Det där med sociala media och demokrati

Jag minns den tid när man ännu kunde dricka rödvin….alltså, då när vi skulle förändra världen…

Men mera i sak – hur har sociala media egentligen påverkat medborgaraktiviteterna? Det sägs ju, och syns också, att man med sociala media kan dra upp väldiga kampanjer, samla jättelika grupper, få genomslag för riktigt viktiga frågor till en bred publikoch övertyga till och med beslutsfattare om att ”det är absolut oacceptabelt att / fritt vald dålighet/”.

Men när jag senast såg att hela 6 personer av 130 satt med på årsmötet; att det vad femton tusen medlemmar på listan Lisää Kaupunkia Helsinkiin säger styrs av sju; att två av de mest aktiva listorna faktiskt koordineras – det säger styrs – av en och samma person; så kan jag förstås dels avundas dagens unga aktiva men dels återigen grunna över hur lätt det är att förväxla facebook-tummar med att faktiskt göra något. Och då har jag inte ens sneglat på dom-där-utanför-bubblan-typerna.

I fornstora dar, när det inte gick att få till stånd en miekkari utan att sitta samman, med eller utan Mavrud, var de aktiva nödvändigtvis verkligen aktiva, den som var på plats var den det gällde, andra fanns inte. Nu är det hela betydligt dimmigare. Man talar om participatorisk demokrati, men är vi i själva verket inne i en trattvariant, där breda sociala fält tror sig komma till tals via oerhört smala, självutnämnda språkrör? De gamla partiernas avdelningar, distrikt, möten och representantskap har varit tungrodda, sävliga och konservativa, men de har faktiskt varit en samlande kraft för tusentals människor som också kunnat utse och följa sina egna representanter.

This entry was posted in Anders, Bloggar. Bookmark the permalink.

10 Responses to Det där med sociala media och demokrati

  1. Bert says:

    Du har kanske inte noterat #dammenbrister som ju minsann satt till och med vår slöa regering i rörelse ?

  2. Anders says:

    joodå – det är den där med att övertyga beslusfattare, fast jag är kanske något skeptisk till hur långt det bär. Tomgång är också en sorts rörelse. I Sverige går det ju så att någon – senast Löfven – stiger fram och säger ”oacceptabelt” – det får vara vad som helst – och så är allt bra igen.

  3. Ernst says:

    Here is certainly a problem. An immediate answer to it I do not have either. But could one perhaps have something like a kantapöytä about it? At least one could try to get some ideas about possible letters to editors (and perhaps even about more things).

  4. Bert says:

    Tyvärr verkar det ju nog vara så att Facebook (populärt Faecesbook) hackar alla övriga medier överlägset när det gäller att snabbt mobilisera folk kring en idé. Rödvinsstofiler sittande kring ett stambord i djupsinniga diskussioner har ohjälpligen missat tåget lika kapitalt som dinosaurierna i tiden.

    Och sen har vi ju Instagram och i synnerhet Twitter, där världens öde ju uppenbarligen kan komma att avgöras av typer som tydligen båda har kuggats i sina kurser i Anger Management eller troligen aldrig ens hört talas om såna fånigheter.

    • Ernst says:

      Sitting around a stambord i djupsinniga diskussioner can (according to my own experience) also result in ideas what to DO, followed by a distribution of jobs who is doing what. Some may have ideas, some others may have contacts, and some may have special skills. Who knows … . Dinosaurs are anyway still with us (though nowadays mostly dressed in feathers).

  5. Anders says:

    Rödvin är out; jag har bara sett öl på mötena numera. Senaste DN har – förvånande nog – en bra och saklig analys av varför metoo blev så stor i Sverige; egentligen därför att kvinnor i Sverige är starkare och det svenska samhället väsentligt liberalare än de flesta andra. I USA verkar det hela ha fastnat i medievärlden, i Tyskland undrar dom bara, här måste finlandssvenskarna slå till för att något alls skall ske. Sociala media återspeglar naturligtvis samhällets maktförhållanden; det jag är skeptisk till är om de också kan påverka maktförhållandet på ett positivt sätt.

  6. Bert says:

    Att tala allmänt om maktförhållanden är så typiskt manligt. Nu är det patriarkatet som ska kläs av sina kejserliga kläder och ställas vid skampålen, gärna med uthängning av tafsare och trakassörer med namn, tycker jag personligen. Här har ju #metoo-rörelsen varit oförtjänt schysst mot förövarna – ingen har ju ännu hängts ut – utom ett fåtal värstingar. Och kanske bra så i alla fall, så blir skulden mera kollektiv, det är ju ändå patriarkatet som ska schavottera. Och i det är ju alla män mer eller mindre delaktiga.

  7. Anders says:

    Det blir lite råddigt om man dels tycker att ‘maktförhållanden’ är typiskt manligt, och väl underförstått lite vid sidan om, men å andra sidan att ‘patriarkatet’ skall schavottera. Patriarkat är ett av samhällets allra äldsta maktförhållanden. Samhället har sedan lagt till ett och annat, patriciervälde, ståndsvälde och senast klassvälde.

    Dagens patriarkat är invävt i dagens klassamhälle och dess beteenden återspeglar – i viss mån, inte helt! – klassamhällets maktförhållanden. Då alltså, när överordnads eller arbetsgivares osv makt används för att tafsa och trakassera. Men det går också med helt ordinarie styrka och våld, då är vi bara i ett äldre maktförhållande.

    För att spetsa till det litet: den som tror att sexuella trakasserier är enbart en fråga om relationen mellan könen, den som tror att de inte har att göra med samhälleliga maktförhållanden, misstar sig grundligt.

  8. Bert says:

    Jaja – med ett enkelt parameterbyte får vi ju att ”den som tror att rasism är enbart en fråga om hudfärg eller kultur, den som tror att den inte har att göra med samhälleliga maktförhållanden misstar sig grundligt”. Visserligen sant, men missar förstås grundligt poängen och urvattnar hela begreppet rasism (/patriarkat) – vilket väl är meningen..

    Patriarkatet är ett könsmaktssystem, en kultur där sexuella trakasserier, tafsande och i sista hand våldtäkt eller hedersmord används för att upprätthålla ‘ordningen’ dvs CIS-mäns överhöghet, helt oberoende av politisk färg. Patriarkatets värderingar genomsyrar / intersektionaliserar alla politiska partier och rörelser.

    Vänstern och de gröna har ju – i synnerhet på finlandssvenskt håll, influenserna kommer ju västerifrån – lyckligtvis en liten fördel när det gäller att medvetandegöra och ifrågasätta könsmaktssystemet, t.ex diskuterar Club Tigern inkommande torsdag toxic masculinity, välkommen!

    • Anders says:

      oj då – är man urvattnad nu också….för att avspetsa – det är alltså en fråga om hur man vänder på steken; jag är kanske gammalmodig när jag ställer den samhälleliga maktrelationen främst och tolkar övriga skeenden genom den?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *