde själv föregå med gott exempel i snart sagt alla sin byggnader och i synnerhet i skolor där nästa generation fostras. Dessutom kan och bör kommunen idka ett oberoende informationsarbete.

Slutligen för att förekomma eventuella sura kommentarer om att han nog inte lever som han lär bifogar jag ett fotografi på den solelsanläggning som vi tog i bruk i förra veckan i Glasdalen, Köklax, Esbo.

 

This entry was posted in Bloggar, Uffe. Bookmark the permalink.

7 Responses to Energipolitik i ett nötskal

  1. Bert says:

    Solenergi är INTE realistiskt, i nuläget alltså. Åtminstone inte för en villa (s.k egnahemshus) med en årsförbrukn av el på 2300 kWh.

    Kostnaderna för solpaneler har kommit ner och torde i dagsläget för den här energimängden vara ca 4000 € inklusive växelriktare mm tillbehör. Exklusive arbete förstås. Så inte helt orealistiskt. Men sen är det ju det där med nattens mörker när panelerna inte genererar nånting och snön, du vet den där som ligger tung på taken och panelerna..

    Så vi borde som sagt kunna lagra solenergin. Och det är här det blir orealistiskt. Du nämner att 14 kWh lagringskapacitet kostar 6500 € med kinesiska batterier. Om vi nu bara räknar med att hälften behöver lagras, dvs 1100 kWh, så betyder det ändå en kostnad på närmare en halv miljon ! I klass med vad själva huset kostar..

    Och sen har vi uppvärmningen. Där är energibehovet närmare tio gånger så stort. Liksom kostnaderna. Så man ska nog vara (mång?)miljonär för att kunna leva på solenergi.

    • Ulf Sjögren says:

      Snittförbrukningen för en villa i Finland som värms upp med el via t.ex. luftvärmepump och golvvärme torde ligga runt 18000 kWh. Lagringen av solenergi ska täcka allt från ett dygns behov av el för alla övriga ändamål än uppvärmning (kan ligga på runt 2300 kWh/ 365 = 6 kWh och uppåt.) Tar man uppvärmningen med får man tänka sig 50 kWh per dygn och uppåt, men så att den vintertid är betydligt högre och sommartid närmar sig noll. Tanken även här är att elbatterierna högst ska klara av ett dygnsbehov, dvs på marknadsföringssidorna rekommenderas två batterier med en kostnad på 13,000 euro. Dvs det handlar mer om att flytta överskottselen från dagen till kväll, natt och morgon och den vägen dra ner på landets totalkonsumtion. Batterierna är aldrig tänkta som säsongsutjämnare. Och som sagt, alla påstår att deras priser är sjunkande.

      men viktigast är att inse att varje åtgärd är ett steg i rätt riktning och flera åtgärder måste kombineras för att vi ska kunna gå över till förnybar energi. Så tag med värmepumpen (bergvärmen), solfångare och solpaneler och batterier samt en öppen spis för vedeldning under de allra kallaste och mörkaste dagarna. Då börjar målet hägra.

  2. Lasse Garoff says:

    För uppvärmning finns det ju också värmepumpar, och Helen är ju ganska duktiga på både fjärrvärme och -kyla. Poängen som ofta går förlorad är att ingen förväntar sig att all energiproduktion ska skötas enbart med sol- eller enbart med vindkraft, utan att det finns en hel mix av olika lösningar som kan och bör utnyttjas. Tack för en intressant och hoppfull text! H Lasse

  3. Ernst Mecke says:

    I certainly like Uffe’s text, feel even inspired to add a few aspects and ideas. Such as: The speed by which wind power is being installed in Finland is (compared to the density of wind power installations on Germany’s – relatively very short – west coast) ridiculously slow. As one of the reasons I was told (I forgot by whom), there is the dream of many farmers that they, in order to secure some money for their retirement, should have the possibility to sell some corner of their land to somebody who wants to put some summer cottage on it, and the resulting fear that they might not get a good price for that piece of ground if there should ANYWHERE be some windmill in sight. And a second reason was that Finland seems to get clearly less wind than the German west coast. Still, considering how VERY much coastline Finland has, the present neglect of wind power is something like a scandal.

    Against the objections of land owners it would be quite possible to do some development work. For example there are some Japanese examples of floating wind power on rafts (which should not disturb the view from the coast so very much, being low) – which would demand some adapting to the Finnish condition that the sea tends to freeze over in winter. And a production of large numbers of such on some assembly line (also for export) might help to keep the prices low.. For cottages far out in nature one could, instead, think of flying wind power, i.e. a unit kept in the air by a tethered balloon (which would be clearly cheaper than a tower or mast). Further, such development work might well result in products which could be exported to, at least, developing countries. Ideas could be invited from the public, and the incoming ideas could be checked (or developed) by institutions which we already have (such as TEKES, and also Aalto university might be interested). But the thing which is (up to now?) lacking is of course political intiative (in a way understandable, considering what our politicians tend to have studied – such as political science, law, and similar -, but on the other hand wind power is not really rocket science, and experts for advice are, after all, available).

    • Ulf Sjögren says:

      Even though I agree with what you say, I just think that we must be able to deal with energy policies in finland without mentioning Rosatom in every story. In fact, only by investing in its competitors you make it unprofitable. And let us remember that more nuclear power will be built in Finland unless we come up with alternative solutions. And that must happen fast!

      • Ernst Mecke says:

        It seems to me that this your piece is not an answer to my text but to the piece of Christian Blom, which appears here UNDER this my present comment. This just in case that some reader should be somewhat astonished …

  4. Christian Blom says:

    Tack för en intressant artikel, men i dagens situation tycker jag att man i varje mer omfattande artikel om energiproduktion borde ta upp den stora skandalen med Rosatoms inblandning Finland energipolitik. Det finns fortfarande möjligheter att förhindra bygget av den nya kärnkraftverket i Oyhäjoki i Norra Österbotten. Allt tyder på att bygget utvecklas till en liknande mardröm som Olkiluoto trean har gjort. Plus att Rysslands kärnvapenproducerande firma är största enskilda ägaren i kraftverket. Rosatoms direkta och indirekta ägarandel ser ut att öka hela tiden också via de nya ägare som köper upp andelar i Pyhäjokis kärnkraftverk.

    Och skandalen ser ut att expandera. Ett nytt mystiskt internationellt investeringsföretag har gått in som finansiär för gruvbolaget Terrafame som förut hette Talvivaara. Man har redan kunnat avslöja bolagets kopplingar till skatteparadis och till miljö- och hälsoskandaler på andra håll i världen och nu också kopplingar till ryssarna. I de offentliga diskussionerna gällande produktionen vid Talvivaara i vintras avslöjades åter en gång att man på allvar siktar sig in på att börja utvinna uran vid Talvivaara ”som skulle räcka till för alla kärnkraftverk i Finland”, som det sades. Också representanten för STUK sade i TV:s A-Studio i februari att det vore bättre att utvinna uranet vid Talvivaara än att ”låta det ligga”, för i samband med nickelproduktionen kommer uranet i varje fall fram i luften. Uranutvinningsverket står sedan flera år redan färdigbyggt vid gruvan i Talvivaara.

    Det verkar alltså vara uppenbart att ryssarna sakta men säkert siktar sig in på att köpa upp urangruvan i Talvivaara, samtidigt som de innehar en dominerade ställning vid Pyhäjokis nya kärnkraftverk.

    Det ser ut att gå som i TV-serien Preseidentti på riktigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *