Delnings-/bytesekonomi OK, men..

En av de första delningsekonomierna, ickemonetär dock, är utbytessystemen (Community Exchange System) där man byter i första hand tjänster men numera också varor som värderas i en valuta baserad på tid.

I Sverige går de här systemen oftast under benämningar som ’bytessällskap’, ’bytesring’ eller ’bytesbank’. Totalt nio lokala system. I Stockholm finns t.ex ’Tidsmaskinens bytesring av varor och tjänster’, med valutan ’Timpeng’, motsvarande en timme.

I Finland finns det för närvarande fyrtiosex lokala utbytessystem, de flesta kallar sig ’aikapankki’, nån ’vaihtopiiri’, i svenskbygder t.ex ’tidsbank’. Här slår vi svenskarna med besked. I Helsingforsregionen heter det största utbytessystemet ’Stadin Aikapankki’, med valutan ’Tovi’, också motsvarande en timme. Namnen på de valutor som används i Finland är i och för sig spännande. De flesta heter som sagt Tovi men sen finns det Solidar, Tunti, Hour, Aika, Hymy, Kotte (Malax), Pähkinä, Park (Pargas), och Markka (Villmanstrand).

Eftersom jag för några år sen anslöt mig till Stadin Aikapankki (STAP) får jag fortfarande regelbundet listor på vad för tjänster som bjuds ut och vad som efterfrågas. När jag läser igenom de här listorna får jag för det mesta samma känsla som när jag promenerar genom en loppis; intressant som fenomen och trevligt som miljö, men nej tack.

Jag har i och för sig fortfarande några Tovis innestående, att handla för alltså. Jag gjorde då i början en webbsajt åt en kille som behövde den för sin cateringverksamhet och debiterade då 10 Tovis, för ett arbete som nog räckte längre men täcktes inte ta mer. Använde sen några Tovis på att ha en kille att byta däck på bilen, han igen behövde Tovis för att anlita barnvakt. Så i och för sig fungerar den här bytes- eller delningsekonomin nog på en sån här ’grannhjälpsnivå’. Till och med så bra att skatteverket lär ha blivit intresserat..

Emellanåt när jag ögnar genom listorna på vad som efterfrågas blir jag ändå frustrerad av hur hjälplösa människor framstår på dessa listor. Hjälp med flytt, med att rasta hunden eller ta hand om den under semestern, barnvakt, språk- eller pianolektioner är förstås OK men det finns ju yrkesfolk.. Hjälp med att sätta upp en lampa eller en gardinstång, med trädgårdsarbete, med fönstertvätt, med att fixa ett punkterat cykeldäck, med att klippa håret; här börjar nog gränsen gå för mig personligen; fixa själv eller anlita yrkesfolk.

Och sen finns ju de som idiotförklarar sig; nån som tappat en nyckel som glidit in under kylskåpet och nu behöver hjälp med att få fram den. Nån som behöver hjälp med att sätta ihop en IKEA-möbel. Nån som behöver hjälp med att reparera en C-kasettspelare eller en elektronisk anteckningsbok från 90-talet.

Är det arrogant att göra sig lustig över nån som inte klarar av att flytta ett kylskåp eller sätta ihop en IKEA-möbel ? Flera Tovis tänker åtminstone inte jag skaffa mig genom att uppmuntra och medverka till sån hjälplöshet.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Delnings-/bytesekonomi OK, men..

  1. Ernst Mecke says:

    Thank you anyway for bringing STAP to my attention. As to your disgust about some people’s helplessness: (a) there are about a million people in the Helsinki area, and among that many one will have a (relatively small) minority who for one or some other reason are REALLY not able to do certain things themselves – the reasons may be physical (I meet very often a man who is unable to use his left hand, and a member of a group of which also I was a member was lying for two days in his apartment because he had fallen, could not get up, and even could not reach to the phone), or mental (somebody may be something like traumatized about a job which has gone very wrong in the past), or financial (some people do simply not have the extra money to pay for a specialist – just think of the bread cues). And some people may MAINLY simply be so lonely that they ask for help with a simple job just as some type of ”bait” to get somebody to come and, should we say, ”grant the experience that there actually are still persons who are friendly/helpful enough to care”. – It is then up to the helper to decide whether s/he will ever go again to help a person who was obviously using the call for help as a means to get some temporary company. Anyway one SHOULD realize that there is not so little physical, mental and economical misery in our society.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *