Om Stiglitz’ ”Euron”

Joseph Stiglitz bok om euron från ifjol har nu i år kommit ut på svenska under titeln ”Euron: Hur en gemensam valuta hotar Europas framtid”. Den är verkligt bra analys av läget för gemenskapsvalutan.

Jag läste själv den engelska versionen och fann den lättläst trots sina 300 sidor. Stiglitz tar åtstramningspolitikerna vid hornen och avvisar många av de teser som styrt den europeiska monetära och finanspolitiken sedan början av eurokrisen 2010 och innan dess. Jag försöker samla några av tankarna här. ”Trots sin historia”, skriver Stiglitz, ”beslöt Europa att gå ihop under en enhetsvaluta och att inom Europa skapa samma slags rigiditet som guldstandarden tidigare ålade hela världen.

Guldstandarden gick under och ingen förutom några få personer (kända som ”gold bugs”) ville se den åter.” Stiglitz argumenterar för reformer i själva valutastrukturen, men frågan är om det finns politisk vilja för det. Istället föreslår han en vänskaplig skilsmässa som är att föredra framom nuläget där man bara fortsätter att krångla till saker och ta sig vidare till varje pris. Stiglitz jämför EU-integrationen med NAFTA, som förstås inte betydde vare sig gemensam valuta eller fri rörlighet. I det hänseendet var ”frihandel” en missvisande term; istället, skriver Stiglitz, handlade det om en förvaltning av ett handelsavtal som styrs av storbolagssektorns specialintressen, särskilt vad gäller USA, och hur den ekonomiska respektive politiska integrationen gick i sär. Han ser euron som ett exempel på hur den neoliberala ekonomiska agendan inte lyckats höja den ekonomiska tillväxten men resulterade i ökad ojämlikhet.

I och med att euroländernas budgetunderskott och statsskuld begränsades i Maastricht-kriterierna (som visserligen få länder höll, så när som på Finland, från -98 och framåt) hade länderna inte tillräcklig flexibilitet i att föra finanspolitik och avvärja en djup recession. Än värre, konstaterar Stiglitz, var att Europeiska centralbanken ju fått mandat att enbart fokusera räntepolitiken på att hålla inflationen nere, i motsats till amerikanska Federal Reserve, där andra centrala mål för räntepolitiken är ekonomisk tillväxt, sysselsättning och stabilitet. Det handlade alltså inte bara om att eurozonen inte kunde rymma länder som var så olika till sin ekonomiska struktur, utan om att reglerna för euron inte var ägnade till att främja tillväxt, sysselsättning och stabilitet.

Stiglitz växlar i terminologin mellan att benämna det han kritiserar som både marknadsfundamentalism och nyliberalism; han har en bra poäng i att teserna som står till grund för euron präglades under sent -80-tal och -90-tal, bl.a. enligt Delors-rapporten av dåvarande franska finansministern Jacques Delors från 1989 som föregick Maastricht-fördraget. Hur som helst präglas arbetena av en orubblig tro på marknadens ofelbarhet. Sedan kritiserar han både eurozonens struktur och sedan finanspolitiken som förs under devisen ”TINA”, ”there is no alternative”, en inbyggd alternativlöshet i politisk argumentation som vissa prominenta politiker framhärdar i då de tror att det gör att de inte kan kritiseras, trots att den halvmesyr som uppkommit visar på att man antingen måste gå mycket längre i integrationen (och för det finns det inte väljarstöd och det skulle knappast annars heller vara en bra riktning) eller ha ”mindre” Europa, dvs. återgå i fråga om integrering.

Stiglitz betonar också att hela problematiken med euron och krishanteringen var att det gick fel från början; budgetåtstramningarna och reformerna skulle inte ha kunnat åtgärda recessionen. Och att det varit populärt bland politikerna att skylla på krisländernas budgetunderskott, fast dess uppkom som följd av krisen, inte innan, medan det var andra problem som ledde till krisen och själva eurostrukturen som var ohållbar från början. Ju mera finanspolitiska åtstramningar, desto större ekonomisk stagnering och hur EU-politikerna kan låtsas missförstå det är för Stiglitz ett mysterium.

Euron som ekonomiskt och politiskt projekt borde rimligtvis stärka demokratin. Men det har fått motsatt effekt; den mest inflytelserika institutionen i eurozonen är Europeiska centralbanken som var avsedd att vara oberoende, en nyliberal idé som Stglitz påpekar var i ropet då grunden för den gemensamma valutan lades, en tanke som tvärtom ifrågasatts till förmån för centralbanker med ansvar som är mera av politisk karaktär. Att påstå att ECB dessutom inte skulle vara politisk avvisar Stiglitz bestämt; t.ex. då ECB skjutit till medel i de krisande länderna bankväsenden är det ett politiskt beslut. Sedan går Stiglitz igenom hur mycket EU-länderna förlorat i värde i och med euron, alltså beräknad förlorad produktion sedan införande av euron (och då redan -98 före den cirkulerade som valuta). Han jämför tillväxten eller snarare då hur ekonomierna tidvis krympt med tillväxttrenden som rådde för samma länder 1980-1998 och konstaterar en diskrepans på €200 biljoner (!) kumulativt till slutet av 2015. Den här trenden förstärks ännu så euroländerna fortsätter förlora på euron (privathushållens inkomster följer dessutom en sjunkande trend i samma kalkyler).

Stiglitz skjuter i sank ett av EU-politikernas älsklingsbegrepp, intern devalvering, och nämner Finland som ett exempel; ”I vissa länder, såsom Finland, har låg inflation inte räckt till för att återställa export av gods och service till de nivåer som rådde före krisen”. Finanspolitiken har strypt den inhemska efterfrågan men också utbudet och i vissa länder har igen exporten inte vuxit i den takt som krävts för att kompensera bortfall i inhemsk konsumtion i andra sektorer av ekonomin. Mycket intressant är Stiglitz kritik av ett annat begrepp som de finländska beslutsfattarna anför hela tiden, konkurrenskraften! ”Då ledarna för eurozonen predikade om betydelsen av att återställa konkurrenskraften i krisländerna så undergrävde de i själva verket konkurrenskraften i och med att både eurozonens struktur och finanspolitiken ledde till en högre kostnad för kapital då bankerna blev svagare och pengarna flydde till de starkare EU-länderna.” Bland annat sjunkande inkomster och sjunkande efterfrågan ledde till högre risk och ett läge där investerare tvärtom var ovilliga att vare sig investera eller öka sysselsättningen hur låg styrräntan än är. Inget hade vid införandet av euron föreställt sig en situation där styrräntan blir så låg att den inte kan sänkas mera eller att minusräntan inte har någon effekt på investering. Och han betonar att ECB inte uppmärksammar kreditflödet, som han menar är ett särskilt problem i Sydeuropa där man inte kan få kredit (varken privathushåll eller företag) oberoende av den låga räntan. För Finlands del är läget prekärt i och med att BNP ännu inte nått i kapp nivån före krisen 2008.

Sedan så pekar Stiglitz förstås på den dolda agendan i hela eurokrishanteringen; den där den offentliga ekonomin nedmonteras, särskilt som följd av åtstramningsprogrammen. Han resonerar kring utsikterna för en så kallad vänskaplig skilsmässa i eurozonen där ett av alternativen är att Tyskland skulle lämna zonen tillsammans med Finland och kanske Nederländerna. På det sättet skulle växelkursen mellan de utträdande länderna och de som stannar kvar justeras. Som Stiglitz säger, det skulle inte vara hela världen för valutor kommer och går. Euron var bara ett experiment som var dåligt upplagt och inte hade förutsättningar att lyckas. En annan möjlighet är en flexibel euro där valutorna (för enskilda länder eller grupper av euroländerna) fluktuerar inom viss gränser. Som Stiglitz påpekar, euron var aldrig varken ett särskilt demokratiskt projekt (ECB är inte politiskt ansvarig, eurozonens medborgare tillfrågades inte då regeringen helt enkelt ändrade valutan) eller ett valutasystem som skulle garantera stabilitet, snarare tvärtom. I eurozonen i nuvarande utförande är förlusterna för dem som förlorar på systemet större än vinsterna för de som vinner på det. Det lönar sig att läsa boken, den ger ännu en massa mer.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Om Stiglitz’ ”Euron”

  1. Maria says:

    Tack för tipset om en intressant bok. Åtminstone förr har Stiglitz skrivit begripligt om finanspolitik också för den som saknar djupare ekonomisk insikt.
    Att han har kritik mot både intern devalvering och åtgärderna för att höja konkurrenskraften låter toppen. Tänk att det är kostnaderna för kapital som har blivit så höga att det hämmar ekonomisk utveckling! Här har det tvärtom skurits i de anställdas bit av kakan både direkt och indirekt genom att krympa den offentliga ekonomin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *