Postfeministisk profeminism ?

Detta är det första blogginlägget på Tigerns webbplats. Tigerns community har ju ren en tid förberett sitt intåg i blogosfären, webmaster har funderat på de tekniska detaljerna kring implementerandet och nu verkar allt funka. Och eftersom inga andra bloggarkandidater ännu har fått rumpan ur vagnen får jag nu tydligen inviga bloggen. Jag tänker hålla en profeministisk linje.

Blogginlägg får – enligt sajtens riktlinjer – gärna kommentera vad Ny Tid skriver och gärna dela tidningens värderingar. No problem – Ny Tid kör ju ren en ganska profeministisk linje.

För mig betyder profeminism alltså så feministisk man kan vara utan att vara kvinna. Feminism innebär då arbete för jämställdhet mellan könen, alltså för lika möjligheter och lika skyldigheter, men också att det arbetet ska bygga på de erfarenheter av en på kön baserad maktstruktur som endast det mindre privilegierade könet kan ha. Alltså som att vilken som helst rörelse som jobbar för en minoritets rättigheter måste bygga på denna minoritets erfarenheter. För majoriteten är ju nämligen själva maktstrukturen alltid lika osynlig som vattnet för fisken. Nu är ju kvinnor visserligen ingen minoritet, snarare – ju äldre vi blir – en majoritet, men ur ett maktperspektiv fortfarande en minoritet.

Så en man kan inte – utan att byta kön – vara feminist, profeminist nog. Dvs stöda och delta i arbetet för ett jämställt samhälle. Och här har profeminismen förhoppningsvis en egen nisch, i synnerhet då med utgångspunkt i manliga erfarenheter av könsmaktsystemet. Patriarkatet har nämligen på sina håll målat in sig i hörn och de män som sitter i ett sånt hörn kan uppleva sig som diskrimenerade på grund av sitt kön. Mäns rätt till sina barn efter skilsmässa brukar ju tas som typexempel. Pojkars sämre resultat och högre avhoppsfrekvens i skola och utbildning ett annat.

Frågar man en sk mansaktivist så har feminismen spelat ut sin roll. Nu är det männen som diskrimineras. Som profeminist håller jag ändå med Trygve Söderling när han i senaste Nya Argus undrar om det inte egentligen är så att patriarkatet bara har varit ute på en rökpaus och nu är på väg in igen.