Trakasserier, sexuella sådana, respektive sexism

Då ”Weinstein Company” stod som producent i sluttexterna på en nyutkommen film jag såg för någon vecka sedan insåg jag hur avslöjandena om sextrakasserier för en gångs skull ändrat ens inställning till hela filmbranschen.

Utan att vara dess mer insatt i drama- och filmindustrin har man fått insikt i Hollywood-skrönorna om ”the casting couch”, att skådespelare tvingas ligga sig rollerna. Men i debatten som tog fart tror jag man lite tappade fokus och inte såg Hollywood-övergreppen för vad de verkligen beskrev, dvs. våldtäkter och grovt sexuellt våld som givetvis är straffbart, men där en patriarkal maktkultur dolde utnyttjandet, med hjälp av sekretessavtal. Det är ändå förfärande att tänka sig att skådespelare, som man tror har chansen att utveckla sin talang i expressiv scenkonst är så utsatta för situationer utom egen kontroll där övergreppen verkar vara mer rutin än undantag.

Därför tycker jag att sympatiyttringen på nätet kanske gick lite förbi hela problematiken, för själva Hollywood-upphovet till debatten handlar ju om övergrepp som är straffbara, inte anspelningar eller insinuationer eller attityder mot kvinnor generellt. Däremot tror jag säkert att det behövs en debatt kring vilken slags åsiktskultur som medger att sådana här övergrepp inte fördömts i tillräcklig utsträckning och vad det är som gör att gärningsmännen tror sig kunna komma undan med dem. Sådana här avarter till beteende kan knappast utrotas, för rötägg finns alltid, men säkert överlag stävjas. Dessutom tror jag själva tendensen till acceptans hänför sig till åldersgruppen, för skillnaden i föreställningar kring vad kvinnor liksom ska kunna räkna med att så att säga utsättas för varierar, väl ganska mycket enligt generation. Ändå är det väl lite förenklat att se det som att de som växt upp med en mer restriktiv syn på kvinno- respektive mansroller skulle vara mer benägna att objektifiera kvinnor, men jag dristar mig nog till att anta att för män som fått social förstärkning för antagandet att de hänsynslöst kan utnyttja sociala sammanhang till att tränga sig på kvinnor i högre utsträckning hör till generationen född precis efter under kriget, de beryktade 40-talisterna. Inte för att jag skulle rentvå vare sig tidigare eller efterkommande generationer heller, men det mer typiska kvinnoföraktande beteendet tycker jag är utmärkande för de så kallade stora årskullarna. Förstås undrar jag vad kvinnornas roll i den generationen är; underbyggs problematiken av den generationen kvinnors tysta godkännande av manlig dominans?   Självfallet är det inte kvinnorna som ska skuldbeläggas, men nog måste man tackla alla faktorer som spelar in. I miljöer där det finns en outtalad social acceptens för mäns sexuellt gränsöverskridande beteende så florerar också föreställningarna kring den sociala acceptansen för sådant som i själva verket ska betecknas som trakasserier och beivras därefter.

Däremot så måste man klargöra begreppen och där förhåller jag mig lite skeptiskt till dem som vill dra allt, inklusive skämt och raljerande kommentarer, över en kam. Sexistiska föreställningar spelar en roll i det sociala umgänget, men jag tycker ändå att det som debatterats med avstamp i Hollywood-debatten är grovt fysiskt utnyttjande eller ansatser till sådant, inte varje anspelning på något med sexuell anknytning, hur malplacerat sådant än kan vara i gemen. Förkastlig är däremot kulturen att övergreppen tigs ihjäl och att offrens acceptans av status quo är villkor för att avancera i karriären. Vad gäller de verkliga övergreppen, alltså. Om man dessutom vidgar diskussionen till att gälla ovälkomna närmanden i olika sammanhang så riskerar man att späda ut hela debatten så den inte nyttar till något, hur kritiskt jag än annars förhåller mig till all slags sexism, dvs. allmänt kvinnoföraktande kommentarer, verbala antydningar gällande föreställningar om manlig dominans i sociala sammanhang etc.

Men vad gäller direkta trakasserier så tror jag man missförstår vissa fundamentala faktorer; i själva verket finns det drag som är gemensamma för alla trakasserier, och då borde inte debatten begränsas till övergrepp av bara sexuell karaktär. Ett utmärkande drag för finländarnas kriminalitet vad gäller brott som riktar sig mot person och liv är samma som uppträder i trakasserier, nämligen en slags tendens till att hänga sig på någon, att inbilla sig närhet till en person och sätta det i ett sammanhang som berättigar till våldet. Jag tycker i sig det är samma faktorer det handlar om i grannstrider och råtvister, säkert inte förbehållet finländarna, men nog ett väsentligt problem på många håll, alltså situationer där allt vett gått rätt ut genom fönstret och där man fortsätter tvista för själva tvistens skull, inte för att man ens mer minns vad den handlar om men där konflikten blir ett självändamål. Men varje gång jag läser om dråp som begåtts av närstående, mord i den nära familjen eller annat våld med dödsvållande så grubblar jag i själva logiken och då det gäller mäns våld mot kvinnor så kan inte jag komma ifrån att det ofta bemöts som om det fanns en inbyggd patriarkal föreställning som tjänar till att urskulda våldet som ett berättigat krav på dominans, en tankeställning som aldrig borde kunna accepteras.

Jag håller med dem som poängterar att debatten måste vara seriös, att det måste handla om verkliga övergrepp och inte ett sökande efter uppmärksamhet för sådant som inte är verkliga övergrepp, annars är det rena hånet mot kvinnor som fallit offer för verkliga övergrepp. Men om det är något som debatten tjänat till så är det väl att sätta en namn för fenomenet med att avfärda eller nedvärdera kvinnor generellt som sexism. Sexism är ett sätt att nedvärdera kvinnor och säkert hör det ihop med att sänka tröskeln för våld eller trakasserier. En annan aspekt jag tycker framträdde i och med diskussionen kring sextrakasserierna är att sexism är strukturellt och instrumentellt i betydelsen att det är ett medel för att förödmjuka och underordna kvinnor i arbetslivet. Säkert stämmer det, inte minst på de stora tidningsredaktionerna och TV-bolagen i Stockholm där debatten fått oväntade svallvågor och fällt så kallade medieprofiler som käglor. Men som alltid då media borde syna sig självt så dröjde det ett antal dagar för att tvinga fram några som helst medgivanden, vilket verkligen inte framstod som ansvarigt i medialt hänseende. Lite förfärande är beskrivningen av sexism på redaktionen som jag läste i en granskning, visst förekommer det i Finland också, men knappast i en sådan utsträckning. Spontant har jag haft den här diskussionen med (manliga) vänner, som försynt frågat om jag utsatts för något; nej, men vet om folk som utsatts i samband med jobbets julfest, tillställningar då det verkar socialt accepterat för finländarna att löpa amok (okej, har väl själv varit med om något trams i samband med en urspårad efterfest till en julfest, men inget som i någon mån skulle ha påverkat mina utsikter på jobbet). Fastän man oftast förknippar män med fysiskt övertag så känner jag flera män som nog varit med om verkligt ovälkomna närmanden i jobbsammanhang också. Och sedan finns ju aspekten med att kvinnor nog kan utnyttja sådant som förknippats med sexuella anspelningar till att spela ut män på jobbet eller kvinnor (eller män, för den delen) som kanske inte är helt främmande för att klättra i karriären på andra än rent yrkesmässiga meriter, men enskilda kvinnors inställsamhet kan inte tas som ursäkt för att misskreditera den synnerligen berättigade förfäran över vidden av de sexuella kränkningarna i filmindustrin.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Trakasserier, sexuella sådana, respektive sexism

  1. Bengt Svensson says:

    Man kan också se det här som stöddighet, maktmissbruk och översitteri (när det inte handlar om direkt kriminalitet) från män som har överdrivet höga tankar om sig själva. Följaktligen borde det främst varit de hyggliga, anständiga männen som skulle protestera. Lite som idrottsmannen som följer reglerna ser sig besegrad av en dopad kollega. Men man är väl lite rädd att framstå som en loser som inte har vett eller förmåga att ”ta för sig” och inte blir bjuden på nästa fest.
    Det andra är att medier och diverse höjdare, som tidigare hjälpt till att göra Weinstein-typer till superkändisar och indirekt uppmuntrat deras beteende, nu låtsas vara oskyldiga och säljer lösnummer på att fördöma samma personer. Ungefär som polischefen i filmen ”Casablanca”: I am shocked—shocked—to find that gambling is going on in here!
    Låt oss hoppas den här metoo-kampanjen får varaktigt resultat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *