Jag, en seriemördare

Jag har åtminstone sex mord på mitt samvete, begångna med berått mod, kallblodigt och beräknande. Förra året tre och detta år ren tre, och det kan nog bli fler. Liken har jag grävt ner i trädgården.

Men som mitt samvete nu börjat göra sig påmint så erkänner jag nu dessa sex mord, såhär på webben dessutom, publikt. Men ändå inte på Facebook.

Jag kände inte mina offer. De valdes ut helt slumpmässigt. Jag gillrade en fälla som de stackars offren intet ont anande gick i. Fällan var så konstruerad att offrets nacke bröts och döden var ögonblicklig.

Dessa mord kommer naturligtvis att påverka min karma – eventuellt kommer jag att återfödas som en mus. Mina offer var nämligen möss, individer av arten Mus musculus, små (10 cm + 10 cm svans) skymnings- och nattaktiva gnagare med dåligt synsinne men dessbättre lukt-, hörsel- (hör upp till 100 kHz) och känselsinne. Möss är bra på att hoppa, klättra och simma, att till exempel längs med sommarstugans yttervägg ta sig upp i andra våningen lär inte vara nåt problem. De gillar främst vegemat men är nog allätare som kan klara sig på bara några gram mat per dag och nästan inget vatten.

Söta små rackare som jag inget skulle ha emot om det inte vore så att de i sin jakt på allt som går att äta också emellanåt gnagar på elkablars gummi- och plastisolering och på så sätt kan åstadkomma kortslutning, partiell kortslutning via sin vid det laget elektrocuterade kropp eller gnistbildning som kan ge upphov till en eldsvåda.

Så i källaren i Kottby brukar jag för det mesta ha några musfällor, gillrade med den traditionella ostkanten. Vanligen får de stå där i månader utan att lyckas fånga nåt annat än en glömsk stortå då och då medan osten sakta mumifieras.

Men nu hade tydligen ett gäng möss flyttat in och under en vecka gick tre möss via en av fällorna att möta sina gudar – eftersom husmusen alltid har följt människan och beskrevs ren av Aristoteles så kan man ju tänka sig att den också anammat mänskliga tros­före­ställningar. Den mus jag begravde i trädgården tillsammans med en överkörd ekorre fick i alla fall nöja sig med en enkel mus-limsk pinne på graven; enklare att göra dessutom än ett kors.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

5 Responses to Jag, en seriemördare

  1. Bengt Svensson says:

    Skaffa dig en hungrig katt. Då kan du statsmannalikt delegera mördandet och kanske få Nobels fredspris på gamla dar.

  2. Bert says:

    Fredspris brukar väl inte ges åt seriemördare ens om de har ‘bättrat’ sig genom att delegera mördandet. Men i detta fall lär det ju inte ens bli fråga om brott eftersom vi människor har definierat alla som inte hör till arten homo sapiens som rättslösa, fredlösa, biltoga. Katt i och för sig OK.

  3. Bror Kajsajuntti says:

    Mikael Niemi har en trevlig skildring av råttmördandet i sin bok Populärmusik från Vittula.

  4. Bert says:

    Niemis bok är super. Han presenterar där det tornedalsfinska begreppet ‘knapsu’ – som jag naturligtvis aldrig hade hört talas om tidigare – som innefattar allt som är ödesdigert för manligheten, kärringaktigt, fjolligt, som raserar manligheten på nolltid, efter vilket den mödosamt och långsamt måste byggas upp på nytt, i den mån det mera går. Det kan t.ex röra sig om att klä sig på fel sätt eller göra eller säga nåt ‘omanligt’. Vad som är ‘knapsu’ avgörs av den tornedalsfinska manliga gemenskapen där vad jag förstod en traditionell finsk machomanlighet står högt i kurs. Eller stod, numera har väl förhoppningsvis tiden sprungit förbi den värsta machofundamentalismen också där ? Sådär som den sprang förbi dinosaurierna..

    Råttmördande kommer jag däremot inte ihåg.

    • Bror Kajsajuntti says:

      Bläddra igenom boken till ett avsnitt där en tysk (?) köpt ett hus med stor råttplåga och eldar upp dem med en stor stank som sprider sig, när jag kommer åt ska jag försöka hitta sidorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *